Politikerna i Stockholm har som mål att genomföra så många vårdval som möjligt inför valet 2014. I andra delar av landet är processen betydligt långsammare. Uppsala och Halland har mycket begränsat börjat arbeta med vårdvalsfrågan, medan andra län som t ex Norrbotten helt motsätter sig varje form av utökat vårdval.
Vårdvalsaktiviteten återspeglar delvis inställningen till privat driven vård, som inom Stockholm anses vara effektiv, medan andra landsting har en dogmatiskt negativ inställning.
Vårdvalets effektivisering av vården anses i Stockholm vara en del av lösningen på framtidens ökande efterfrågan på vård inom begränsade ekonomiska ramar. Patienters ökande makt och rörlighet i framtiden medför att de kommer att söka vård där den finns tillgänglig, och kostnaden kommer hemlandstinget att stå för.
Vårdval i primärvård/allmänmedicin infördes i Stockholm i januari 2008. Specialister i allmänmedicin – distriktsläkare – kunde etablera sig fritt under vissa villkor. Ersättningen var centralt bestämd med en stor andel besöksersättning. Ett villkor för etablering var en mycket detaljerad regelbok med krav på öppettider, rapportering, tillgänglighet m m. Några möjligheter att påverka ersättningens storlek eller utformning har inte funnits.
Landstingets regelbok kallas numera »Förfrågnings­underlag enligt LOV« (lag om valfrihetssystem). Innehållet har inte ändrats i någon större utsträckning. Samma ersättning betalas i dag som 2008 trots ökade kostnader för löner, utrustning m m.
Många läkare vittnar om ett förändrat vårdutbud som följd av vårdvalsersättningens alltför stora betoning av kvantitet på bekostnad av kvalitet. Snabba, korta, lönsamma besök gynnas framför patienter med komplicerade kroniska sjukdomar eller multisjuklighet.
Landstinget har dock bedömt att vårdvalet totalt varit framgångsrikt – antalet vårdcentraler har ökat, och de privata utgör i dag omkring hälften – och har beslutat att gå vidare med vårdval även för andra specialiteter.
Vårdval för specialiserad vård påbörjades i oktober 2011. Ögon, öron, näsa och hals, ­gynekologi och hud är de specialiteter som hittills fått möjlighet att etablera sig fritt, men styrt av landstingets regelverk och ersättningsmodell. Fler väntas tillkomma. Redan finns många rapporter om brister och förbättringsbehov. Många av klagomålen gäller förhållanden som varit väl kända sedan det första vårdvalet.
Vi tar här upp några av dem, men vill också bidra på ett positivt sätt och föreslår därför även lösningar på de beskrivna problemen.
1. En ersättningsmodell som gynnar kvalitet i stället för kvantitet.
2. Bättre IT-lösningar, som minskar den orimligt stora administrativa bördan på läkar­mottagningarna.
3. Utforma regelböcker som ökar flexibiliteten och nytänkandet. Nuvarande regelböcker styr alltför detaljerat.
4. Större trygghet för vårdgivaren med längre avtals­tider och med uppräkning av ersättningen, vilket inte sker i dag.
5. Förbättrad samverkan med sjukhusen, stimulans för att upprätta välfungerande vårdkedjor.
6. Säkerställ fortbildningen genom att den prioriteras i regelböckerna.
7. Ge möjlighet för forskning och utveckling/utbildning genom att ersätta dessa viktiga aktiviteter i vården på ett sätt som upplevs som positiva incitament.
8. Begränsa kostnadsansvaret för undersökningar/provtagning för att minska negativ ekonomisk påverkan på medicinsk utredning och risker för patientsäkerheten.
9. Utforma regelböcker som gynnar de små enheterna. Regelböckerna bör utformas olika för stora och små verksamheter.
10. Genomför en gemensam satsning på patientsäkerhet.
11. Ta bort enkäter som skickas hem till patienter och därmed hotar patientintegriteten.
12. Inför en vårdgaranti som gynnar medicinsk prioritering i stället för nuvarande »tid i kön«-prioritering.
13. Regelböckerna bör gynna mångfald, t ex subspecialisering, genom att undvika detaljstyrning.