Målet för vår läkarutbildning är att utbilda kompetenta, vet­enskapligt tänkande läkare med goda prekliniska och kliniska kunskaper som ­också blir empatiska läkare och forskare. Att studenterna ska kunna ta del av spetskunskaperna vid universitetssjukhusen är det främsta ­skälet till att läkarutbildningen anförtrotts oss. Frågan är hur vi ska klara detta åtagande i fortsättningen?
I ett debattinlägg i LT 46/­2012 [5] aviserar regeringens ensamutredare professor ­Stefan Lindgren att han kommer att föreslå att AT avskaffas i den framtida läkarutbildningen och ersätts med en 12:e termin vid universitetssjukhusen, vilket leder till läkarexamen och av Socialstyrelsen utfärdad läkarlegitimation.
Det är vår uppfattning att motsvarande tid som den nya 12:e terminen tillför ska fokusera på en strukturerad undervisning i medicinska/kliniska baskunskaper och en handledd patientcentrerad undervisning i stället för att genom ytterligare valfrihet ge studenterna möjlighet att välja bort viktig medicinsk allmänbildning.
För att universitetssjuk­husen ska klara detta utökade uppdrag krävs resurser till undervisning och klinisk handledning som i dag saknas inom flera områden. Förutsättningarna för att klara utbildningsuppdraget har av flera skäl försämrats över tid.
1. Omfattningen av undervisning inom prekliniska ämnen har minskat. Studenternas baskunskaper är inom flera områden otillfredsställande vilket tydligt exponeras under den allt kortare kliniska delen av utbildningen. Detta har också nyligen glädjande nog betonats av studenterna själva [1-3].
2. Den pedagogiska pendeln har svängt mot minskad undervisning i kliniska ämnen som i dagens curriculum får alldeles för litet utrymme. I Lund–Malmö tilldelas till exempel åtta tunga kliniska kurser i kirurgi (allmän, kärl, torax och plastik), anestesi, ortopedi, handkirurgi, bilddiagnostik, urologi, trauma och onkologi tillsammans bara 75 undervisningsdagar!
3. I den ekonomiska kris i vilken sjukvården, framför allt universitetssjukhusen, befinner sig läggs ett ökat och hårt tryck på klinikernas budget och en minskad bemanning. Man pressas att prioritera sjukvårdsproduktion medan utrymmet för klinisk undervisning, handledning och forskning minskar. I de kliniska kurserna krävs ett praktiskt deltagande av studenterna som minskas när produktionen prioriteras.
4. Den ekonomiska ersättningen till universitetsklinikerna för det resursutnyttjande som undervisningen kräver har också minskat över tid. Detta försvårar ytterligare för terminsansvariga och kursansvariga lärare att hävda den handledda kliniska undervisningens behov av att kunna rekrytera kollegor med spetskunskaper och aktuell forskning till undervisning och handledning.
5. Stora grupper av patienter med specifika diagnoser har försvunnit från universitetssjukhusen, och vården har lagts ut på entreprenad både inom och utom den offentliga sjukvården. Detta försvårar för studenterna att träffa patienter med vanliga och viktiga diagnoser och försvårar handledd undervisning av deras specialistläkare.

Utbildningspedagogen van der Vleuten månar i LT 45/2012 [4] om våra allt fler äldre, multisjuka patienter och beskriver önskade egenskaper hos deras framtida läkare. Eftersom vi av brist på tid under utbildningen måste prioritera skulle nog de flesta av dessa patienter föredra att få möta en möjligen något mindre artikulerad, men medicinskt mer allmänbildad nyutexaminerad läkare, framför den »generiskt« fullt utbildade men medicinskt mindre kunniga empatiker som van der Vleuten förespråkar. Det är vår uppfattning att sjukvårdsekonomerna också bör önska det!
»Det är kunskaper om hur samhället fungerar, inte faktakunskaper, som är viktiga att lära i skolan«, sa skolpoli­tiker på 1980-talet. Vi ser nu i skolsystemet resultatet av detta tänkande. Samma misstag får inte drabba läkarutbildningen eller någon av alla andra viktiga utbildningar förser sjukvården med kompetent personal. Utan en god allmänbildning i kliniska basämnen har man som läkare liten förmåga att se till hela människan, adekvat och kostnadseffektivt leda henne genom sjukvården och fortsatt under sin läkarkarriär kunna gallra i kunskapsflödet.
Den blivande läkaren, såväl som forskningen/utvecklingen, sjukvårdsekonomin och inte minst våra blivande patienter, behöver en strukturerad läkarutbildning med mer fokus på medicinska baskunskaper, medicinsk allmänbildning och mer kliniskt handledd undervisning före läkarlegitimation!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.