Jan Halldin ger utifrån en enkätundersökning bland allmänläkare en snedvriden bild av effekterna för patienterna av Vårdval Stockholm
(LT 1–2/2013, sidan 38). Allmänläkarnas uppfattningar och bild av verkligheten ska givetvis tas på allvar, och inte minst är det angeläget att involvera dem som är verksamma i vården ännu bättre. Men när det gäller resultatet av själva vårdvalet behöver man inte spekulera; fakta finns i utvärderingar från Karolins­ka institutet och Hälso- och sjukvårdsförvaltningen.
För första gången någonsin gjorde personer i s k utsatta områden lika många – om inte fler – läkarbesök som personer i mer välmående områden. Tillgängligheten och utnyttjandet av vården har ökat över hela länet, men de största förändringarna ser vi alltså i stadsdelar och kommundelar med lägre medel­inkomst och utbildningsnivå.
Några belägg för fler »snabba och korta« besök, eller att patienter nu får göra många fler besök, finns inte i utvärderingarna. Tvärtom kan man se att det mestadels handlar om nya patienter, delvis i utsatta områden, som förr inte gick till husläkaren alls eller kom till vården alldeles för sent!
»Enklare« besök har det inte heller blivit. Någon dia­gnosglidning syns inte. Där­emot att det är personer med tyngre diagnoser som haft störst nytta av vårdvalet.
Vi har med Vårdval Stockholm nått betydligt bättre resultat för bl a mer jämlik vård än vad de gamla modellerna någonsin uppnådde. Nu går vi vidare: Ännu större hälso­främjande inslag och utveckling av det psykosociala stödet, högre ersättning kopplad till vissa diagnoser, utvecklad tolkersättning, stöd för kompetensutveckling m m.