Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Ett
enkelt test utfört på företagläkarens mottagning blev en vändpunkt för en patient som ansåg sig drabbad av s k elöverkänslighet .Testet bestod i att patienten tio gånger i rad skulle avgöra om en vanlig datorskärm på skrivbordet var påslagen eller ej , bara genom att » känna » det .I och med att det upplevda obehaget från bildskärmen inte stämde överens med om skärmen verkligen var på eller av omprövade patienten sin egen sjukdomsbild och med tiden avtog besvären helt .Socialminister Ingela Thalén har beställt en kartläggning av fenomenet » elöverkänslighet » bl a för att titta på hur man behandlar patienter på skilda håll i landet och hur elsaneringen hanteras i kommunerna .Jag vill därför nu dela med mig av hur jag behandlat några patienter utifrån en annan utgångspunkt och förhoppningsvis få respons på hur andra kolleger utan att elsanera har lyckats hjälpa patienter med elöverkänslighetssymtom till ett normalt liv , utan elöverkänslighet .De flesta av mina patienter som möjligtvis
kunnat karaktäriseras som elöverkänsliga har kommit till mig med tidiga symtom .De har haft hudrodnader och den uttalade frågan , eller i vissa fall övertygelsen , om ett samband med bildskärmsarbete .I flertalet fall har det då – förutom med sedvanlig behandling av hudåkomman ( t ex seborroiskt eksem eller rosacea ) – räckt med utförlig information , såväl muntlig som skriftlig , för att besvären skall försvinna och en eventuell process mot mer omfattande elöverkänslighet har stannat av .Det är nämligen min fasta övertygelse att ett icke ringa antal av dessa patienter mycket väl skulle ha kunnat fortsätta att utveckla mer allvarliga symtom , om de bemötts på ett sätt som förstärkte uppfattningen att deras symtom berodde på elöverkänslighet , och att det nu var viktigt att de gjorde allt för att minska sin exponering för elektromagnetiska fält .Patienten » Lena » Lena ( fingerat namn ) var en patient som avvek från de vanliga på så sätt att hon hade hunnit mycket längre i sin karriär
som elöverkänslig .Hon hade förutom hudsymtom vid bildskärmsarbete också allmänna obehag i närheten av annan elektrisk utrustning , och hon hade också dessa besvär hemma .Hon klarade nu inte av att stryka , dammsuga , se på TV eller laga mat vid elspisen .Lysrör gav också obehagssymtom .När hon kom till mig i december 1991 , var hon drygt 30 år och hade två barn i förskoleåldern .Hon var rädd för att symtomen skulle förvärras så att hon skulle hamna i samma situation som andra elöverkänsliga hon läst om ; i en stuga i skogen med fotogenlampa .Lena var helt övertygad om att hennes besvär var direkt orsakade av elektromagnetiska fält , och det tog åtskilliga återbesök innan hon hade såpass mycket förtroende för mig att hon skulle gå med på att » bevisa » att så verkligen var fallet .Vid besöken hade jag , av hänsyn till Lena , alltid stängt av min dator .Ibland lämnade jag dock med avsikt bildskärmen påslagen .Detta kunde man enkelt se på den lilla gröna lampan som då lyste .( Om PC:n
är avstängd är skärmen i övrigt dock helt svart . ) Lena upplevde tydliga obehag av detta och blev bra när jag stängde av skärmen och lampan slocknade .Vid ett par tillfällen satte jag på skärmen och Lena fick rapportera när obehagen dök upp .Det tog regelmässigt 5-10 minuter .När skärmen sedan slogs av försvann obehagen efter ungefär lika lång tid .Det var nu vi kom överens om att Lena skulle bevisa för mig att det faktiskt var skärmen hon reagerade på och inte åsynen av den lysande gröna lampan – vilket jag hävdade .Lena skulle komma på tio återbesök och ta med sig lite pappersarbete , och jag skulle ägna mig åt att signera journaler ( ej datajournaler ) under dessa sittningar .Skärmen skulle antingen vara på eller av , och den lilla gröna lampan skulle vara dold av en tändsticksask fäst med isoleringsband .För att jag inte skulle kunna ge några ledtrådar till hur det förhöll sig gick en kollega in och ombesörjde detta innan Lena och jag gick in i rummet .Kollegan hade singlat slant
tio gånger och detta bestämde » bildskärmsstatus » .Lena gav tveklösa svar efter 15 minuter vid varje sittning : » på » eller » av » .Själv gissade jag också för att fungera som » kontrollperson » , och även för att för patienten illustrera att man ibland kan gissa rätt , och att ett rätt svar inte betyder att man nödvändigtvis har känt av elektriciteten .Efter tio sittningar fick vi » facit » av kollegan , och som väntat hade jag fem rätt och Lena hade sex rätt .Hon var lite häpen över att ha missat så mycket , men ännu inte övertygad om att hon trots allt inte kände fälten direkt .Vi kom då överens om att ta ytterligare fem sittningar , men denna gång bestämde jag själv om skärmen skulle vara på eller av .Nu gav jag Lena återkoppling direkt vid varje sittning .Jag tog helt enkelt bort tändsticksasken och visade Lena om lampan lyste eller inte varje gång hon sa » på » eller » av » .Jag lät skärmen vara avslagen varje gång , och varje gång angav Lena att den var på .Hon blev mer och mer
förbryllad .Vi avslutade våra möten och julhelgen passerade .När jag senare ringde upp Lena berättade hon för mig att alla symtom var helt borta .Hon kunde nu återgå till att arbeta med datorer och hade inte heller några problem av annan elektrisk utrustning .Hon hade också slutat att ta sin medicin .( Under sommaren 1992 , innan vi började med sittningarna , gick hon med på att prova en liten dos Anafranil som i ett fall rapporterats ha god effekt .Dock hade det ingen säkert noterbar effekt på Lena . )Hon sade senare i en artikel om rehabilitering ( Svenska Dagbladet , 24 april 1994 ) att resultatet av sittningarna med bildskärmen blev att hon förstod att hon själv framkallade besvären , och i takt med den insikten tonade också besvären bort .Hon var också övertygad om att om hon inte fått denna behandling skulle hon ha varit en av dem som sitter i en stuga i skogen .Andra patienterJag har förutom min patientmottagning haft seminarier om elöverkänslighet ute på arbetsplatser .Vid flera
tillfällen har det då funnits någon som själv varit elöverkänslig .Ofta har denna person tillhört en annan avdelning än den som seminariet riktats till men som kommit av stort eget intresse .En av dessa personer hade jag därefter återkommande telefonkontakter med och det har resulterat i en mycket stor förbättring .Symtomen är nu mycket små , och i den mån de förekommer ignoreras de av patienten .Han bekymrar sig inte längre över om det finns elektromagnetiska fält i närheten och han har tagit bort de bildskärmsfilter m m han tidigare haft på sitt kontor .Andras erfarenheterJag är säker på att vi är flera som på olika sätt , men utifrån en psykologisk förklaringsmodell , framgångsrikt har befriat människor från det stora handikapp som föreställningen om att man är elöverkänslig innebär .Har någon annan använt någon liknande metod ?Har någon uppnått samma effekt på ett annat sätt ?Det vore värdefullt om vi som möter dessa patienter , kunde delges exempel på framgångsrik behandling –
t ex via Läkartidningen .·Efter försöken var alla symtom helt borta och patienten kunde återgå till arbete med datorer .OBS !Personen på bilden är inte densamma som i artikeln .
