I LT 41/2012 (sidorna 1836-7) skrev Ingvar Gustafson ­under rubriken »Är en äldre läkare äldre eller yngre än en gammal läkare?« med utgångspunkt från SÄL-perspektiv. Jag vill vidga perspektivet till seniora läkare anknutna till universitetskliniker. Synen på den kliniskt verksamma läkarens arbete efter »pensionsåldern« har förvisso ändrats sedan 2000-talets början, men åsikter om flexibilitet saknas.
Man ser mer till ålderssiffran än till hur individen mår och vederbörandes arbetsförmåga. Detta gäller också den kliniskt verksamma forskaren. Jag har länge hållit på med klinisk forskning och har varit forskningshandledare. Huvudhandledare var jag även efter pensioneringen, eftersom forskningen påbörjats dessförinnan.
När jag för några år sedan ­entusiasmerade en ny doktorand visade sig bestämmel­serna vara sådana att jag dels skulle gå en handledarkurs, dels inte kunde vara huvudhandledare. Det sistnämnda är naturligtvis en paradox ur min synvinkel, eftersom jag tidigare haft doktorander, hade initierat själva avhandlingsarbetet och dessutom hade gedigna kunskaper i ämnesområdet. Detta borde tas upp till diskussion och regelverket ändras. Låt vara att en individuell prövning kan vara nödvändig.
Omvärlden ställer oftast ­frågan: Hur gammal är du? I stället borde man fråga: Hur är du som gammal?
Jag fick nyligen förfrågan om att vara konsultläkare på annan ort i Sverige där man hade svårigheter med bemanningen på en avdelning för barnhabilitering, och jag hade fått goda vitsord. Emellertid godkändes jag inte av landstinget på grund av min ålder.
Den kliniska verksamheten har blivit allt tyngre, vilket medfört att yngre kolleger belastats i rutinverksamheten så mycket att tid för forskning inte fått adekvat utrymme trots att externa forskningsmedel stått till förfogande.
En senior kollega i kliniken skulle på ett rationellt sätt kunna avlasta yngre kolleger så att de kan få tid för forskning. Dessutom är ju syftet med att engagera seniora kollegor att vederbörande ska bidra till och förhoppningsvis förbättra verksamheten genom sin erfarenhet, men även fungera som mentorer för yngre kollegor under utbildning. Som Ingvar Gustafson nämner i sin artikel kostar en pensionerad ­läkare samhället endast cirka 10 procent i sociala avgifter mot 30 procent för en läkare i full verksamhet. Varför kan man inte få verka och vidareutvecklas även som »gammal«?