De senaste veckorna har offentligheten nåtts av två tydliga exempel på risken med vinsttänkande i vården, något som annars passerar dagligen utan att uppmärksammas av andra än möjligen patienten och dennes anhöriga.
Det ena gäller flickan »Nora« i P1-programmet »Den fastspända flickan« (21/1), där enligt en bandupptagning den ansvarige psykiatern inte tillmötesgick den av upprepade våldtäkter skadade flickans uttryckliga önskan att få gå hos en kvinnlig terapeut, en begäran som även en icke-­psykiater som jag förstår är helt självklar med en bakgrund som hennes. Psykiatern, som även ägde den behandlingsinstitution där flickan var intagen, hänvisade henne i stället till en manlig terapeut, vars kompetens kan ha varit god trots att han inte var legitimerad, men som definitivt kunde debiteras lägre av just detta skäl. Frestelsen att välja det billigare alternativet måste ha varit starkare än att tillmötesgå patientens välgrundade önskan om en kvinnlig, legitimerad terapeut.
Det andra gäller en lärare (DN 23/1) som insjuknade i öppen tuberkulos i höstas och som, trots lång sjukdomshistoria med hosta, ­feber, viktnedgång och uteblivet svar på givna antibiotika, av läkare på vårdcentralen inte remitterades till lungröntgenundersökning förrän han hostade blod och då omedelbart lungröntgades via Södersjukhusets akutmottagning.
»Doctors’ delay« är visserligen långt i Sverige när det gäller tuberkulos, dvs det tar förhållandevis lång tid för en läkare att misstänka tuberkulos eftersom sjukdomen är så relativt ovanlig hos oss (ca 500 fall/år), medan däremot patienterna söker hjälp på ett tidigt stadium (kort »patient delay«). Förhållandet är precis tvärtom i fattiga länder där tuberkulos är vanligt. Läkaren misstänker omedelbart tuberkulos om patienten hostat mer än två veckor (kort »doctors’ delay«), men patienten dröjer länge med att söka, bl a av kostnadsskäl (långt »patient delay«).
I detta fall är åsidosättandet av den diagnostiska lungröntgenundersökningen under ett flertal besök på vårdcentralen så uppenbart felaktigt att patienten med rätta misstänker att läkarna missleddes av önskan att hålla nere kostnaderna för besöket. Ersättning till vårdcentralen utgår per besök: ju färre undersökningar, desto större behållning för vårdgivaren. Det drabbar i detta fall inte bara den enskilde patienten utan även en betydligt större grupp barn som utsätts för allmänfarlig smitta med de konsekvenser och utredningar som detta för med sig.
Naturligtvis kan ingen leda i bevis att det är just önskan att berika sig som ligger bakom de här åsidosättandena. Men blotta misstanken att det kan vara så borde vara en viktig komponent då vinstens roll i vården är under utredning. Risker för både över- och undersjukvård med ett uttalat vinsttänkande måste vägas mot den ökade kostnadsmedvetenhet och patientgenomströmning som det otvivelaktigt också leder till.
En lång läkargärning både före och efter införandet av vinsttänkandet, och arbete i både offentlig och privat driven vård inom och utom vårt land, säger mig att riskerna för patienten och kostnaderna för samhället är större än värdet på vinsterna för vårdgivarna.