Att läkarutbildningen i Sverige ska anpassas till Europa är en lika obegriplig som dålig idé. Vad är det som är bättre där? Jag har läst grundutbildningen i Frankrike. Det enda bra med den är att intagningen är fri och att man inte kräver samma hysteriskt höga betyg som i Sverige.
Jag återvände till Sverige till termin 5, vilket var min plan från början, bl a eftersom jag ville göra allmäntjänstgöringen (AT). Mina franska kamrater sökte specialist­utbildning direkt efter sin läkarexamen, och det var inte någon lätt uppgift. Vissa specialiteter är så gott som oåtkomliga om man inte har kontakter. Med kontakter avses inte referenser från någon klinik där man vikarierat, eftersom detta i princip inte förekom.
Mina kamrater i Frankrike åkte runt i landet på jakt efter »ST«, om de blivit uttagna till intervju vill säga. Detta förfarande var mycket tidsödande och slitsamt. Varje intervju var en plåga och föreföll helt godtycklig. Intervjun bestod delvis av en kunskapskontroll som omfattade hela utbildningen. Man kunde kuggas om man inte hade embryologin för tyreoidea klar för sig, eller om man tvekade inför håligheterna i skallens ben.
Det är väl tveksamt om detta är ett bra urvalskriterium. Men utan personliga referenser (som man skaffar sig då man arbetar) blir ju den teoretiska kunskapen den enda färdighet som kan bedömas.
AT ger faktiskt oöverträffade och överlägsna möjligheter att under eget ansvar men med personlig handledning både slussas in i läkaryrket och få en uppfattning om vad man är intresserad av, eller passar för. Det är svårt att veta något om detta när man går utbildningen.
Jag ser inte att den nya läkar­utbildningen har någon möjlighet att förbereda blivande läkare på vad det praktiska arbetet innebär, åtminstone inte lika bra som AT-tjänst­göringen. AT är dessutom en bra och ibland helt nödvändig introduktion till läkare med utländsk examen. Det ger en bred och god grund för fortsatt specialistutbildning.
Allmäntjänstgöring borde införas i Europa i stället för att tas bort hos oss.