I Läkartidningen 3/2013, sidorna 68-9, skriver Lars Jacobsson, professor emeritus i psykiatri vid Umeå universitet, om fördelarna med det nya förslaget till tvångsvårdlag. Han berömmer förslaget och förkastar de invändningar som Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, framfört.
På ett par punkter är vi emellertid överens: lagen behöver ses över och den psykiatriska vården i Sverige är långt ifrån perfekt. Den auktoritära tradition Lars Jacobsson vurmar för, där tvång inte är något undantag utan ett normaltillstånd, är inte okänd för RSMH eller våra medlemmar. Enligt den förväntar sig läkaren, vare sig patienten vill, förstår eller accepterar formerna för sin vård, att den objektifierade patienten blir bättre eller åtminstone mer socialt konform. Bortsett från det rent humanistiska problemet med en sådan syn tror vi att vården blir mer effektiv om patientens perspektiv och värdegrund beaktas. Vår erfarenhet är att god vård kommer till stånd då patient och läkare drar åt samma håll i en behandlingsallians med respekt för vars och ens erfarenheter och kompetens.
Vi säger inte att vi lever i en sådan perfekt värld att tvång i alla lägen går att undvika, men tvång är kränkande och behöver ständigt problematiseras och omprövas. Tvång bör betraktas som ett misslyckande vilket kan bero på saker som bristande tidiga insatser, dålig uppföljning och avsaknad av kontinuitet. När tvånget inte gått att undvika måste strukturerade eftersamtal genomföras med både utövare och utsatt (läs: patient). Ingen kan tvingas att må bättre. För detta krävs, utöver yttre stöd och behandling, egenmobilisering.
Nyckeln till förbättrad vård ligger inte i att göra det lättare för professionen att tillgripa tvång; det är att börja i fel ände. Rätt ände vore att göra tydligare skrivningar om hur patienters egna önskemål och perspektiv ska tas tillvara och att skapa en mindre skrämmande vård, precis som Jacobsson efterfrågar.
Mindre skrämmande vård skapas på många olika sätt, under förutsättning att man från huvudmän och profession faktiskt ser värdet i ett sådant arbete och vågar utgå från ett brukarperspektiv. När man inte intresserar sig för de processer som föregår tvång fjärmar man sig från sina patienter. Det är inte god vård.
Att öka förutsättningarna för god vård kräver en helhetssyn och kan exempelvis handla om att bygga en bättre fysisk vårdmiljö. Forskare vid Chalmers bidrog till att minska antalet bältesläggningar med 44 procent på den nya psykiatriska avdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg genom en genomtänkt arkitektonisk plan med utgångspunkt i ett brukarperspektiv.
Att respekt för brukarperspektivet krävs för att skapa god vård med möjlighet till återhämtning är väl underbyggt. Det gör att RSMH återigen vågar drista sig till att säga att tvånget i sig försvårar långsiktig god vård.