Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
UNDERVISNING
I MEDICINSK ETIK
Bör ligga nära den kliniska vardagen
För att läkaren skall kunna
handla på ett sätt som är till
gagn för patienten krävs inte endast biomedicinska kunskaper
och ett därmed förknippat
handlande utan även reflektion
kring vilka konsekvenser det
biomedicinska handlandet får
på det mänskliga planet för patienten. Detta är inget man kan
lära sig enbart genom att överta
äldre kollegers synsätt, eller genom att handla utifrån sin egen
känsla eller intuition. Det krävs
i stället systematisk reflektion
med utgångspunkt i en teori,
och sådan reflektion bör man
börja träna redan under läkarutbildningen.
I artikeln presenteras
hur denna utbildning i medicinsk etik
bedrivs vid läkarutbildningen i Malmö.
Under senare år har medicinskt etiska frågor uppmärksammats allt mer.
Detta visas inte minst genom att ett stort
antal artiklar som behandlat medicinskt
etiska frågor publicerats i internationella
och nationella medicinska och medicinetiska tidskrifter
[1-4]. Skälet till
detta är dels att den medicinska utvecklingen genererat många nya frågor, dels
att äldre problem fått förnyad aktualitet.
Dälför har också undervisningen i
medicinsk etik vid läkarutbildningen
satts i fokus.
Den gamla »observatörsmodellen»,
dvs att studera äldre kolleger och ha
dem som föredöme, är inte giltig; erfarenhet medför inte med automatik etisk
medvetenhet. Moralisk intuition är inte
heller tillräcklig. Inte heller kan moraliska
avgöranden fattas enbart med utgångspunkt i individens känslor. En
känsla kan exempelvis vara neurotiskt
betingad, och får därför inte styra läkarens handlingar.
Om intuition eller känslor skulle
vara utgångspunkt för moraliska ställningstaganden skulle vi antagligen få
en vild flora av uppfattningar som då
alla vore lika respektabla; var och en har
lika rätt utifrån sina respektive intuitioner eller känslor.
Vad betyder etik och moral?
Det krävs något utöver en basal intuition-känsla för att läkaren skall kunna
handla på ett sätt som i någon mening är
till gagn för patienten på det mänskliga
planet. Vad som krävs är etisk reflektion. Var och en är expert på sin egen
moral, men det innebär inte att var och
en alltid handlar moraliskt rätt gentemot andra människor; för att närma sig
det målet krävs det eftertanke och reflektion och som grund för detta kun-
skap om fakta och kunskap om människan samt en etisk teori att utgå ifrån.
Etik kommer från det grekiska ordet
»ethos», moral från det latinska ordet
»mores». Båda orden har likartad ursprungsbetydelse: vana, sedvänja, bruk,
sed. Idag, däremot, är det vanligt att
uppfatta de båda ordens innebörder som
skilda åt [S].
Att definiera moral är inte så lätt.
Moralfilosofen Harald Ofstad gör det
på följande sätt: »Moral är att ta det allvarliga på allvar» [6]. Ett moralproblem
är följaktligen något som kräver engagemang av oss. Vad som sedan är »det
allvarliga» är något varje människa
Författare
JAN ARLEBRINK
lärare i medicinsk
etik, medicinska
fakulteten samt teologiska institutionen, sjukhuspräst, Universitetssjukhuset MAS Malmö.
KNUT ASPEGREN
docent i kirurgi, universitetslektor,
enheten för medicinsk pedagogik,
medicinska fakulteten
LARS-OLOF ALMER
överläkare, Universitetssjukhuset
MAS Malmö, universitetslektor, institutionen för medicin, kirurgi och
ortopedi
GUN TORSTENSSON NIMBY
specialistläkare, Universitetssjukhuset MAS, studieledare i medicinsk psykologi, avdelningen för
psykiatri; samtliga vid Lunds universitet.
LÄKARTIDNINGEN. VOLYM 94 ? NR 21 ? 1997
måste fundera över, och den uppgift
moralen har är att vägleda handlandet.
Engagemang i något allvarligt kräver
reflektion och eftertanke, och när vi reflekterar över »det allvarliga» ägnar vi
oss åt etik. Etik kan då, i analogi med
föregående definition, uttryckas på följande sätt: »8ystematisk reflektion över
de företeelser man tar på allvar». Detta
innebär att moralens diskurs hamnar
inom den enskilde och dennes föreställningar,
tankar och tyckanden, medan
etikens diskurs är den systematiska reflektionen över moralen. Etik är med
andra ord moralens teori.
Elikundervisningens
sylte och mäl
Med utgångspunkt i dessa bestämningar
kan undervisningen i etik på läkarutbildningen då sägas ha två syften:
att träna sig i dels att uppmärksamma
vilka förhållanden – inom klinisk verksamhet
men även principiellt – som tillhör
»det allvarligas» kontext, dels att reflektera över hur man skall förhålla sig
till och handla i relation till »det som är
allvarligt» .
Målet med etikundervisningen är att
studenten skall lära sig att identifiera de
moraliska aspekterna i en given klinisk
situation, samt att ha ett verktyg för att
kunna göra en etisk bearbetning av des-
sa aspekter.
Etikundervisningen
vid Unlversitelssjukhuset MAS
År 1983 fastställde linjenämnden för
läkarlinjen vid Lunds universitet en
studieplan i etik som gällde för det
prekliniska stadiet. Någon studieplan för det
kliniska stadiet formulerades
däremot
inte, utan det ansågs vara varje institutions ansvar att själv formulera det egna
behovet av formaliserad undervisning i
ämnet. Etikämnet ingick då som en del
i undervisningen i medicinsk psykologi.
Så småningom förändrades också
ämnesbeteckningen till »medicinsk
psykologi med etik». Efter hand introducerades dock undervisningen även i
de kliniska kurserna.
År 1992 samlades företrädare för de
större kliniska institutionerna samt
undervisningsansvariga i syfte att formulera och genomföra en genomtänkt plan
för undervisningen från termin 6 till och
med telmin 11. Detta resulterade i att
undervisningen utvecklades, dels
genom att den samordnades mellan de
olika institutionerna, dels genom att antalet timmar ökade för studenterna. Ett
viktigt mål val’ att anknyta undervisningen
till de kurser studenterna vid
undervisningstillfället gick, samt att aktivera
studenterna att bidra med eget material till seminarierna.
Etikundervisningen vid
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 94 ?
NR 21′ 1997
Universitetssjukhuset MAS sker i seminarieform,
utom vid den inledande föreläsningen då hela kursen är samlad. Vid
övriga tillfällen är kursen i aJlmänhet
delad, vilket innebär 15-20 studenter
under T6-T8 och 10–15 studenter
under T9-T1I. Undervisningen är
upplagd som en »strimma» genom hela utbildningen och leds av samma lärare
under tenninerna 6-11. Motivet för detta är att undervisningens uppläggning
skall visa studenten att de frågor som
behandlas inte är något som kan avhandlas vid ett tillfålle för att sedan
glömmas bort, utan i stället är något
som bör hållas levande genom hela utbildningen för att sedan bH en naturlig
del av den kliniska vardagen.
Poängen med att samma lärare har
ansvaret under hela den kliniska utbildningen är att endast en kan ha överblick
över vad som avhandlas och sägs på de
olika seminarierna; därigenom kan
vederbörande knyta an till vad som diskuterats tidigare.
Undervisningen ser nu ut på följande
sätt (studenterna läser tillsammans
i
Lund under TI-T4, varefter hälften
flyttar till Universitetssjukhuset MAS i
Malmö):
T1 (Lund): Introduktion till etiska
problemställningar inom sjukvården
(föreläsning och gruppövningar).
T6: Introduktion till etik (föreläsning).
Om sanning och lögn inom sjukvården.
Problem kring döden och döendet.
T8: Diskussion kring fallbeskrivningar
avseende aktuella patienter
beträffande dialys (under kursen i nefrologi). Diskussion kring fallbeskrivningar
rörande LVM, Lag om vård av missbrukare
i vissa fall (under kursen i beroendeiära).
T8: Behandling av den svårt sjuke
och döende patienten. Palliativ vård,
(under kursen i kirurgi).
T9: Diskussion kring patientfall beträffande LPT, Lag om psykiatrisk
tvångsvård (under kursen i psykiatri).
TiO: Diskussion kring fallbeskrivningar beträffande behandling av
cancerpatienter (under kursen i onkolo-
gi).
TJi: Samtal med patient och/eller
förälder kring ett allvarligt sjukt barn alternativt diskussion baserad på journal
(under
kursen i pediatrik). Etik samt
psykologiska reaktioner vid abort och
perinatal fosterdöd (under kursen i obstetrik och gynekologi).
Detta innebär för varje kandidat 20
timmars etikundervisning under
T6-T 11, varav två timmar föreläsning
och 18 timmar seminarier. En viktig
princip är att innehållet i undervisningen alltid knyts till det kliniska ämne
man för tillfället studerar, »learning in
context».
Studenternas reaktioner
Etikundervisningen skiljer från
annan undervisning på läkarlinjen i den
betydelsen att inga nya biomedicinska
fakta presenteras. I stället diskuteras
mot en bakgrund av givna fakta, ofta i
form aven fallbeskrivning, hur läkaren
bör förhålla sig till patienten på det
mänskliga planet. Inga entydiga lös-
ningar presenteras, utan var och en får
komma med sin bedömning och försöka ge
sina skäl för varför ett visst perspektiv
föredras. Detta sätt att undervisa kräver att studenten är aktiv på mer
än det intellektuella planet; det kräver
ett engagemang
från hela människan.
De utvärderingar som gjorts, dels utifrån varje enskild kurs, dels utifrån en
utvärdering av termin 6-8 [7], liksom
de som görs med avseende på hela
utbildningen [8], visar att etikundervisningen fyller en mycket viktig funktion
under läkarutbildningen.
En vanlig reaktion är att undervisningen bör utökas, eftersom de frågor
som diskuteras är av sådan vikt att den
tid som oftast står till förfogande är för
kort. Vid utvärderingen T6-T8 [7] svarade t ex 87 procent av studenterna att
etikseminarierna hade gjort dem mer
medvetna om de etiska aspekterna av
sjukvårdsarbetet; 85 procent menade att
undervisningen i stor utsträckning hade
hjälpt till att lyfta fram de mänskliga
aspekterna av patienternas och de anhörigas situation.
Sammanfattningsvis har de utvärderingar som gjorts varit mycket positiva
till att etikundervisning ingår i läkarutbildningen, att den sker i form aven
strimma och att den är relaterad till den
kliniska verkligheten.
Undervisningen
bör vara
förankrad I klinisk verklighet
Undervisningen i medicinsk etik kan
utgå ifrån olika förutsättningar: å ena
sidan att studenterna tränas i moralfilosofisk
analys eller, å andra sidan, att de
tränas i att uppmärksamma och med
hjälp aven etisk begreppsapparat analysera problem som kommer att möta dem
i deras vardag som läkare. Den förra
modellen hör hemma på en filosofisk
institution. Undervisningen i medicinsk
etik för blivande läkare bör i stället vara
förankrad i och knytas an till den kliniska verkligheten. Det innebär att den
som undervisar måste kunna »tala samma språk» som studenterna och vara väl
förtrogen med den värld som är sjukvårdens både teoretiskt och praktiskt.
Ämnesanknytning ,
I Malmö utgick man i etikundervisningen
ifrån kursen i medicinsk psykologi.
Denna anknytning finns fortfarande
kvar, och bör också göra det. Ett viktigt moment i den kliniska medicinska
etiken är att använda sig själv som »moraliskt sensorium», vilket innebär att
studenten/läkaren använder sig själv
som instrument för att identifiera moraliska aspekter i en klinisk situation. Att
de mänskliga aspekterna i varje klinisk
situation. Om inte detta sker, finns en
risk för att den förmåga till empatisk
analys och empatiskt handlande som de
flesta besitter minskar allteftersom
läkarutbildningen fortskrider, för att sedan i den kliniska vardagen mer eller
mindre lysa med sin frånvaro [11,12].
logi. Denna anknytning finns fortfarande
kvar, och bör också göra det. Ett viktigt moment i den kliniska medicinska
etiken är att använda sig själv som »moraliskt sensorium», vilket innebär att
studenten/läkaren använder sig själv
som instrument för att identifiera moraliska aspekter i en klinisk situation. Att
göra det kräver mer av den enskilde än
att bedriva övningar enbart utifrån intellektet i syfte att lösa medicinskt etiska
problem som man inte själv är involverad
i. Det kräver därför en viss självkännedom
om hur man reagerar i olika situationer
i den kliniska vardagen.
Anknytningen till medicinsk psykologi,
som arbetar med människans normala
psykologiska reaktioner inför
sjukdom och lidande, men som också
engagerar sig i den enskilde studentens
och läkarens egna reaktioner inför sina
möten med patienter, är därför viktig.
Likartad undervisning I Oxford
Vid University of Oxford Medical
School startade ett projekt 1990
benämnt The Oxford Practice Skills Project [9]. Detta blev 1995 permanent och
resulterade i en tjänst som senior
lecturer in practice skills». Vid ett studiebesök
där konstaterades att uppläggningen av undervisningen i Oxford
knappast skiljer sig från den som bedrivs vid läkarutbildningen i Malmö.
l Oxford innefattar ämnet »practice
skills» etik, gällande lagar och kommunikation. Här är alltså den medicinska
etiken på samma sätt som i Mahnö sammankopplad med delar av
undervisningen i medicinsk psykologi och socialmedicin. Undervisningen i Oxford
bedrivs huvudsakligen i form av
seminarier och inriktas
på sådana problem
som studenten möter på den klinik vid
vilken han vid tillfället tjänstgör. Dess
kliniska förankring uttrycks på följande
sätt:
The treatment of each topic is related
to everyday clinical procedures, such as
obtaining consent to an operation,
rather than philosophically interesting,
but clinically esoteric, ethical »dilemmas» [10].
Även här bedrivs undervisningen
som en »strimma» under den kliniska
utbildningens tre år.
All utvecklas till en god kliniker
Undervisning i medicinsk etik under
läkarutbildningen är av stor vikt för läkarens utveckling till en god kliniker.
Med »god kliniker» menas dä att besitta en kombination av biomedicinska
kunskaper och ett empatiskt förhållningssätt som utgår ifrån behandlingen
av patienten som ett subjekt. Det senare
kan utvecklas hos den enskilde läkaren
om den naturvetenskapliga kunskapen
kombineras med träning i att identifiera
2022
de mänskliga aspekterna i varje klinisk
situation. Om inte detta sker,
fmns en
risk för att den förmåga till empatisk
analys och empatiskt handlande som de
flesta besitter minskar allteftersom
läkarutbildningen fortskrider, för att sedan i den kliniska vardagen mer eller
mindre lysa med sin frånvaro [11,12].
Att etikundervisning skall förekomma under läkarutbildningen bör vara en
självklarhet på samtliga kliniska kurser. Dess ämnesförankring bör vara
nära den medicinska psykologin, och
den bör ligga i den kliniska vardagen,
vilket innebär att benämningen pä undervisningsämnet därför lämpligen kan
vara »klinisk medicinsk etik».
Referenser
1. Arlebrink J. Undervisning i medicinsk etik
elfarenheter frän läkarlinjen i Lund. Läkartidningen 1987; 84: 2097-8.
2. Glick SM. The teaching of medical ethics to
medical students. J Med Ethics 1994; 20:
239-43.
3. Heber! PC, Meslin EM, Dunn EV. Measuring
the ethical sensitivity of medical students: a study at the University of Toronto.
J Med Ethies 1992; 18: 142-7.
4. Pellegrino ED, Siegler M, Singer
P A. Teaching medical ethics. J Clin Ethics 1990; 1:
175-7.
5. Arlebrink J. Grundläggande vårdetik – teori och praktik. Lund: Studentlitteratur,
1996.
6. Ofstad H. Ansvar och handling. Stockholm:
Prisma, 1982.
7. Kursvärdering. Medicinsk etik 6-8. Institutionen för kirurgi, Universitetssjukhuset
MAS, 1994.
8. Enkät om läkarutbildningen till nyutexaminerade 1994/95. Resultatsammanställning.
Enheten för medicinsk pedagogik, medicinska fakulteten, Lunds universitet.
9. Hope T, Fulford KWM. The Oxford practice skills project: teaching ethics, law and
communication slålIs to medical students. J
Med Ethics 1994; 20: 229-34.
10. Hope T, Fulford KWM, Yates A. The Oxford
practice skills course. Manual. University
of Oxford Medical School, John Radcliffe Hospital, Oxford 1995.
11. Holm U. Empati. Stockholm: Natur och
Kultur, 1987.
12. Holm U. Det räcker inte att vara snäll.
Stockholm: Natur och Kultur, 1995.
