Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Den
som ingen ordbehandlare har att slipa får ta fram den gamla Olympian eller vad som kan stå tillbuds ( nytt ord för » till buds » , åstadkommet genom en darrning på den s k manschetten ) .Sålunda KriaI : Vad som är fascinerande med läkaryrket är att man alltid bör vara beredd på att det vanligaste visserligen är sannolikast , men att det osannolika kan dyka upp i och med nästa patients inträde på scenen – gående , åkande i rullstol , liggande på något ( sannolikt skulle även andra entrésätt vara möjliga ) .Vad som helst kan ju strängt taget ha inträffat med vederbörande .Att såpass få märkvärdiga händelser ändå rapporteras till offentligheten torde bero på tystnadsplikten .- Går det att relatera händelser i sjukvården utan att någon skulle kunna identifiera sakernas tillstånd när det hände ?Hur lång är den eventuella preskriptionstiden ?Finns regler i ämnet ?Vad säger Socialstyrelsen ?Nedsvalda föremål hos barn tycks dock vara ett godkänt område för relaterande av dylika händelser .Vågar
mig ändå på ett annat exempel :För rätt många år sedan , när jag hade ett vikariat som t f provinsialläkare , dök där på morgonen upp ett äldre lantbrukarpar på mottagningen .Båda var relativt talföra och det framkom att kvinnan just på morgonen hade kommit i tid att kapa repet då mannen haft för avsikt att hänga sig : Man tyckte ändå att man borde söka läkaren för att höra om mannen blivit skadad .- Fastän ung och grön övervägde jag naturligtvis frågan om patienten på intyg borde sändas till närmaste mentalsjukhus .Så vitt jag nu minns , föreslogs detta förfarande men avböjdes å det bestämdaste av paret .Efter avgivet löfte om att saken ej skulle upprepas avtågade de båda och efterhördes ej vidare – åtminstone inte under tiden för vikariatet och ej heller senare .Kjell A ErikssonUddevalla
