Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
I
Läkartidningen 17/97 påstår Björn Meder och Peter Möller att Stockholms läns landsting kommer med dubbla budskap .I artikeln berörs en mängd frågor , förhållanden och relationer som inte är möjliga att reda ut i kort genmäle .Men jag vill ändå göra några kommentarer i vissa frågor .Låt mig först klargöra att den policy som Hälso- och sjukvårdsnämnden antog i november 1995 om samverkan med privatläkarna i Stockholms läns landsting gäller och skall genomföras .Jag ser en bättre samverkan och en bättre precisering av vem som gör vad som en viktig förutsättning för att på bästa sätt nyttja den resurs som privatläkare är .Då får patienterna , som genom sina skatter och avgifter finansierar verksamheten , gott utbyte av sina pengar .I artikeln blandas tyvärr frågor om löntagares ( sjuksköterskors ) löneutveckling med frågan om ersättning till privatläkarna enligt taxor som regleras i statliga förordningar .Den ekonomiska utvecklingen har gjort det nödvändigt för Stockholms läns landsting att
genom beslut om utvecklingsplanen och i budgetar kräva kostnadsminskningar både i den verksamhet som drivs av landstinget och i den privat drivna verksamheten .Dessa krav på kostnadsminskningar innebär inte att de anställdas löner står stilla .Samma kravDäremot innebär kraven – och den poängen missar Meder och Möller helt – att den organisation ( sjukhus , klinik , vårdcentral eller privata vårdföretag ) som den anställde arbetar hos genom effektivisering måste spara ihop medel för att bekosta löneökningarna .För mig är det naturligt att ställa samma krav även på de privata specialistläkarna .Krav som knappast är förenliga med de kostnadshöjningar som de nya taxorna innebär .1993 kostade privata specialistläkare 532 miljoner kr iStockholms läns landsting .1996 hade kostnaden ökat till 795 miljoner kr , dvs en ökning med ca 50 procent .I de här siffrorna ingår inte den kostnad landstinget har för medicinsk service .Meder och Möller erkänner i sin artikel att den nya privatläkartaxan innebär
höjda kostnader för Stockholms läns landsting med 40 miljoner kr.Hälso- och sjukvårdsnämndens stab uppskattar kostnadsökningarna till ca 60-80 miljoner kr.Så långt är alla överens .Det blir en kostnadsökning .Det är denna kostnadsökning jag har kritiserat .Den höjda privatläkartaxan ger privatläkarna nya , friska pengar att betala löneökningarna , medan den offentliga vården får betala sina löneökningar med rationalisering och effektiviseringar .Jag tvingas konstatera att Meder och Möller inte delar min uppfattning att det bör vara lika villkor för privat och offentlig sjukvård .Bosse Ringholm finanslandstingsråd ( s ) ,Stockholm
