Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Flygolyckan
på Svalbard då 141 människor förolyckades utlöste katastroflarm på Regionsjukhuset i Tromsö .Betydelsen av försvarets resurser förtjänar att poängteras .Katastrofer med ett stort antal skadade som kräver medicinskt omhändertagande är lyckligtvis ovanliga .Få ägnar uppmärksamhet åt den katastrofplan som finns vid varje sjukhus .Även om den nedan beskrivna katastrofplaneringen ej realiserades fullt ut , ger dess organisation vid ett norskt sjukhus en viss inblick i hantering av en stor olyckshändelse i en geografisk miljö som den i norra Sverige .Tidsaspekter , detaljer i planeringen och den stora betydelse försvarets resurser har i den norska planeringen kan vara av generellt intresse att poängtera .Katastroflarm utlösesBakgrunden är flygolyckan som inträffade på Svalbard den 29 augusti 1996 och som utlöste katastroflarm på Regionsjukhuset i Tromsö .Klockan 10.58 kom telefonmeddelande från en kollega på sjukhuset i Longyearbyen att ett ryskt flygplan med ca 140 personer ombord
sannolikt störtat över land .Temperaturen var 12°C i Longyearbyen och avsevärt lägre på högre höjd i omgivande fjälltrakter .Molnhöjden var låg och sikten dålig .Eftersom det rörde sig om en flygolycka med möjligt stort skadeutfall i form av brandskador , multitrauma och nedkylning utlöstes katastroflarm .Huvudräddningscentralen är lokaliserad i Bodö 33 mil söder om Tromsö som i sin tur ligger 96 mil från Svalbard .På Regionsjukhuset i Tromsö sammankallades ungefär 15 personer till akutmedicinska räddningscentralen , huvudsakligen överläkare och bakjourer från anestesi- och kirurgiska klinikerna samt sjukhusdirektören .Primärt beslutades att normal drift på sjukhusets operationsavdelning skulle fortsätta , eftersom det ej förelåg säkra uppgifter om överlevande .Förväntade transporter av skadade skulle kunna nå regionsjukhuset tidigast inom 4-6 timmar .Rykten resulterade ändå i att operationer ströks från dagsprogrammet på grund av olyckan .Ambulansflyg för primär assistansEtt ambulansflyg
skulle sändas snarast med förstärkning av personal och materiel .En patient togs ur den luftambulans som just skulle avgå från Tromsö för elektiv transport till annat sjukhus .Planet , en Beechcraft B200/ 200 King Air , omdirigerades och avgick mot Svalbard kl 12.50 med en kirurg , en anestesiolog och två anestesisköterskor .Beräknad flygtid till Longyearbyen var 2 timmar .Från sjukhusets blodbank hade inom 20 minuter mobiliserats 74 enheter Rh- 0-blod .Dessutom medfördes 60 enheter albumin , andra transfusionsvätskor , dialysvätska avsedd att värma vid behandling av hypotermi samt ett apotek med bl a morfin .Förberedelse för omfattande sjukvårdsaktionSjukvårdsresurser finns på Svalbard dels i form av ett litet , norskt sjukhus med kirurg och anestesisköterska i Longyearbyen , dels sjukhus i de ryska gruvsamhällena Barentsburg och Pyramiden .På flygplatsen i Longyearbyen finns 40 bårar med stativ .Dessa resurser var otillräckliga , och Longyearbyens sjukhus skulle omöjligen kunna
ta emot ett stort antal skadade .Man planerade därför att upprätta sjukvårdsresurser i uppvärmda tält eller i flygplatsens hangar .En större sjukvårdsaktion planlades .Listor upprättades över åtta kirurger , tio anestesiologer , tio operationssköterskor , tio anestesisköterskor samt sex ryska medicinstudenter för tolkning .Dessa anmälde sig omedelbart villiga att resa och bistå vid olycksplatsen .Civilförsvaret kontaktades .De hade filtar , sovsäckar , liggunderlag och första förband klara för avhämtning i lager .Försvarsmakten kunde leverera tält , personvärmare och transportsovsäckar som skulle fraktas som hängande last under helikopter till Tromsö .Sålunda kunde med kort varsel materiel ( Tabell I ) föras till Langnes flygplats i Tromsö och vara i Longyearbyen inom 6 timmar efter det att olyckan hade rapporterats .Både SAS och Braathens Safe hade så tät trafik till Langnes flygplats i Tromsö att ett flygplan med tillräcklig transportkapacitet kunde omdirigeras inom en timme .Vidare
planlade man att utrusta flygplan med bårstativ för återtransport av skadade till Tromsö .Via lokalradio i Tromsö manades blodgivare att anmäla sig .Blodbanken var tömd på Rh-0-blod och man visste ej om de enheter som sänts skulle komma åter och då vara i sådant skick att de kunde användas .Parkeringsplatsen utanför sjukhuset tömdes och vakter reserverade plats för de 60 blodgivare som anmälde sig inom några timmar .Larm avblåstes och fakta framkomLedningscentralen mottog tidigt flera obekräftade rapporter att det ej fanns överlevande .Sysslomannen på Svalbard hade anlänt till olycksplatsen kl 12.00 tillsammans med tre personer från Longyearbyens sjukhus .Larmet avblåstes kl 14.00 när huvudräddningscentralen konfirmerat att samtliga ombord på planet förolyckats .Det utsända ambulansflyget som då nått i höjd med Björnön återkallades .De fakta som senare framkom var att tornet vid flygplatsen i Longyearbyen kl 10.15 hade förlorat kontakten med ett ryskt flygplan som var under inflygning
från öster via Adventdalen .Trots ofta besvärlig vädersituation saknar flygplatsen radar .Det havererade planet var ett Tupolev 154 med 141 personer ombord , varav sex barn och elva besättningsmän .Passagerarna var huvudsakligen ryska och ukrainska gruvarbetare .Planet låg ur kurs 2-3 km norrut under inflygningen och havererade mot Bassentoppen av Operamassivet på 900 m höjd och 10 km öster om flygplatsen .Bakre delen av flygplanskroppen fördes av en lavin ned i brant fjällsluttning mot Helvetiadalen .Kraschen tycks ha varit ögonblicklig och inga nödsignaler hade registrerats .Senare fynd visade att besättningen haft en felaktig karta över inflygningen mot Longyearbyen .Svårigheterna var stora att under första dygnet få fram uppgifter om exakt antal passagerare , hur många som var barn och namnen på de omkomna .De ryska gruvarbetare , som väntade på flygplatsen Longyearbyen på returresa från Svalbard , fick besked om olyckan först efter flera timmar .Ett dygn efter olyckan rådde fortfarande
osäkerhet i de ryska bosättningarna om vilka som avlidit .Osäkerheten skapade rykten och sålunda meddelade den ryska telegrambyrån Interfax att fem personer överlevt .Bärgning av de avlidna blev mödosam .Hanteringen var primärt osmidig av de norska myndigheter som hävdade suveränitet och utestängde ryska räddningsinsatser .Samtliga avlidna transporterades under de kommande dygnen i försvarets Herculesplan till Tromsö .Säkerställa identitetRedan på Svalbard hade muskelbiopsier tagits för DNA-analys med PCR-teknik från samtliga 257 större lösa kroppsdelar samt kroppar .Flertalet kroppar var svårt sargade efter det våldsamma nedslaget .PCR-metoden användes dels för att faställa korrekt ägare till viss kroppsdel , dels för att via blod lämnat av anhöriga till 139 avlidna och tillsammans med övrig information , säkerställa identiteten .En person identifierades slutligen via tandstatus och en enbart på basis av medicinsk information .Obduktion och identifiering var avslutad och komplett
den 16 september , varefter de 141 avlidna transporterades till respektive hemort .SammanfattningDet refererade förloppet visar hur rykten snabbt uppstår när fakta är sparsamma och ger reella effekter efter en stor olyckshändelse .Operationer ströks i onödan på regionsjukhusets dagsprogram , falska uppgifter om överlevande lämnades i Ryssland och incitament gavs i förtid att avbryta katastrofplaneringen .Räddningsorganisationen var omfattande med snabb mobilisering av resurser tills det definitiva skadeutfallet blev känt och den faktiska situationen säkert bekräftats .Norge har en välutvecklad organisation för ambulansflyg , vilket innebar att mindre flygplan med sjukvårdspersonal och begränsat materiel kunde sändas två timmar efter det att olyckan blev känd .I Sverige pågår en omfattande nedskärning av militära resurser som kan få konsekvenser i händelse av stor katastrof inom ett geografiskt , otillgängligt område .Svalbardolyckan inträffade dagtid , vilket innebar att befattningshavare
var direkt kontaktbara och att flygtrafiken var tät i Tromsö .Tidsaspekterna och möjligheterna att mobilisera resurser hade givetvis tett sig annorlunda nattetid eller under en storhelg .·Tabell I. Resurser som inom två timmar kunde mobiliseras till Tromsö flygplats efter Svalbardolyckan . Mätning av vänsterkammarfunktion vid hjärtinfarkt – EKOKARDIOGRAFI ENKEL OCH PRAKTISK METOD 1997-00-00 http://ltarkiv.lakartidningen.se/nummer199707 Nr 07 Volym 94Man kan få en god uppfattning om vänsterkammarfunktionen efter hjärtinfarkt med hjälp av en relativt enkel ekokardiografisk undersökning som kan utföras av specialtränade sjuksköterskor .I vår studie har patienterna undersökts vid fyra tillfällen under ett år .I praktiskt kliniskt arbete räcker det dock med en gång .Denna undersökning kan sedan ligga till grund för ACE-hämmarbehandling , som i flera studier har visat sig förbättra patienternas prognos om vänsterkammarfunktionen mätt
som ejektionsfraktion är < 40 procent .Ekokardiografi är en etablerad metod att följa vänsterkammarfunktion .Nyttan av ekokardiografi vid akut hjärtinfarkt har tidigare beskrivits i Läkartidningen [ 1 ] .Sedan 1993 följs patienterna på hjärtintensiwårdsavdelningen ( HIA ) i Kristianstad regelmässigt med ekokardiografiundersökning utan doppler av i tekniken utbildade sjuksköterskor .Avsikten är dels att tidigt finna murala tromber , dels att bedöma vänsterkammarfunktionen .Undersökningen kontrolleras av ansvarig kardiolog .HIA i Kristianstad har en genomströmning av ca 800 patienter/år , varav knappt hälften får diagnosen akut hjärtinfarkt .StudieDen studie som redovisas i det följande avser att finna det optimala antalet undersökningar med ekokardiografi och tidpunkten för dessa , samt om det är möjligt att låta specialutbildade sjuksköterskor själva utföra undersökningen .Det har tidigare visats att patienter med låg ejektionsfraktion och akut hjärtinfarkt har en högre mortalitet , liksom
att prognosen för dessa patienter kan förbättras med ACE-hämmare [ 2 ] .Figur 2 .Schematisk bild av vänsterkammaraneurysm som man inte tar hänsyn till vid EF-mätning via » fractional shortening » ( FS ) .Detta innebär att EF överskattas .Figur 1 ( t v ) .M-modebild av vänster kammare .LVD=vänsterkammarens slutdiastoliska diameter .LVS=vänsterkammarens slutsystoliska diameter .MATERIAL OCH METODUndersökningen omfattar ca 300 konsekutiva patienter som vårdats påHIA med diagnosen akut hjärtinfarkt .Då det inte alltid fanns i ekokardiografi utbildad personal på HIA kom undersökningen att omfatta omkring två tredjedelar av samtliga patienter som fick diagnosen akut hjärtinfarkt ( sedvanliga kriterier enligt WHO ) .Dessa patienter har genomgått mellan en och fyra ekokardiografier dag 2 , två veckor , åtta veckor och ett år efter hjärtinfarkten .Enkel undersökning med vissa svagheterUndersökningen genomfördes med en relativt enkel ultraljudsutrustning ( Apogee Mark 1 ) .Basundersökningen
omfattade tvådimensionell undersökning och M-mode .Mätningar utfördes på vänster kammare ( Figur 1 ) ;vänster förmak samt höger kammare och förmak bedömdes visuellt .En enkel bedömning av vänsterkammarfunktionen gjordes med hjälp av FS , förkortningsfraktionen , dvs ( slutdiastoliska diametern - slutsystoliska diametern ) /slutdiastoliska diametern .Denna metod har svagheter ; den förutsätter att man får en rimlig vinkel vid en parasternal mätning , vilket kan vara svårt .I dessa fall kan det vara mer adekvat att göra sina mätningar i den tvådimensionella bilden .Likaså tar man bara hänsyn till rörligheten i septum och bakvägg , vilket innebär att regionala rörelseskillnader kan göra att man antingen underskattar eller överskattar EF .Dessutom kan avvikelserna vara stora vid stora kammarvolymer ( Figur 2 ) .Vi har grovt räknat : Ejektionsfraktionen ( EF ) = FS´1 , 7 [ 3 ] .Denna formel ger ett något lägre värde på EF än t ex kubformeln eller Teichholtz formel [ 4 ] .Den nu mer accepterade
och bättre metoden med AV-plansmätning [ 5 ] var inte i bruk hos oss förrän efter det att undersökningen redan hade startat .Om man vid klinisk undersökning eller den basala ekokardiografin fann tecken på vitier , utfördes en mer fullständig undersökning med dopplermetodik .Efter första undersökningen exkluderades dels patienter för vilka vi hade tekniska svårigheter att få adekvata mätningar , dels de som redan stod på behandling med ACE-hämmare .ACE-hämmare eller ej ?Kliniskt användes mätningarna som ett bidrag till bedömningen huruvida patienten skulle behandlas med ACE-hämmare eller ej .ACE-hämmare insattes efter cirka tre dagar om EF var < 40 procent och/eller om innerdiametern i diastole var > 32mm/m2 .Totalt inkluderades 187 patienter , varav 94 undersöktes vid samtliga fyra tillfällen .29 patienter avled , 29 exkluderades på grund av tekniska brister , 35 utgick av annan anledning – t ex avflyttning eller pågående behandling med ACE-hämmare ( 9 patienter ) .Av de 94 återstående
patienterna fick 20 ACE-hämmare ( captopril ) .Vi eftersträvade 75 mg/dag som måldos , slutdosen blev 45 ( ±18 ) mg .För att belysa frågan om infarktstorleken påverkade utfallet delades materialet upp med hänsyn till enzymnivå ( LD1 ) över och under 10 µkat/l .Tabell I. Uppmätta variabler vid de fyra undersökningstillfällena hos de patienter som insattes på captopril .Hjärtinfarkt där LD1 > 10 redovisas både i totalgruppen och separat .LVD=Vänsterkammarens slutdiastoliska diameter .LVS=Vänsterkammarens slutsystoliska diameter .FS=förkortningsfraktionen .Tabell II .Uppmätta variabler vid de fyra undersökningstillfällena hos de patienter som inte insattes på captopril .Hjärtinfarkt där LD1 > 10 redovisas både i totalgruppen och separat .Tabell III .Förändring av förkortningsfraktionen hos den enskilde patienten med respektive utan ACE-hämmare .Det föreligger inga signifikanta skillnader mellan grupperna .RESULTATResultaten framgår av Tabell I och II .Antalet patienter som förbättrats
respektive försämrats framgår av Tabell III .Av Tabell I och II framgår att det föreligger ringa skillnad mellan de fyra undersökningarna oavsett om patienten behandlas med ACE-hämmare eller ej .Detta är dock en gruppjämförelse , varför man inte direkt kan överföra resultaten på den enskilda patienten .Vi anser dock att det i normalfallet räcker med en undersökning för att få en uppfattning om vänsterkammarfunktionen , och att ytterligare ekokardiografier kan utföras vid nytillkomna symtom .Vi fann också tre vänsterkammartromber hos de patienter vi undersökte vid alla fyra tillfällena .Samtliga gick i regress inom två månader på sedvanlig behandling med heparin och peroral antikoagulantia .DISKUSSIONDet är vår erfarenhet att en ekokardiografiundersökning är tillfyllest , förslagsvis inom en vecka .Trots att förkortningsfraktionen var klart lägre i ACE-hämmargruppen vid inklusion hade den efter ett år uppnått nästan samma värde som hos de patienter som inte hade bedömts ha behov av
behandling med ACE-hämmare .Man kan då invända att förkortningsfraktionen kanske hade förbättrats också utan ACE-hämmare , men den nyligen publicerade PRACTICAL-studien [ 6 ] visade att placebogruppens innerdiameter ökade redan efter tre månader , medan ACE-hämmargruppens EF tenderade att öka .Detta har också visats av Sharpe och medarbetare [ 7 ] .SAVE-studien [ 2 ] visar att insättning av captopril inom 3-16 dagar efter hjärtinfarkt hos patienter med EF < 40 procent utan tecken på hjärtsvikt i övrigt minskar såväl mortaliteten som risken för utvecklande av overt hjärtsvikt .Ett bra komplementEn relativt enkel ekokardiografiutrustning , även utan tillgång till doppler , är av värde vid utvärdering av hjärtinfarktpatienter .Det är en bra screeningmetod för att bestämma om utvidgad undersökning behövs , och ger ett värdefullt komplement till den kliniska bilden .Undersökningen kan med fördel utföras av specialtränad personal på en hjärtintensivvårdsavdelning .Det finns ett antal metoder
att bedöma vänsterkammarfunktion ekokardiografiskt .För närvarande är sannolikt AV-plansmetoden [ 5 ] eller någon av de tvådimensionella metoderna ( t ex Simpsons [ 4 ] ) bäst .
