I onsdags (23/1) satte jag frukostkaffet i halsen när jag slog upp senaste numret av Läkartidningen och läste vår ordförandes oreserverade försvar för vinster i välfärden [1]. Vem »vågar starta ett företag när möjligheterna att få täckning för sina investeringar begränsas«, frågar sig vår fackordförande och vd retoriskt.
Jag har mött få läkare som satsat på privat verksamhet för pengarnas skull. I de flesta fall har man valt att starta eget för att ta makten över sitt arbete och sin fritid. En möjlighet att utveckla sina drömmar och idéer om en bättre vård. Dessa aspekter av det goda arbetslivet fungerar ungefär lika dåligt i privata vårdkoncerner som inom landstinget och är ofta drivkraften till att man söker sig bort från vad man upplever är byråkratiska organisationer.
Capio, Carema, Aleris m fl har som huvudsyfte att generera maximal avkastning åt sina ägare. Det är pengarna som styr dessa koncerner, och det spiller över på den landstingsdrivna sjukvården. Ekonomin är ständigt i cent­rum med patienten på bakre raden. Detta har kanske gått längst i Stockholm, där man så gott som dagligen får höra kommentarer av typen »Den här diagnosen ger bra med pengar, sätt den« eller möter patienter som remitteras till akuten för att en röntgenundersökning inte ska belasta vårdcentralens budget.
Det är svårt att sätta fingret på det, men detta förändrar något i oss. Ska en ny generation läkare växa fram som drivs av arbetsglädje och nyfikenhet och har patientens bästa för ögonen kan vi inte hålla på så här längre. Vinsterna är en del av problemet, inte en del av lösningen.
»Vi måste se till att det görs bättre upphandlingar, där kvaliteten och kostnads­effektiviteten är det som är utslagsgivande. Bättre välfärdstjänster för våra skattepengar är målet«, fortsätter Wedin och Wittgren. Om man vill ha privata utförare i vården så kan man nicka instämmande, men som försvar av vinstdrivande verksamhet är detta vilseledande.
Det finns inget stöd för att vinst skapar effektivitet eller bättre kvalitet – snarast tvärtom, vilket redovisats vid upprepade tillfällen i bland annat denna tidning [2]. Det finns heller ingen som har kunnat visa att man genom att förbjuda vinst hämmar mångfalden av utförare inom vården. Ta Belgien som exempel, där 60 procent av de offentligt finansierade sjukhusen är i privat regi, men inte ett enda är vinstdrivande [3].
Så, vem ska våga starta ett företag när möjligheterna att få täckning för sina investeringar begränsas? Ja, inte blir det riskkapitalbolagen i alla fall, och då kanske vi kan sluta tävla i att jaga pinnar och diagnoser och ägna oss åt att möta patienten som gömmer sig där bakom.