Den 15 januari 2013 inträffade en omfattande trafikolycka på E4 strax norr om Helsingborg. Ett hundratal lastbilar och personbilar krockade på ett avsnitt bestående av en bro, Tranarpsbron. Svår dimma och ishalka rådde. Olyckan skedde strax före lunch en vardag, en tidpunkt då sjukhus vanligen har god bemanning och kompetens på plats.

Olyckan var Skånes största i sitt slag genom tiderna. En person omkom och 20 fick medelsvåra till svåra skador – flertalet i form av kontusioner i nacke och rygg samt frakturer. 31 patienter hade mindre blessyrer. Ytterligare fyra personer sökte vård dagarna efter olyckan. Olycks­offer togs emot på sjukhusen i Helsingborg, Ängelholm och Kristianstad. Med tanke på olyckans omfattning blev utfallet när det gäller personskador och dödsfall förvånansvärt begränsat jämfört med vad som först befarades.

40 minuter efter första den informationen om olyckan var Helsingborgs lasarett försatt i förstärkningsläge. Inom en timme hade sjukhusledningen tillsammans med verksamhetscheferna, inklusive övriga beslutsfattare, bildat stab. Akutmottagningen mobiliserades genom att lokalerna omdisponerades enligt en nyligen utarbetad katastrofplan med principen att katastrofarbetet ska likna det vardagliga arbetet i möjligaste mån. Man kunde därmed på relativt kort tid fri­göra en del av akutmottagningens lokaler och resurser för enbart förväntade skadade från olyckan.
Team bestående av läkare, sjuksköterska och undersköterska bildades för traumaomhändertagande såväl på akutrum som på den del av akutmottagningen som tog emot lindrigare skadade. Den övriga akutmottagningen organiserades för att effektivt handlägga ordinarie patientflöde. Personalen på akutmottagningen informerades fortlöpande var 30:e minut.

Ungefär 10 minuter efter den första informationen om olyckan kontaktades regional medicinsk katastrofledning (RMKL), bestående av Regional läkare i beredskap (RLB) och Tjänsteman i beredskap (TiB). Man informerade fullt ut om sjukhusets beredskapsläge, och därefter fungerade stabschefen som kontaktväg mellan RMKL och sjukhuset.
Mindre än en timme efter larmet begärde sjukvårds­ledare på plats ut sjukvårdsgrupp.

Den stora utmaningen var att via RMKL få en överblick över antalet skadade på olycksplatsen. Då detta av förståeliga skäl var svårt (olycksplatsens geografiska utspridning samt oklarhet om tillgängligheten till olycksplatsen), fattade staben för sjukhusets ledning ett »Beslut i stort« (BiS) att befortsätta med förstärkningsläge fram till den tidpunkt då den sista skadade hade lämnat olycksplatsen.
I och med beslutet om förstärkningsläge stoppades och avslutades all elektiv vård och behandling på Helsingborgs sjukhus. Man fokuserade på att snabbt inventera patienter som kunde skrivas ut eller skickas till närliggande närsjukhus. Ingen personal fick lämna sjukhuset. Kontakt togs direkt med närsjukhusen, och för att slippa utnyttja akutambulanser mobiliserades via RMKL sjuktransporter för överflyttning av inneliggande patienter.
Efter ca 1,5 timmes arbete kunde man på så vis mobilisera 76 vårdplatser inklusive ett tiotal platser med intensivvårdskapacitet. Ett tiotal patienter identifierades och bedömdes kunna flytta till närsjukhus med vanlig sjukresa.

En av de stora utmaningarna var det stora intresset från press, radio och tv. Trots att sjukhuset skickade ut pressmeddelanden fanns hela tiden behov av mer information. Stabsledningsgruppen beslutade därför anordna en presskonferens ca 3 timmar efter den första informationen om olyckan. Behovet av intern information var också stort, och uppdatering via intranätet gjordes fortlöpande.
Sammanlagt kom tio medelsvårt skadade patienter till Helsingborgs lasarett. Efter att ha mobiliserat personal och vårdplatser fanns möjlighet att ta emot ett tiotal svårt skadade och en större grupp av lindrigt till måttligt skadade.

En lärdom av det inträffade är att tid och utrymme ges för övningar av katastrofscenarier för såväl akutsjukhus som närsjukhus. Detta inkluderar också de sjukvårdsgrupper som kan behöva rycka ut vid liknande händelser.
Att träna strategiskt stabs­arbete för sjukhusen är synnerligen viktigt och kan avlasta de rent operativa delarna i en mobilisering vid ett förstärknings- eller katastrof­läge.
Slutligen bör nämnas vikten av att dra lärdom av de erfarenheter som framkommer vid särskilda händelser på våra sjukhus runt om i Sverige. Att återföra dessa erfarenheter är viktigt för den personal som varit involverad, lika­så att det finns en öppenhet om vad man behöver arbeta med.

Hösten 2012 genomförde Helsingborgs lasarett tillsammans med Ängelholms sjukhus en större katastrofövning, under namnet »Ängelborg«. Nyttan av de erfarenheter som denna övning gav bevisades under det skarpa läget den 15 januari 2013. I en tid av effektivisering och ekonomisk åtstramning är vår slutsats att man inte ska skruva ner ambitionerna utan i stället att ha fortsatt fokus på katastrof- och samverkansövningar, då detta har stor betydelse när den verk­liga händelsen inträffar [1-5].

* Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.