Fyra forskare från University of Montreal School of ­Public Health redovisar i tidskriften International Journal of Health Planning and Management en jämförelse mellan 27 OECD-länder. [1] Såväl ansatsen som resultaten är intressanta.
I studien har prestanda för vart och ett av de ingående länderna värderats på basis av tre komponeter: tillgängliga resurser, producerade aktiviteter och tjänster samt uppnått utfall avseende hälsa för befolkningen (inklusive jämlik vård). Även relationerna mellan dessa komponenter värderas: verkningsgrad (resurser–hälsa), effektivitet (tjänster–hälsa) samt produktivitet (resurser–tjänster).
Viktiga begrepp i länder­genomgångarna är absoluta prestanda, där man ser på resurser, tjänster och resultat, samt relativa prestanda, där systemet positioneras utifrån verkningsgrad, effektivitet och produktivitet. Sammanlagda prestanda är samtidig maximering av absoluta och relativa prestanda. Utifrån värderingen av prestanda förs länder med likartade profiler samman i grupper för vidare analys.
Studien bygger på tillgängliga data från OECD och WHO. 71 indikatorer för struktur, process och resultat togs fram steg för steg utifrån en genomgång av såväl vetenskaplig som grå litteratur. Indikatorer där värden saknades för fler än tre länder togs bort, och korrelerade indikatorer i varje underavdelning rensades. Missade data skattades, och det gjordes en standardisering av indikatorerna efter bruttonationalprodukt. Data analyserades sedan genom uppskattning av absoluta prestanda och relativa prestanda samt sammanföring till grupper av länder med likartade prestanda.
I resultatredovisningen delas länderna in i tre grupper: under genomsnittlig prestanda, genomsnittlig prestanda samt över genomsnittlig prestanda. När det gäller absoluta prestanda (resurser, tjänster, hälsa) hamnar Sverige i gruppen över snittet tillsammans med sju andra länder. Länderna i den gruppen karakteriseras av bl a bättre utfall när det gäller hälsa. För relativa prestanda (verkningsgrad, effektivitet, produktivitet) hamnar Sverige i översta gruppen tillsammans med 12 andra länder, som alla karakteriseras av högre verkningsgrad än snittet samt av effektivitet och produktivitet på snittet eller däröver. Sammantaget (absolut och relativt) hamnar Sverige i gruppen tillfredsställande prestanda tillsammans med fem andra (Australien, Finland, Frankrike, Japan, Norge) av de 27 ingående länderna.
Internationella jämförelser kommer ofta till olika resultat. Det är inget konstigt i det. Syfte och metoder varierar och dataunderlaget är ofta sparsamt och svårtolkat. Den här presenterade undersökningen kommer säkert att granskas kritiskt metodmässigt. Utan att ta ställning till varje detalj kan dock ett antal starka sidor i arbetet lyftas fram. Datakällor och metod presenteras tydligt. Författarna försöker inte pressa in områden där dataunderlaget är svagt som exempelvis tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet. De studerade indikatorerna väljs ut efter en extensiv litteraturstudie. Resultaten presenteras med ett heuristiskt syfte. Läsaren och beslutsfattaren ska lära sig om profilen i det egna sy­stemet och kunna jämföra det med andra för att lära mer. Något simplistiskt försök till att kora en »OECD-mästare i sjukvård« görs inte.
Substantiellt konstateras att inget system kan uppvisa optimala prestanda för samtliga komponenter. Men några länder, bland dem Sverige, kommer bättre ut än andra. De nordiska länderna som Sverige, Finland och Norge är klart framstående. De presterar väl när det gäller såväl samtliga tjänstekomponenter som hälsorelaterade resultat. Komponenterna är också väl balanserade.
Vad ligger bakom resultatet? Författarna ställer frågan om det kan bero på hur vården ­finansieras och organiseras. På detta stadium menar de dock att det inte går att ge något svar; flera andra faktorer måste klarläggas. Det är en klok inställning. Som svensk kan man göra reflektionen att den nordiska skattefinansierade och integrerade välfärdsmodellen i ännu en jämförelse visar goda resultat.