Parlamentarisk kommitté bör analysera ojämlikheter i hälsa och vård

LIF – de forskande läkemedelsföretagen – tillsatte i januari i år »Kommissionen för jämlik vård«. Dess uppgift har varit »att oberoende utreda, analysera och initiera en debatt om hur vi i Sverige ska få en jämlik tillgång till vård och omsorg av bästa möjliga kvalitet«. http://www.lif.se/54805 Även om initiativet är lovvärt har jag känt tveksamhet inför att det var LIF som tillsatte kommissionen.
Enligt webbaserade intervjuer i undersökningsföretaget Novus riksrepresentativa Sverigepanel i mars i år tror drygt 8 av 10 svenskar att alla inte får vård på lika villkor, 7 av 10 att det finns skillnader i vården beroende på utbildning och inkomst, och 4 av 10 att vården blivit mindre jämlik de senaste åren http://vardfragan.nu/category/undersokningar/undersokningar-1/.
I kommissionens slutrapport »Patienten eller landstinget – vem ska ha makten i svensk sjukvård?« [1] fastslås redan inledningsvis att den första stora utmaningen är att hälsan är ojämlikt fördelad mellan olika grupper i samhället, att vissa grupper i högre grad än andra drabbas av folkhälsosjukdomar och att insatser behövs för att förbättra folkhälsan i dessa grupper.
Kommissionen anger föredömligt att det i ett jämlikhetsperspektiv är människovärdesprincipen som ska gälla. Trots att hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf talar om god hälsa för alla och vård på lika villkor efterlevs inte denna lag i dag.
Ojämlikhet i sjukvården belyses utifrån geografisk ojämlikhet, ojämlikhet mellan könen och ojämlikhet mellan olika socioekonomiska grupper. Beträffande det sistnämnda gör kommissionen viktiga påpekanden: att bland äldre får lågutbildade sämre läkemedelsbehandling, att vissa cancersjukdomar i högre grad drabbar hög­re socioekonomiska grupper medan dödligheten i dessa sjukdomar är högre hos lägre socioekonomiska grupper samt att dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar är högre hos lågutbildade.

Kommissionen pekar på fyra områden inom vilka åtgärder bör vidtas:
1. Patientens ställning måste stärkas på flera punkter.
2. Sjukvårdens organisation måste stärkas; olika landsting har olika ekonomiska prioriteringar. Högspecialiserad vård bör centreras till ett fåtal enheter.
3. Tillgången till läkemedel måste fortsatt ses som en viktig del av sjukvården; alla ska få läkemedel efter behov oavsett var i landet man bor.
4. Sverige måste stärka sin position som ett forskningsintensivt och innovationsvänligt land. Det behövs nya sätt att främja utvecklingen av nya läkemedel, behandlingar och innovationer.

Kommissionen lägger där­emot inte fram några radikala åtgärdsförslag som skulle innebära ett trendbrott för en mer jämlik vård. Speciellt allvarligt är att inga specifika åtgärdsförslag förs fram för att komma tillrätta med hälsans/vårdens ojämlika fördelning mellan olika socioekonomiska grupper. Jag ska ge några exempel.
Om man tittar på livsvillkor, levnadsvanor och hälsa i Stockholms län och jämför socioekonomiskt utsatta områden med mer väletablerade finner man att det i utsatta områden är en lägre andel som motionerar eller tränar regelbundet och har bra kostvanor, medan andelen dagligrökare är högre [2]. Om man ser på hälsoeffekter finner man i socioekonomiskt utsatta områden fler med sämre än med god självskattad hälsa, fler med nedsatt psykiskt välbefinnande, fetma, långvarig begränsande sjukdom och kortare återstående medel­livslängd [2].
I en artikel rörande Rinkeby–Kista [3] påtalades att barn som är föremål för insatser från socialtjänsten inte prioriteras av samhällets insatser på samma sätt som barn med kroniska sjukdomar. Detta står i strid med hälso- och sjukvårdslagens intentioner. Det råder brist på samordning och samverkan mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst, skola och förskola. Det krävs en strukturell samordning och styrning av samhällets insatser och resurser [3].
Denna bristande samordning är enligt min mening sannolikt en konsekvens av den fragmentisering av vården som skett på grund av en ensidig ekonomistyrning till vilken vårdprivatiseringar och vårdval bidragit.

I en studie av diabetes i primärvården i Stockholms län 2010 [4] undersöktes HbA1c, den viktigaste variabeln för att följa behandlingen av diabetes, där ett värde på högst 52 mmol/mol bör eftersträvas. Socioekonomiskt index mättes genom »Care need index« (CNI), där ett indextal över 1 talar för ett socioekonomiskt svagare område än länsgenomsnittet och ett värde under 1 för ett socioekonomiskt starkare område.
Av 20 vårdcentraler med ett CNI-medelvärde på 1,49 hade 37 procent av patienterna ett HbA1c-värde under 52 mmol/mol, medan på 20 vårdcentraler med ett CNI-medelvärde på 0,79 61 procent av patienterna hade ett HbA1c-värde under 52 mmol/mol. Att måluppfyllelsen för diabetesbehandling i Stockholms län skiljer sig så markant mellan socioekonomiskt svaga och starka områden kan bero på skillnader i kost- och motionsvanor men också på skillnader i behandling. Resultaten talar för att det behövs ytterligare resurser både för att förebygga och behandla diabetes i ­socioekonomiskt svagare områden.
I Sverige har man i en nationell registerbaserad studie av psykiskt sjuka män och kvinnor kunnat påvisa en tydlig överdödlighet jämfört med den allmänna befolkningen, och att patienter inom psykiatrin med kroppslig sjukdom har en sämre somatisk behandlingskvalitet [5].
Avslutningsvis: För att komma tillrätta med ojämlikheten i hälsa/vård mellan olika socioekonomiska grupper i Sverige krävs en oberoende utredning utan särintressen. Därför föreslås att en nationell parlamentarisk kommitté tillsätts. Kommittén bör analysera vilka konsekvenser de senare årens genomförda sjukvårdspolitiska beslut, såsom privatiseringar med vinstintressen, vårdval och fri etablering av vårdcentraler, har fått på hälsans/vårdens fördelning mellan olika socioekonomiska grupper.
Eftersom förändringarna i sjukvården under senare år skiljer sig åt i olika landsting/regioner bör kommittén också undersöka regionala skillnader och föreslå åtgärder för att minska dessa. Kommittén bör dessutom lägga fram förslag på i sammanhanget nödvändiga strukturella samhällsförändringar.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.