Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Före Ädel-överenskommelsen fanns inom nordvästra sjukvårdsområdet i Stockholm fyra långvårdssjukhus , samtliga differentierade med rehabiliteringsenheter , dagvård , sjukhemsavdelningar etc.Chefsöverläkarreformen gjorde det självklart att det fanns en geriatriker som chef för varje klinik .Det medicinska arbetet sköttes med hjälp av flera specialist- och underläkare .När Ädel-reformen genomfördes 1993 , koncentrerades geriatriken till två enheter , Karolinska och Löwenströmska sjukhusen , organiserade i sjukvårdsområdets bassjukvård .Två av långvårdssjukhusen togs helt över till kommunal sjukhemsverksamhet , ett tredje sjukhus levde kvar med blandat huvudmannaskap .1994 inlemmades de geriatriska klinikerna administrativt i akutsjukvården .Samtidigt ledde sparkrav på akutsjukvården till att antalet vårdplatser inom geriatriken minskade avsevärt .Dagsjukvården lades t ex delvis ner .Vad hände då ?Kommunerna har nu upptäckt att allt sjukare patienter skrivs hem , personer som kunde och borde
erbjudas rehabilitering .Med hjälp av extra medel från Socialstyrelsen planeras nu samarbetsprojekt mellan kommunerna och landstinget med dagvård , hemrehab och korttidsrehab .Tre av de » gamla » långvårdssjukhusen återfår nu nästan exakt den verksamhet man tidigare hade i landstingsregi .Cirkeln är sluten .Vi är tillbaks till tiden före Ädel .En enda stor förändring har skett .Läkarna är ej längre chefer för verksamheten och antalet läkartimmar per patient har minskat avsevärt .Var det nödvändigt med denna omväg med oerhört mycket energiförluster för att bli av med doktorn ?Eva Tornefelt Lantz chefsöverläkare , geriatriska kliniken , Löwenströmska sjukhuset , Upplands Väsby
