Utredningen om nya tvångslagar för psykiatrin och rättspsykiatrin (»Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd«, SOU 2012:17) är ute på remiss. Jag har försökt greppa 1 200 sidors kanslisvenska och se resultatet framför mig när jag ska bidra till Kalmar läns landstings remissvar. Det är en svår konst att se skogen bakom alla trän. Men så … på sidan 241 får min läsning plötsligt sin oväntade belöning.
Med ett häpet och förnöjt ­leende läser jag om och om igen: »Chefsöverläkaren ska låta förstöra eller sälja narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel … om dessa har omhändertagits ­eller påträffats där patienter intagits för tvångsvård utan att det finns känd ägare till egendomen. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i männi­skokroppen …« (min kursivering).
Som chefsöverläkare har ekonomin ofta gett mig gråa hår, men nu öppnas onekligen nya möjligheter. Jag får börja sälja alkohol och droger och generöst nog även sprutor och kanyler! Nu undrar jag bara om kosingen måste deklareras eller om den kan ses som en välkommen, obunden sponsring från brukarsidan, med själva staten som idé­givare?