Antalet barn, ungdomar och vuxna som får ADHD-diagnos har ökat. Prevalensen, som hittills konstant legat på 3–5 procent, tenderar att höjas. Detta kan ha flera orsaker. Skol- och förskolepersonalen är mer vaksam och upptäcker tillståndet tidigare. Det har också skapats fler team som kan utreda och ställa diagnos. En tredje orsak kan vara att dagens skolpolitik oavsiktligt skapar en grogrund för att allt fler får diagnos.
Sedan många år tillbaka har det varit ett axiom att alla barn har samma förutsättningar för att klara en teoretisk utbildning. Detta är inte sant. En viss andel barn har inte de förutsättningarna och kommer till korta redan i grundskolans högstadium.
I de gamla betygskriterierna angavs för betyget »godkänd« att eleven ska ha en viss analytisk förmåga; antagligen gäller det också för de nya betygskriterierna. Samtidigt har praktiskt kunnande och yrkeskunskaper nedvärderats. Det är inte »fint« att ha gått en praktisk linje på gymnasiet. Undra på att dessa linjer inte får några sökande. Många barn är kloka nog att själva sikta på ett praktiskt yrke, men många föräldrar bromsar.
Om den teoretiska begåvningen inte är tillräcklig för att hänga med i undervisningen blir de flesta barn och ungdomar antingen drömmande och försvinner in i sin egen värld eller oroliga och rastlösa. De kan inte koncentrera sig.
Allt detta ingår ju i kriterierna för ADHD. Följden blir att lärare, föräldrar och elevvårdspersonal skickar barnet för en utredning som mycket väl kan utmynna i en ADHD-/ADD-diagnos. Ofta sätts centralstimulantia in, med klen förbättring av studieresultaten eftersom ingen medicin i världen kan lyfta en persons logiskt analytiska förmåga.
Det är alltså dags att man omprövar de praktiska utbildningarna och höjer deras status. Annars finns det risk för att alldeles för många barn och ungdomar får en bokstavsdiagnos som de inte är betjänta av.