Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
FörfattareGÖSTA ELIASSONdistriktsläkare , Vårdcentral Centrum , Falkenberg .Det delbetänkande från HSU 2000 angående läkemedel , » Reform på recept » , som nyligen lagts fram innehåller , förutom finansieringsförslagen , en del viktiga och inte helt okontroversiella förslag som berör den enskilde läkaren .Hit hör bl a registreringen av förskrivare , recept och förskrivningsorsaker .Producentobunden information om läkemedel ges idag på flera sätt .Läkemedelsverkets skrifter finns tillgängliga för varje förskrivare .Apoteken ordnar på många håll regelbundna träffar med förskrivare , och då gäller det främst presentation av nytillskotten på läkemedelsmarknaden .Utbildningsaktiviteter från läkemedelskommittéerna om rationellt läkemedelsval förekommer .De flesta läkare försöker nog så gott det går att vara uppdaterade och rationella vid förskrivning av läkemedel .En förutsättning för att själv kontrollera detta är återföring av receptstatistik , men det är få läkare som har någon klar uppfattning
om hur den egna förskrivningens volym och profil egentligen ser ut .En förbättring i det avseendet är den återföring av egen receptstatistik som läkare i vissa landsting numera kan beställa från apoteket .Den lider dock av bristen att representera endast tre månaders förskrivning och inte hela årets , och den kommer dessutom något sent för att vara användbar .Läkemedelskommittéernas roll föreslås bli förstärktFörslaget i delbetänkandet innebär att läkemedelskommittéernas roll förstärks , vilket är positivt då de hittills haft en rätt tillbakadragen roll .Deras arbete har ju mest bestått i att rekommendera val av synonympreparat .Tyvärr har dessa rekommendationer inte följts särskilt väl och några mer omfattande eller systematiska uppföljningar eller utbildningsinsatser har det i de flesta landsting inte funnits resurser till .Om läkemedelskommittéerna nu enligt förslaget får ökade resurser för egen kunskapsutveckling , för uppföljning av förskrivning och , framför allt , för information
och utbildning av förskrivarna , är det ett steg i rätt riktning .Det förväntas då att bättre och billigare läkemedel kommer att skrivas ut och att även andra behandlingsalternativ vägs in innan man beslutar om kostsam läkemedelsterapi .Men vilka medel kommer att användas ?Registrering av recept och enskilda förskrivareDet mest kontroversiella i utredningens förslag är registreringen av enskilda förskrivare , recept och förskrivningsorsaker .Det torde inte bli lätt att få accept för detta om det inte finns garantier för att uppgifterna används rätt , dvs för kvalitetsutveckling och inte som underlag för kontroll , sanktioner eller direktiv angående val av behandling .Man kan starkt ifrågasätta om en enskild förskrivares siffror över huvud taget skall vara tillgängliga för någon annan än förskrivaren själv .Detaljuppgifter om läkemedelsval och diagnos bör inte utan synnerliga skäl ( misstanke om missbruk av recepträtt etc ) vara tillgängliga för vare sig landsting , läkemedelskommitté
eller chefsöverläkare .Men , å andra sidan – det är viktigt att uppgifter om kostnaderna för läkemedel är tillgängliga .Det är rimligt att uppdragsgivaren har kontroll över och kan vidta åtgärder för att minska dessa kostnader .Om kostnaderna för en förskrivare på ett markant sätt avviker från medeltalets bör denne kunna ges tillfälle att förklara och motivera avvikelsen .Detta kan t ex ske genom att man frivilligt presenterar delar av sitt eget , mer detaljerade material så att läkemedelsval , diagnoser , åldersfördelning , områdeskarakteristika m m kan relateras till förskrivningen och därmed sättas in i sitt sammanhang .Kontroll och utvecklingI förslaget skriver man att information om förskrivningsorsak skulle förbättra möjligheterna till kvalitativa analyser av läkemedelsterapi och ingå i det kvalitetssäkringsarbete som varje förskrivare är skyldig att svara för .Men som jag förstått saken är det som skall reformeras och kontrolleras i det här sammanhanget den ekonomiska sidan
av läkemedelshanteringen .Om utredningen dessutom hävdar att man via kontroll av enskilda förskrivare och genom av landstingen tillsatta och övervakande läkemedelskommitté- er skall utveckla kvaliteten på den sjukvårdande behandlingen har man hamnat snett .Kostnadskontroll och kvalitetsutveckling hör inte alls ihop .Ansvaret för terapival , för kvalitets- och metodutveckling liksom för forskning har alltid vilat på professionen själv .Alla känner här delaktighet och ett gemensamt intresse , och så bör det få förbli .I annat fall hämmas både utveckling och engagemang .Uppgiften för uppdragsgivaren blir i sammanhanget att stimulera och underlätta för professionen att skapa sina förebilder , råd , guide-lines och konsensus om sjukdomars behandling och rationell läkemedelsterapi .Enskilda förskrivare bör förses med instrument eller material för egen uppföljning , som kan jämföras med större eller mindre grupper och bilda underlag för kvalitetsförbättringar .Hur skapas bättre förskrivningsvanor
?Erfarenheten visar tydligt att om en varaktig förändring av ett ogynnsamt handlingsmönster skall uppnås , t ex vid läkemedelsval , måste denna process försiggå i tre steg , där nästa steg förutsätter etableringen av det tidigare .Det första steget är kunskapen om problemets existens och vad som kan göras åt det .Det andra steget är viljan till förändring och det tredje själva handlingen , t ex en aktiv modifiering av beteendet .Utan dessa tre steg i nu nämnd ordning uppstår ingen attitydförändring , ingen motivation , inget intresse .Om man bortser från rent ekonomiska morötter är viljan till förändring starkt beroende av känslan av delaktighet och meningsfullhet .Medlemmarna i läkemedelskommittéerna måste därför väljas bland personer som har mandat att föra förskrivarnas talan .De måste vara förankrade i verksamheten , kunna kommunicera och ha förtroende inom förskrivargruppen .Dessa kolleger får inte uppfattas som verksamhetsfrämmande myndighetspersoner .Diskussioner om terapival
kan med fördel föras i de kollegiala s k FQ-grupper som nu finns etablerade inom allmänmedicinen .Inom dessa nätverk finns en unik atmosfär av förtroende och tillit , där även svaga sidor hos deltagarna tillåts komma fram .När problemen medvetandegjorts och förändringar upplevs som rationella kommer viljan till handling .Metoderna för inomprofessionell registrering finns .En för primärvården användbar uppföljningsmodell – Audit Project Odense – har hämtats hit från Danmark , där den visats kunna ge effekter på läkemedelsval vid luftvägsinfektioner .Jag är övertygad om att gemensam registrering och jämförelse av uppföljningsresultat inom kollegiala grupper har kraft nog att både förändra attityder och motivera till rationellt terapival .FörskrivningsorsakMånga kommer att uppfatta angivandet av förskrivningsorsak på receptet som krångligt och tidskrävande .Det finns emellertid många skäl att internt registrera orsaken till en förskrivning .Genom att använda samma klassifikation som
i patientjournalen vinner man tid vid receptskrivning .Det är alltså angeläget att systemet med förskrivningsorsak väl ansluter sig till den nya ICD-10-klassifikationen som införs i Sverige 1997 .Det kommer att finnas en speciell primärvårdsklassifikation med utvalda termer som är relevanta för allmänmedicinen .·
