Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
4897
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 94 ? NR 51-52 ? 1997 G ottfried Benn (1886-1956) betraktas allmänt som den främste lyrikern i efterkrigstidens Tyskland. Hans första dikter i »Bårhus» 1912 var svåra att överträffa i fråga om »krass saklighet och chockerande djärv belysning av slummens, sjukdomens, de förvridna drifternas, det hetsigt nervslitande storstadstempots värld», skrev Johannes Edfelt som tolkat ett urval av Benns dikter. Benn var redan vid debuten en etablerad läkare i Berlin. Till sin död vid sjuttio skötte han omsorgsfullt sin praktik. Under båda världskrigen tjänstgjorde han som militärläkare. Han beskrev i föredrag och artiklar både vad han menade att poesi är och vad den inte är. Vad den är sägs enklast med orden artisteri och en förhöjning av livskänslan. Vad en »modern» dikt inte är: en dikt med bilder av typen »blek som siden», »kärleken blommar som en lilja». Sådant är inte bra dikt. Jämförelseordet »som» förstör genast intensiteten. En dikt utan tro och hopp ska
genom konsten och det formade ordets värde uttrycka en modern människa, skolad i naturvetenskapen. Johannes Edfelt ger en bild av den hårt arbetande Berlinläkaren som efter sitt dagsverke går till sin enkla kneip och vid ölglaset kastar ner sina bistra reflexioner över livet och diktens förmåga att höja livskänslan: »Den INRE människan – det är förutsättningen för allt; men uttrycket är det avgörande. – Artistik! Stil! Min nya formulering: Konsten är den lyckade utjämningen mellan centrum och periferi.» Olof Lagercrantz har en underbar dikt om Ofelia hos Shakespeare som drunknade, liksom Benns unga dam, och hittades i vassen: »Denna sköna död, en brud som svävar under grova stammen av en pil, ögat slutet, munnen litet öppen, klänningen i vattnet flyter ut, våg av spetsar i det mörka flödet. Vart är hon på väg? Det bruna håret flyger redan genom himlens salar.» Men vi är här långt från Gottfried Benns fräna realism i hans beskrivning av den unga kvinnan som hittas död med »ett bo med
råttungar» i en kavitet under diafragma. Lagercrantz avsikt är att låta poesins sköna ord smycka och förvandla verkligheten. »Låt vårt ordsvall brusa genom världen, tids nog tystnar vi och döden rår.» Om man har skrapat sig ner till livtes botten, står man ut med allt svårt som drabbar en människa och har genomskådat både diktens lögner och livets sanningar. Lagercrantz hyllar som Benn gör artisteriet. Det gör också Shakespeare, Ofelias och Hamlets skald och mästaren som alla poeter har suttit till bords med i den själens krog där ölstånkor hävs bröder mellan. Den brutala kritiken av människan i hennes roller kan dölja hos Benn det artisteri han samtidigt hyllar. Men det minskar inte värdet av hans poesi: »Uttryckskriser och anfall av erotik: det är människan av idag, hennes inre ett vacuum, personlighetens kontinuitet bevaras av kläderna som håller tio år om de är av bra tyg. Resten fragment, halva ljud, melodistumpar från grannhusen, negro spirituals eller Ave Maria.» Carl Magnus
von Seth Mitt lyriska husapotek Johannes Edfeldt, tolkare av Gottfried Benn. CM von Seth Den inre människan Gottfried Benn En dikt ur diktcykeln » Morgue». Tolkning av Johannes Edfelt ur »Dikter» av Gottfried Benn, Bonniers 1966. 1. Sköna ugdom En flicka som länge legat i vassen: hennes mun såg ut som om någon knaprat på den. När man öppnade bröstkorgen, var matstrupen full av hål. Slutligen fann man i en hålighet under diafragma ett bo med råttungar. En liten syster låg död. De andra levde av lever och njure, drack det kalla blodet och hade här tillbragt en skön ungdom. Och skön och snabb kom också deras död. Man dränkte dem allihop. Ack, hur de små sötnosarna pep! 2. Liten aster En försupen ölutkörare lades på bordet. Någon hade klämt fast en skymningslila aster mellan hans tänder. När jag från bröstet under huden med en lång kniv skar ut tunga och gom, måste jag ha snuddat vid blomman, ty den gled ned i hjärnan som låg vid sidan. Jag stoppade in den i brösthålan bland träullen,
när man sydde ihop. Drick dig otörstig i din vas! Vila ljuvt, lilla aster! 3. Kretslopp Skökan, okänd, som dött: hennes oxeltand var guldplomberad. De andra tänderna hade som på tyst överenskommelse fallit ut. Tanden tog likbäraren loss åt sig, pantsatte den och gick på ett dansställe. Ty, sade han, bara jord skall åter varda jord.
