Läkares minskande forskningsintresse har ägnats stor uppmärksamhet under de senaste åren. På 30 år har andelen disputerade läkare sjunkit från 25–30 till 15 procent, och endast 9 procent av landets disputerade läkare är under 40 år [1]. Att färre läkare disputerar, och att de gör det vid allt högre ålder, hotar Sveriges position inom klinisk och translationell forskning.
Ett problem som pekats ut är bristande karriärvägar. För att motverka detta har program för forskar-AT och forskar-ST införts vid Sveriges universitetssjukhus. I en enkätstudie har vi kartlagt forskar-AT i Sverige och AT-läkarnas attityder till sin forskning, kliniken och akademin [länk till studien i sin helhet; se nedan].
Alla universitetssjukhus har forskar-AT-program, men utformningen skiljer sig åt avseende antagningsvillkor, forskningstid och antalet forskar-AT-block. Vissa orter satsar på att rekrytera de mest akademiskt meriterade forskar-AT-läkarna, andra strävar efter en blandning av nya och erfarna forskare. Vi förordar den blandade rekryteringsstrategin, för att möjliggöra för yngre forskande läkare att komma vidare i sin forskningskarriär och för mer seniora forskare att kunna gå vidare i kliniskt arbete.
En positiv överraskning var att drygt hälften av forskar-AT-läkarna helt eller delvis ägnade sig åt preklinisk forskning. Den allmänna bilden är att kliniskt verksamma läkare i allt mindre utsträckning intresserar sig för grundforskning, vilket vore bekymmersamt då kombinationen är värdefull. Det kliniska arbetet kan ge upphov till frågeställningar som är relevanta för forskningen, och forskandet kan leda till att ny kunskap implementeras i vården. Chansen att forskningsinriktningen helt eller delvis är grundvetenskaplig är sannolikt större ju tidigare man börjar med forskning.
Forskar-AT är en möjlighet till forskningsengagemang tidigt i karriären som visat sig fungera. En utvärdering av 30 forskar-AT-läkare i Göteborg visade att de tillsammans hade publicerat 242 vetenskapliga artiklar, och efter åtta år fortsatte 83 procent med forskning [2]. De hade samtidigt i stor utsträckning fortsatt anställning som läkare och inte rent akademiska tjänster.
Många hade synpunkter på akademins regelverk. De flesta hade svårt att kunna läsa doktorandkurser. Bland annat efterfrågades att antagning till doktorandkurser ska ske med bättre framförhållning och att kurser ges sammanhållna i tiden så att de går att passa in i klinikschemat. Även förbättrade möjligheter att läsa kurser på distans och på kvällstid efterlystes.
När forskarutbildningskurser är en obligatorisk del av forskarutbildningen måste antagningsförfarande och de kurser som ges anpassas så att även kliniskt verksamma doktorander kan delta. Det är en bit kvar tills detta är uppfyllt.
Merparten av forskar-AT-läkarna ansåg att de hade vissa eller stora svårigheter att kombinera klinik och forskning. De vanligaste orsakerna var tidsbrist och svårighet att komma ifrån kliniken för kortare möten. De flesta väljer att lägga sin forskningstid mellan blocken, samtidigt som de försöker vara forskningsaktiva under sina kliniska placeringar. Forskningen bedrivs i dag till stor del på icke-arbetstid, och det är sannolikt inte realistiskt att den helt skulle kunna bedrivas på arbetstid.
Vi förordar en uttalat större förståelse då forskningsaktiva läkare även under sina kliniska placeringar har behov av flexibilitet för kortare möten. I Malmö har man på försök infört att forskar-AT-läkare får ägna en halvdag i veckan åt forskning under de kliniska placeringarna, ett upplägg som kanske kan implementeras på andra orter och i forskar-ST-program.
AT-läkarna hade också mycket positivt att säga om sin forskar-AT. Många var nöjda med flexibiliteten i schemaläggningen och möjligheten att vara med och planera sin AT. Med andra ord var flexibilitet det som de flesta upplevde som positivt när det fungerade och negativt när det inte fungerade. Många tog också upp det positiva engagemanget hos sitt AT-kansli.
Vår enkätstudie visar att forskar-AT är ett uppskattat program som möjliggör för både juniora och mer seniora läkare att kombinera forskning med fortsatt klinisk karriär. Flexibilitet är ett nyckelord. Det måste finnas en röd tråd genom både den professionella och den akademiska utvecklingen, och dessa bör harmoniseras. En ömsesidig förståelse från båda sidor är en förutsättning, och det måste bli lättare för kliniker att läsa forskarutbildningskurser. Forskar-ST är en logisk fortsättning på forskar- AT; det är snarast fler läkare som forskar under ST än under AT.
I Göteborgsundersökningen hade 68 procent av de tidigare forskar-AT-läkarna forskar- ST, och bland dem som slutat framhölls just möjlighet till forskar-ST som något som skulle motivera dem att återuppta forskningen. Samtidigt är antalet forskar-ST-block färre årligen än antalet forskar-AT-platser.
Det är resursslöseri när läkare som forskar under AT tvingas sluta under ST, och programmen bör dimensioneras utifrån detta. Detta skulle kunna finansieras genom att anslå en ökad andel LUA/ALF-medel. Även andra finansieringssätt är möjliga. Det viktiga är dock att det görs nu.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Referenser
