Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
I
ett ärende som jag tagit del av har Socialstyrelsen riktat kritik mot en läkare för underlåtenhet att föranstalta om obduktion av en på sjukhus avliden patient .Fallet anmäldes även till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ( HSAN ) som emellertid på grund av lagändring ej kunde ta upp det till bedömning .Av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd ( SOSFS 1991:7 , FFH 1993 ) om dödsbevis och intyg om dödsorsaken m m framgår att » chefsöverläkarna och de läkare som avses i 14 § Allmänna läkarinstruktionen » ( av huvudmannen utsedda läkare i de fall där det ej finns någon chefsöverläkare , min anmärkning ) » ansvarar för att klinisk obduktion enligt Obduktionslagen [ 1975:191 ) görs när det finns skäl för detta » ( 10 § ALI ) .Eftersom den kritiserade läkaren ej var chefsöverläkare inställer sig följande fråga : Vem ansvarar de facto för att obduktion enligt Obduktionslagen utförs när det finns anledning ?Är det den läkare som konstaterat dödsfallet eller den som utfärdat dödsbeviset
?Den patientansvarige läkaren ( PAL ) ?Chefsöverläkare enligt texten ovan ?I sistnämnda fall : Gäller då lagen » ovillkorligt » eller måste det framgå av slutanteckningar eller dylikt att samråd med chefsöverläkare skett ?Det finns på sina håll – på grund av den ekonomiska situationen ?- en minskande benägenhet att utföra kliniska obduktioner på avlidna patienter » i onödan » .Min uppfattning är att den inställningen på sikt skadar tilltron till det svenska dödsorsaksregistret .Av bl a denna anledning är det av värde att klarlägga ansvarsförhållandena kring kliniska obduktioner .Det vore intressant om någon i ämnet insatt person kunde bistå med detta .Gunnar Olofsson specialistläkare , Göteborg
