Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Jag
har under många år följt debatten i dödshjälpsfrågan och beundrar P C Jersild för hans mod att envist ta upp ämnet och ställa viktiga frågor .Vad jag inte förstår är varför han argumenterar för en utredning som skall ligga till grund för en ny lag .Jag tycker att han skjuter inte över målet utan bredvid .Vad vi behöver är inte en lag som reglerar dödshjälpsfrågan utan en ständigt ökande kompetens bland läkarkåren och sjukvårdens personal om vård i livets slutskede .Varje gång en anhörig på den sjukes begäran hjälper vederbörande att dö har sjukvården misslyckats i sin uppgift att hjälpa människor .Det är viktigt att vi tar på oss den skuldkänslan och inte hänvisar till att lagarna inte tillåter oss att hjälpa den sjuke .Jag tycker att en läkares uppgift inte är att hjälpa någon att dö utan att hjälpa henne att leva ända tills hon dör .Många människor dör en ovärdig död i svåra plågor , och det sägs att det vore bättre att ge dem dödshjälp .Visst behöver vården i livets slutskede förbättras
.Hur den utformas är en svår och grannlaga uppgift , och ett exempel på en svår medicinsk frågeställning är att bestämma dosen av morfin så att den inte onödigt hämmar andningen samtidigt som den gör patienten så smärtfri som möjligt .Den kanske viktigaste kunskapen att redovisa i sammanhanget är att den dosen inte går att fastställa objektivt i det enskilda fallet .Vidare att morfinbehandling kan påverka tidpunkten för när den sjuke dör .Detta måste vi öppet erkänna och pedagogiskt förklara för personal och anhöriga .All vård i livets slutskede kan påverka tidpunkten för när döden inträffar .Ibland kan det betyda ett onödigt förlängt lidande , i andra fall lämna någon inblandad med en skrämmande känsla av att ha dödat en människa .Att det är den avvägningen vi gör måste vi våga tala om .Vädjar om hjälp att få levaHur gör vi då med den åldrade men mentalt helt bevarade människan som efter att ha fått sin cancerdiagnos ber oss om hjälp att ta sitt liv ?Här ställs vi inför en krisreaktion
och behöver främst psykiatrisk kompetens .Stor möda skall läggas ned på att behandla psykiskt lidande och förhindra självmord .Dessutom behövs hjälp från andra instanser , t ex sjukhuskyrkan .För att göra ett tankehopp tror jag att så kallade filosofiska självmord förekommer .Dem tycker jag inte sjukvården skall lägga sig i men heller inte medverka till annat än som samtalspartner .Varje framställan från patienten om att få hjälp att dö skall tolkas som en vädjan om hjälp att leva .Lagparagrafer hjälper ejMen om personen i fråga är sjuk i MS eller ALS eller någon annan sjukdom som gör henne oförmögen att själv ta sitt liv ?Skall vi då inte befria henne från hennes plågor genom att hjälpa henne dö ?I dessa fall ställs vi inför mycket svåra avväganden och konflikter .Vi tvingas försöka värdera personens psykiska och fysiska lidande mot den livskvalitet som omvårdnad och upplevelser kanske ger .Vi kan aldrig se in i en människas medvetande och där utläsa om lidandet överväger eller
om livet ändå är värt att leva .I dessa avväganden har vi inte någon hjälp av lagparagrafer utan måste handla efter bästa möjliga vetande och den känslighet som erfarenhet ger .Ställningstaganden i dessa frågor skall tas av oss läkare i samråd med personal och anhöriga .Samråd får dock aldrig lämna någon anhörig eller vårdare med känslan att ha medverkat till att ta ett liv .Den eventuella skuldkänslan skall vi ta på oss .Många i läkarkåren undviker att ta ställning i dessa frågor för att det är så plågsamt .Därigenom lämnar de människor ensamma med sitt lidande .Det lidandet föder efterfrågan på dödshjälp .En lag som tillåter dödshjälp hjälper icke läkekonsten framåt .Tvärtom föder den tvivel om sjukvårdens uppgift .Sjukvårdens uppgift är att bota , lindra och trösta .Arne Stenstedt leg läkare , ST-läkare i psykiatri , S:t Görans sjukhus , Stockholm
