Dags för intellektuell hederlighet i missbruksdebatten

Clas Sjöberg skildrar i sin debattartikel [1] flera intressanta erfarenheter av att försöka hjälpa människor med missbruksproblem. Men han riktar också allvarliga anklagelser mot dagens beroendevård, som det känns angeläget att bemöta.
Sjöberg hävdar att den ­moderna beroendevården främst sysslar med att förse missbrukare med droger, vilket orsakar fördjupat beroende, blandmissbruk och död. Några belägg för dessa häpnadsväckande påståenden presenteras dock inte. Och lyckligtvis är Sjöbergs bild fullständigt missvisande.
Att exempelvis behandla ­alkoholberoende med bensodiazepiner är, förutom vid akuta abstinensreaktioner, kontraindicerat enligt alla nutida forskningsöversikter och gällande kliniska riktlinjer [2]. Det är alltså inte alls något som sker inom svensk beroendevård, som tvärtom torde vara den del av vård­apparaten som är allra mest restriktiv med förskrivning av bensodiazepiner.
Metylfenidat (t ex Ritalin) används inte som behandling för amfetaminberoende. Det finns överhuvudtaget ingen godkänd farmakologisk behandling med denna indikation. Att patienter med beroende numera på vissa håll kan utredas för ADHD och eventuellt behandlas med centralstimulantia för denna diagnos är en annan fråga.
Sedan flera år pågår intensiv forskning för att klargöra hur sådan behandling bör skötas för att optimera de ­terapeutiska effekterna och minimera missbruksrisken som finns med dessa preparat. Inom kort publicerar SBU en kunskapsöversikt i ämnet.
Det enda av Sjöbergs exempel som verkligen sker i någon större skala i dag är behandling av heroinberoende med metadon och buprenorfin. De starkt gynnsamma effekterna av sådan läkemedelsassi­sterad rehabilitering, både på mortalitet, missbruksproblem och social funktion, är extremt väl belagda av entydig forskning ända sedan 1960-talet, inte minst från Sverige. Trots viss förbättring under 2000-talet har vi fortfarande en internationellt sett låg täckningsgrad i våra behandlingsprogram och orimligt stora regionala skillnader i vårdens tillgänglighet och kvalitet [3].
Det vimlar av märkliga eller direkt felaktiga påståenden i Sjöbergs inlägg, som är skrivet som om de senaste 20 årens utveckling inom beroendemedicinen överhuvudtaget inte ägt rum. Det är tongångar från en svunnen tid, då man utifrån vaga spekulationer om »missbrukspersonlighet« och »besatthet i känslohjärnan« helt kunde avfärda vissa typer av behandlingar, hur bra stöd de än hade i seriös forskning [4]. Att Sjöberg inte anger några källor eller referenser för sina påståenden är betecknande: i hans text känner man sig förflyttad till den vetenskapligt orienterade beroendevårdens förhistoria.
En betydligt mer fruktbar ­utgångspunkt för en seriös debatt om missbruksvården vore att studera den gedigna Missbruksutredningen från 2011, som klarsynt analyserat problemen i dagens system och lagt fram en lång rad konstruktiva förslag om framtidens beroendevård [3]. Vi kan bara hoppas att det hos våra politiker finns vilja och kraft att genomföra dessa förslag. Men samtidigt måste vi ­beroendeläkare kunna kombinera vårt engagemang för våra utsatta patienter med en större intellektuell hederlighet än den Sjöberg uppvisar med sina grova och grundlösa anklagelser.