Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Läsarna
av medicinska och andra facktidskrifter sönderfaller – i likhet med den berömda myran – vid närmare betraktande i ett flertal fraktioner .I detta avseende uppvisar de alltså stora likheter med dagstidningar från främmande länder .Är det bara i Sverige som tidningstryckerierna har tillgång till lim eller häftklammer ?Jag bortser här givetvis från den mest betydelsefulla läsarkategorin , nämligen den för alla Läkartidningsprenumeranter välkända baklängesbläddraren ( Retroscopistor publ . ) .Nu gäller det i stället de olika metoder varmed man söker bevara det tryckta materialet , för att senare kunna återvända till det .Härvid särskiljer vi följande distinkta typer av tidskriftsbrukare , varav jag själv finner mig tillhöra minst tre :* Rivaren ( kan i sin tur indelas i två subgrupper ) ,* gemaren ,* understrykaren ,* överstrykaren ,* hörnvikaren , samt* kopiatören .Direktrivaren ( Destructor acutus )börjar redan vid första läsningen av ett nytt tidskriftsnummer systematiskt riva av
sidorna framifrån , allteftersom han läser dem .Sidorna hamnar därefter i två högar , en mindre med » intressant material » och en avsevärt större med » likgiltigt dito » som kastas .Det intressanta materialet sparas i en trave för att , så snart tid gives , kunna läsas in extenso .Direktrivaren igenkänns på att han ständigt står på huvudet i pappersåtervinningstunnan , sedan han vid sin fördröjda läsning stött på den försmädliga texten » forts sid 2988 » , vilken sida han givetvis redan två veckor tidigare har slängt bort .I retrorivaren ( Destructor retardatus ) igenkänner jag mig själv .När TV-programmen under mellandagarna blir alltför tråkiga tar jag fram traven med årets alla Läkartidningar och försöker välja ut vad jag vill spara .Jämfört med direktrivaren har jag den fördelen att jag oftast kan återfinna och sammankoppla de artikelserier som förekommit i flera nummer .Nackdelen är att jobbet är ytterst monotont , och någonstans kring nummer 29 börjar min entusiasm falna , så att
utbytet ur andra halvårets nummer blir klent .Dock läser jag alltid samvetsgrant om PS-sidorna , vilket ger upphov till månget förnöjt kluckande .Ett ytterligare problem drabbar dem som tillhör en blandform mellan acutus- och retardatus-formerna , och därför vid den årliga genomgången irriterat finner att just de sidor som enligt innehållsförteckningen föreföll mest intressanta på något outgrundligt sätt redan har försvunnit ur tidningen .Gemaren ( Chlamria vulgaris ) och den närliggande varianten hörnvikaren ( Plica superior ) finner vid första läsvarvet ett antal artiklar som han vill återvända till , varför han markerar dessa sidor .Detta fungerar oftast väl så länge det är en personlig tidskrift , men systemet kollapsar ofelbart när det gäller inom kliniken cirkulerande tryckalster .Om gemaren mot förmodan någonsin återser tidskriften i fråga ( se nedan ) kan han vara säker på att någon pedantisk kollega har slätat ut hundöronen respektive pillat bort gemen .Understrykaren ( Sublineator
minor ) och varianten högerkantsmarkören ( Dextrographicus spp . ) tror i sin oskuld att han vid en senare bläddring skall kunna återfinna de blyertsmarkeringar och sic-tecken han gjort i olika artiklar .Detta är givetvis aldrig fallet , utan han tillbringar otaliga timmar frenetiskt bläddrande av och an i en tjock tidskriftstrave där han vet att något intressant döljer sig .Överstrykaren ( Colorator cyaneus ) är en modernare variant , som ivrigt missbrukar de numera alltför vanligt förekommande hilite-pennorna .Först hittar han ett par ord i abstract som han finner minnesvärda , därefter en fyra-fem procenttal i sammanfattningen , och vips är texten randig som en akvariefisk .Är han riktigt avancerad använder han inte blott en färg , utan brukar gult för att markera intressanta data , grönt för oklarheter och skärt för sådant som han hyser invändningar emot .Snart har han därmed förvandlat hela peket till något som endast en kameleont ( Chamæleon vulg . ) skulle kunna känna moderskänslor
inför .Svårläst blir det också , men å andra sidan brukar skriften från dessa pennor blekna bort efter något år så att han senare inte har en aning om vad han tyckte om artikeln i fråga .Kopiatören ( Multiplicator furiosus ) försäkrar sig om tillgång till texten genom att då tidskriften är ny genast ta fotostatkopior av allt som han överhuvudtaget kan tänka sig att läsa någon gång i framtiden .Eftersom den som tillhör denna grupp även brukar tillämpa retrorivning leder detta till att han ambitiöst arkiverar dubbla exemplar av de flesta artiklarna .Det fyller honom med en varm känsla inombords att se hur fort hans samlingsmappar växer !Eftersom jag är en av dem som bytt kliniken mot den sorts verksamhet som av en lätt sarkastisk amerikansk kollega beskrivits som » driving a BMD » ( Big Mahogany Desk ) , har jag haft tillfälle att både i sjukhusmiljön och därutanför studera fenomenet med cirkulationstidskrifter .Tanken är givetvis god : Man prenumererar på ett rejält basbestånd
av relevanta publikationer , och dessa kommer alla kolleger till godo .Som vi vet är detta teorin , i praktiken fungerar det inte .Klinikens tidskriftsansvarige eller bibliotekarien uppmanar oss ständigt att behålla varje nummer högst 2-3 dagar , och i stället skriva » Åter » på cirklistan för att få läsa om tidningen i lugn och ro sedan den roterat färdigt .Men det gör den ju aldrig !Givetvis fastnar den inte hos mig , men däremot vet jag förbaskat väl vem det är som sitter på alla årets nummer … Och skulle den , mot all förmodan , komma tillbaka efter några månader så har förstås alla mina mödosamt ditsatta gem på något mystiskt sätt försvunnit i mellantiden .I framtiden kommer – befarar jag – i allt större utsträckning det tryckta ordet att ersättas av elektroniskt distribuerad information .Det betyder otvivelaktigt att den enda av ovanstående läsarkategorier som kommer att överleva , är Multiplicator furiosus .Vare sig man hämtar sin information från Medline , Internet eller
annan källa vill man givetvis ha en papperskopia av den .I allt större utsträckning klarar dagens databasvidunder av att härbärgera tidskrifterna som fulltext och inte som fordom bara titel , författare och kanske ett förkrympt abstract .Alltså klickar man glatt på » Print comprehensive » eller motsvarande kommando , och sedan sprutar printern papper i en halvtimme .Om man summerar kostnaderna för uppkopplingstid , papper , färgpulver och gud vet vad kunde man antagligen ha köpt hela tidskriftsnumret billigare … Och så fort man läst de fyrtioåtta sidorna , och konstaterat att artikeln egentligen inte alls var så intressant som rubriken antydde , så går alltihop i papperskorgen .Och värst av allt : hur baklängesbläddrar man egentligen i Internet ??Eskil DaleniusKarlstad
