Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
2152
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 94 ? NR 23 ? 1997 Vi befinner oss i södra delen av Eda kommun, några kilometer från gränsen mot Norge. Distriktet består av de tre församlingarna Köla, Järnskog och Skillingmark med tillsammans ca 3 500 invånare. I övrigt består kommunen av områdena kring Charlottenberg och Åmotfors. Det är en gammal jord- och skogsbruksbygd med en enda någorlunda stor industriarbetsplats, lokaliserad till det f d järnbruk som gav namn åt Koppom. Dialekten ligger väldigt nära norskan. Många arbetar också i Norge och pendlar dit, t ex till Oslo eller storbygget vid Gardermoens flygplats. – Vi har en åldrad befolkning som har varit stabil under mycket lång tid, säger Överby. Många är släkt med varandra. Gårdarna är viktiga enheter, och åtskilliga familjer har levt på samma gård i många generationer. Här känner alla varandra – och doktorn. – Men folk respekterar mig och min fritid. De vet att om de är akut sjuka får de alltid komma samma dag – möjligen kan jag vara kompledig
någon onsdag men då gäller dagen därpå. Jag tror att det tar 5-6 år att bygga upp ett sådant förtroende när man kommer ny till en ort. Mottagning och inget annat Till det som befolkningen känner till hör också att Anders Överby har patientmottagning hela dagarna – och han gör aldrig annat: inga sammanträden, ingen utbildning, ingenting. Till och med kafferasterna avskaffade han för länge sedan. – Det är en rolig och intellektuell verksamhet att undersöka och följa patienter, säger han, och ovanliga sjukdomar behöver man inte sitta på ett storsjukhus för att få se. De finns också här omkring om man bara letar. Jag har t ex kunnat beskriva flera fall av spinal stenos, en åkomma som anses sällsynt. Värmlands landsting betraktar han som en bra arbetsgivare som håller med de resurser han nyttjar. I övrigt vill han helst sköta sig själv. Det finns viktigare saker . . . – Jag träffar nästan aldrig några byråkrater och administratörer. Man behöver inte reagera och vända på alla
papper som dyker upp. Det finns viktigare saker i den här bygden, och det kanske allra viktigaste är älgjakten. Här är den av tradition en lite speciell variant med ett drev som engagerar många deltagare och utmynnar i en gemensam fest. Här delas tiden in i »före» och »efter» älgjakten – och den här vårdagen är det före, ganska långt före, men samma kväll ska Överby på ett första möte i ett av de två jaktlag han tillhör. Han har slutat skjuta själv numera, men deltar som drevkarl och slaktare. Hembygdsböcker och artiklar Sin arbetstid ägnar Anders Överby helt åt patienter. Men på fritiden har både hembygdsböcker och ett stort antal medicinska artiklar, inte minst i Läkartidningen, letat sig ut i världen från villan i skogsbacken rakt ovanför läkarmottagningen. Årets bok, »Krigstid i gränsbygd» (Järnskogs hembygdsförening), handlar om traktens dramatiska beredskapsår 1939-45. I »Sjukvård i gränsbygd» (1992) beskrev han detaljerat traktens lokala vårdhistoria från digerdöden fram till
sina närmaste företrädare på läkarmottagningen. Dessemellan medverkade han i »Boken om Slärteg» (1995), som beskriver byn där hans hustru växte upp. Själv är värmlandsforskaren ursprungligen På gränsen mot Norge. . . En medicinsk hembygdsforskare med passion för patientarbete – Min filosofi, som jag har lärt mig i det militära, är att man måste »gilla läget». Ösregnar det på älgjakten är det ingenting att gnälla om – likadant om det skulle vara proppfullt på mottagningen en morgon. Läget är för Anders Överbys del orubbligt sedan mer än 15 år: Koppom i västligaste Värmland. Här träffas distriktsläkaren, majoren, hembygdsforskaren och älgjägaren nästan varje dag på läkarstationen. REPORTAGE . HANS FÄLLMAN frilansjournalist, Umeå. En stockholmare som gillar läget här i västligaste Värmland: Anders Överby, distriktsläkare och hembygdsforskare i Koppom. FOTO: HANS FÄLLMANstockholmare, född 1943 och uppväxt i Högalid på Söder. Forskning för systematik Även i den medicinska vardagen
forskar han så gott han kan för att »få ett system i det som många uppfattar som ett kaos». – Det har blivit en hel del artiklar genom åren. Har man mycket mottagning, då ser man mycket och får en hel del att fundera över. Särskilt har jag väl ägnat mig åt kärlkramp, högt blodtryck och sockersjuka från mitt perspektiv. Ett exempel är att jag på flera patienter på kort tid såg sambandet mellan förslitna leder och sockersjuka – den senare leder ju bland mycket annat till sämre brosktillväxt. Varje morgon 06.45 är Överby på plats på sin mottagning och den dryga timmen fram till öppnandet ägnar han åt att läsa tidskrifter systematiskt och att forska. – Jag läser mycket och noggrant i Lancet, BMJ, Läkartidningen m m. Där skriver ju de flesta experterna, och jag har systematiskt sparat ihop en stor samling artiklar som jag ofta slår upp i under arbetets gång. Jag ser inget problem i att slå upp något inför patienten – och ingen har då sagt något om det heller. Stark hembygdskänsla
Hembygdsintresset har kommit naturligt i den här bygden, dit Överby kom närmast från Gävle 1981. – Många i trakten är intresserade av hembygden, och man kan i allmänhet sin gårds historia. Vi lever ju lite avskilt från övriga Sverige, och en hel del har sina släktingar i Norge. Det finns en väldig samhörighet här i Järnskog, som församlingen heter, t ex gentemot Charlottenberg, som ingen här känner sig stå särskilt nära. – Det här kan vara mycket svårt att förstå för landstingsbyråkrater och andra som tror att en indragning i Koppom kan kompenseras med tillskott i Charlottenberg i samma kommun. Det var nära att det blev så för ett par år sedan, och då fick jag lov att gå in i lokaltidningsdebatten, och neddragningen hamnade i stället i Åmotfors. Han ser hembygdsforskning som ett sätt att orientera sig i tillvaron och dessutom en rolig sysselsättning. – Mer konkret handlar det i huvudsak om att leta i arkiv och att intervjua personer som vet eller som var med. Det gäller särskilt boken
om beredskapsåren. Det är roligt att dokumentera det förflutna. Det ger sannerligen inga pengar – men det är skoj, inte minst, att ge ut en bok. Motvilligt datoriserad Anders Överby är major i reserven, och han ser stora likheter mellan stabstjänstgöringen och det man gör som läkare: tar in information, strukturerar den, drar slutsatser och agerar. – Jag skriver mina böcker på datorn, där är den oslagbar, säger han, men jag är motståndare mot att datorisera arbetet på vårdcentralen. Jag kan inte med att sitta vid en skärm hela dagen och läsa, jag måste ha det på papper. – Dessutom, som befolkningen ser ut har jag ibland nytta av journaler som är 30 år och äldre. Sådana får vi ju aldrig in i ett datoriserat journalsystem. Men datorerna håller ändå som bäst på att installeras nere på vårdcentralen. – Jag vill inte ha dem, säger Anders Överby, men också här gäller det att gilla läget…· LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 94 ? NR 23 ? 1997 2153 Anders Överby ägnar all arbetstid åt patientarbete.
Han har slutat med sammanträden, konferenser och kafferaster. En distriktsläkares referensbibliotek. Här finns en systematisk samling av nyttiga tidskriftsartiklar. FOTO: HANS FÄLLMAN
