För mig som i många år undervisat kolleger och studenter om hur man ger svåra besked är Sune Överhagens artikel i LT nr 3/2013, sidan 69, ett angeläget inlägg, som handlar om telefonbesked om svåra sjukdomar. Överhagen avslutar, trots att den egna undersökningen bekräftar hans farhågor, med att han hoppas att det är olycksfall i arbetet när så sker.
Det finns sedan länge god internationell konsensus om hur ett svårt besked bör framföras [1-5]. En rad förutsättningar bör vara för handen, som god tid, lugn och avskild miljö och närvaro av patientens partner. Läkare ska ha möjlighet att utöva färdigheter som aktivt lyssnande och känslomässigt gensvar, ge tid och utrymme för frågor, iaktta varsamhet, lyhördhet, följsamhet och kunna hitta den svårfunna balansen mellan uppriktighet och hopp. Praktiskt taget inget av detta går att förverkliga vid ett svårt besked per telefon, och enigheten är mycket stor i alla riktlinjer och rekommendationer om att sådana besked ska undvikas.
En rad studier har redovisat hur negativt patienter i efterhand upplever telefonbesked om svår sjukdom, oavsett om man givit »tillstånd« till det under utredningen [6]. Ansvarsnämnden har till och med uttalat att besked om cancer inte ska lämnas per telefon [7]. Ändå är det mycket vanligt. Överhagens egen enkät visar på ca 20 procent för MS-besked. I cancersammanhang brukar siffran 30 procent anges som vanlig.
Varför blir det så? Visst är det möjligt att en viss andel telefonbesked ges därför att det är tungt att sätta sig ned för ett samtal ansikte mot ansikte, men läkare är vana vid att acceptera svåra situationer, och när man diskuterar frågan med kolleger, finns det mycket få som själva tycker att telefonbesked är rimliga.
En mycket vanlig orsak till att det ändå blir så är enligt min erfarenhet det som jag brukar kalla för »telefonfällan«. Det går till så här: en patient genomgår en utredning, och prover tas. Provsvaren väntas efter en tid och patienten väntar »i hemmet« på besked. Svar anländer, exempelvis PAD, och läkare ringer upp för att be patienten komma för besked. Patienten, som kanske sitter i sammanträde, i bilen, på toaletten eller tillsammans med mer eller mindre främmande personer, kastar trots det ofta ut den avgörande frågan »Är det cancer?« eller »Var det MS?« Läkaren kan eller vill förstås inte ljuga, och så blir det ett telefonbesked utan att det var avsikten. Man kan som patient inte förutse hur man efteråt kommer att uppleva att ha fått beskedet på det sättet.
Hur kan vi undvika telefonfällan? Alla patienter som utreds med en rimlig misstanke om svår sjukdom bör få en återbesökstid för besked. Man bör erbjuda patienten att ta med sin partner och förklara att erfarenheten visar att detta är bra oavsett vad resultatet av utredningen är. Jag får ibland höra invändningen att det inte finns tider för alla återbesök till utredningspatienter. Det är svårt att acceptera ett sådant argument; ska vi acceptera att en stor del av patienter med svår sjukdom får besked på ett sätt som är långt ifrån den kvalitetsnivå som är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet? Dessutom, om utredningen är negativ kan man ringa upp och ge detta glada besked och fråga om patienten är nöjd eller vill utnyttja sin återbesökstid, vilket ger en hel del tider tillbaka.
I nödfall: om patienten inte fått tid för återbesök och du har svåra besked att ge, be då en sekreterare eller annan person som inte har provsvaren ringa upp och kalla patienten, en som ärligt kan säga »Jag vet inte vad utredningen visade, det kommer doktorn att berätta när du kommer hit.«