Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Cognex
kan ej behandla Alzheimers sjukdom Parke-Davis läkemedelsföretag har i en annons i Läkartidningen nr 8, 9 och 10/96 påstått att med Cognex har det blivit möjligt att behandla Alzheimers sjukdom medikamentellt. Alzheimers sjukdom är en fortskridande degenerativ sjukdom som drabbar nervcellerna mest i tempoparietalsamt occipitalloberna. Cognex (takrin) är en kolinesterashämmare som gör att man hämmar nedbrytning av acetylkolin och på det sättet får en ökad aktivitet i kolinerga neuroner i hjärnan. Det finns inga studier som påvisar att takrin stoppar nedbrytningen av nervceller i tempoparietalloben hos dessa patienter. Dvs takrin är egentligen ett läkemedel för symtomatisk behandling av Alzheimers sjukdom men kan inte bota grundsjukdomen. Jag tycker att ParkeDavis annons i Läkartidningen är vilseledande. Trots att jag har kontaktat läkemedelsföretaget och informerat dem har de ej ändrat sin annons. Masoud Shafazand ATläkare psykiatriska kliniken, Kungälvs sjukhus Replik: Det enda
godkända läkemedlet Cognex är ett läkemedel som erbjuder patienter symtomatisk behandling vid Alzheimers sjukdom. Annonsen har aldrig varit avsedd att antyda att det skulle bota denna sjukdom. Men behandlingseffekten är styrkt bl a i studien av Knapp och medarbetare [1], där det är visat att 42 procent av patienterna med Cognex 160 mg/dygn fått en signifikant förbättring jämfört med placebo 18 procent, och graden av förbättring har också påverkats av god omvårdnad i båda grupperna. Den senaste analysen av 2årsuppföljningen av den refererade studien visar att tiden till institutionalisering fördröjs med upp till 400 dagar [2]. Mot bakgrund av ovanstående har patienter med mild till medelsvår grad av Alzheimers sjukdom rätt att få pröva tillgänglig terapi. För att undvika missförstånd har vi omarbetat den kritiserade annonstexten och den har även accepterats av Masoud Shafazand. Parke-Davis Scandinavia AB Christina Lindahl medicinsk chef Anders Heierson marknadsdirektör Litteratur
1. Knapp MJ, Knopman DS, Solomon PR et al. A 30-week randomized controlled trial of high-dose tacrine in patients with Alzheimers?s disease. JAMA 1994; 271: 98591. 2. Gracon SI, Myers SL, Smith F, Talwalker S. Long-term tacrine treatment: Effect on nursing home placement and mortality (970-61). Journal of Neurology in press. Så förhöll det sig med medicinska test i arbetslivet Lars Jacobsson och Barbro Westerholm har i Läkartidningen 50/95 respektive 6/96 aktualiserat frågan om medicinska test i arbetslivet. Som dåvarande Saab-Scania under 1980-talet var föremål för stor uppmärksamhet till följd av haschtest vid nyanställning vid företaget har man hänvisat till vissa handläggningar i det fallet. En del påståenden är inte korrekta och vissa företeelser anmärkningsvärda varför följande kommentarer är motiverade. Huvudregeln i svensk rätt är att arbetsgivaren har rätt att fritt anställa vem han vill. När en arbetsgivare utövar denna rätt är han i princip oförhindrad att för anställning
kräva att den arbetssökande företer betyg eller intyg av olika slag. Det är klarlagt att en arbetsgivare därvid kan ställa kravet att en arbetssökande genom intyg visar att han inte brukar narkotika. Om detta har aldrig rått diskussion beträffande Saab-Scanias test. Frågan har i stället handlat om företagshälsovården, enligt då gällande Arbetsmiljöavtal, skulle få utföra testen. Efter omfattande procedurer uttalade SALF-LO-PTK-skiljenämnden för arbetsmiljöavtalet att arbetsgivaren inte begår något avtalsbrott om han använder företagshälsovården på sätt som Saab-Scania gjorde. Det var således nämnda skiljenämnd som fällde utslaget och inte Arbetsdomstolen, som Westerholm skrivit. Det kan tillfogas att Arbetsmiljöavtalet sedan dess har upphört att gälla. Inget protokoll Även ett uttalande som Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor gjort har aktualiserats. Den nämnden hade efter framställning från Peter Westerholm, då vid LO, uttalat att rutinmässig testning
av haschmetaboliter i samband med anställning som skedde vid Saab-Scania inte var acceptabel från etisk synpunkt. Nämnden hade grundat sitt uttalande enbart på LOs anmälan utan kommunikation med Saab-Scania, där man fick kännedom om uttalandet via massmedierna. Jag påtalade det anmärkningsvärda förfarandet för nämndens ordförande Viking Falk, vilken arrangerade ett möte med nämnden och mig den 14 december 1989. Efter min föredragning för nämnden uttalade ordföranden att man beklagade det tidigare uttalandet samt att man nu fått en helt annan syn på testen och dess plats i arbetslivet. Trots att ordförande gjorde detta uttalande fördes anmärkningsvärt nog inget protokoll från mötet. Värdet av nämndens uttalande blir därmed mycket oklart. Nämnden betonade att dess uttalande enbart står för rådets räkning och inte Socialstyrelsens, såsom tidningsnotisens formulering lätt kan tolkas. För förtydligande kan även framhållas att Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik vid
samma tidpunkt inte fann något etiskt hinder för provtagningar på sätt som skedde. Sammanfattningsvis: Arbetsdomstolen har ej varit inkopplad på haschtest vid SaabScania. Socialstyrelsen har ej yttrat sig. Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor har utan kontakt med den som klandrats gjort ett uttalande som den sedan ursäktat samt uppgivit att den ändrat inställning, dock utan protokollsnotering. Läkaresällskapets etiska delegation har inte haft något att erinra. Gensvar Under åren som diskussioner om detta test pågick fick jag gensvar från anställda, politiker, lärare, organisationer och kolleger på ett sätt som var överväldigande. Endast ett fåtal centralt placerade fackföreningsrepresentanter och några journalister var negativa. Det lärde mig att ifrågasätta massmediernas presentation av problem och mer lita på egen känsla och intuition. Bengt Johansson Medicinsk rådgivare, DHS, SCANIA, Södertälje Staten beslutar om flyktingpolitiken »Vad händer när gömda flyktingar
behöver akut vård?», undrar Lisbet Palmgren i Läkartidningen 10/96. Invandrarverket ersätter landstingens kostnader för asylsjukvården. Därför tar sjukvården som regel kontakt med verket för att få betalt. Visar det sig att patienten är efterlyst för avvisning kan Invandrarverket kontakta polisen. En kontakt med verket kan därför indirekt leda till att polisen kommer patienten på spåren. Sjukvården får naturligtvis inte bryta sekretessen och ta kontakt med polisen, men om polisen kontaktar sjukhuset har sjukvårdspersonalen enligt lag skyldighet att på förfrågan lämna ut uppgift om huruvida någon vistas på sjukhuset. Om Lisbet Palmgrens patient hade stannat kvar på sjukhuset hade polisen kunnat höra av sig dit. Detta kunde ha resulterat i att patienten inte längre funnits kvar i Sverige. Det är Utlänningsnämnden som bedömer om de medicinska skälen är tillräckligt starka för att påverka avvisningsbeslutet. Patienten och hennes make har tydligen valt att gå under jorden i stället
för att få detta prövat medan kvinnan var kvar på sjukhuset. Det svåra problem som Lis1406 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 93 ? NR 15 ? 1996 KORRESPONDENS s
