Sune Överhagen och Gunnar Birgegård har i Läkartidningen ondgjort sig över telefonbesked vid allvarlig sjukdom (­LT 3/2013, sidan 69, respektive ­8/2013, sidorna 422-3). De utgår från att telefonbesked är förkastliga, och Sune Överhagen ger några skräckexempel där besked givits i olämpliga situationer och varit oväntade.
Vad de inte tar upp är vad patienten önskar. Min erfarenhet är att telefonbesked fun­gerar bra om beskedet vävs in i ett totalt omhändertagande, och att många patienter väljer telefonbesked om de
1. är förberedda på att det kan vara en allvarlig sjukdom
2. vet tidpunkten för samtalet
3. får en tid till mottagningen kort efter telefonsamtalet.
Tiderna förändras, framför allt vårt sätt att kommunicera. I Uppsala län kan patienterna från och med oktober 2012 själva gå in och läsa sina provsvar, till och med innan ansvarig klinisk läkare signerat svaret. Förändringen har skett efter önskemål från patientföreningar och politiker. En ny möjlighet har uppkommit genom att patienten kan kontakta doktorn om provresultatet visar allvarlig sjukdom.
Att gå omvägen över att »ovetande« personal ska ringa upp och ge mottagningstid, som Birgegård föreslår, tycker jag ofta är olämpligt. De flesta arbetar i team, och då finns ingen ovetande personal. Ett annat motargument är patienten förstår att något är mycket allvarligt, speciellt om man rekommenderar att anhöriga ska närvara vid mottagningsbesöket; det kan skapa större oro än ett besked. Att personal låtsas vara ovetande, som förekommer, är mycket frustrerande när personalen inte kan svara på patientens oroliga frågor.
Det är inte läkaren som ska styra hur besked ska ges utan patienten. Många kommer att välja telefon eller att själva läsa via datorn. Nya prospektiva studier behövs om hur patienter får och hanterar svåra besked i modern tid.