Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
–
Om människor får dö hemma i lugn och stillhet så har vi gjort ett bra arbete , resonerar Kerstin Toss , biträdande överläkare vid kliniken för lasarettsanknuten hemsjukvård ( LAH ) , universitetssjukhuset i Linköping .En stor del av Kerstin Toss ‘ arbetstid går åt till att besöka patienter i deras hem .- När jag närmar mig en familj där någon är döende försöker jag lyssna mig till hur de anhöriga känner och mår .Det gäller att veta var varje familjemedlem står .Alla kanske inte har hunnit lika långt i insikt , och man måste vara väldigt lyhörd .Kerstin Toss är geriatriker och har genom åren träffat många svårt sjuka människor .Hon har lärt sig vara lyhörd på ett alldeles särskilt sätt .Döden och döendet verkar heller inte vara så märkvärdigt , eller så laddat för henne som vad det är för många andra .Hon talar om döden som den naturliga del av livet som den faktiskt är .Kerstin Toss har överlag en ljus syn på den palliativa vården och på vad den kan göra för att hjälpa en svårt sjuk människa
och hennes anhöriga .- Vi kan se till så att människor slipper plågas .Det är oerhört viktigt att man kontrollerar och sköter symtomen , ser till så att patienterna slipper ha ont och slipper må illa .Farhågan för att få det riktigt svårt på slutet är ofta den största rädslan bland våra patienter .Människor i alla åldrarSom LAH-läkare träffar Toss människor i alla åldrar , dock inte så många barn – som i allmänhet vårdas på en speciell klinik i Linköping .- Svårast , och det som berör mig mest , är nog att närma sig patienter som är jämnåriga med mig själv och de som är i mina barns ålder , runt ca 20 .Då kan det vara svårt att förhålla sig strikt professionellt i arbetet , man är ju bara människa .Den lasarettsanslutna hemsjukvården i Linköping drogs igång i liten skala redan år 1962 .I dag är den palliativa verksamheten väl utbyggd .Staden är indelad i två geografiska områden som betjänas av vårdlag med läkare , sex sjuksköterskor och åtta undersköterskor .I vårdlagen ingår också
en arbetsterapeut , en sjukgymnast och en kurator .- Teamet fungerar som ett andningshål , konstaterar Kerstin Toss .Tiden i bilen när vi i teamet åker emellan patienterna är enormt viktig .- Där har vi en möjlighet att prata av oss och beröra våra egna känslor och samtidigt kunna avsluta tankarna kring en patient innan vi besöker nästa .För närvarande är cirka 110 patienter anslutna till hemsjukvården i Linköping .80-90 procent av patienterna har cancer , en annan grupp är människor med svår hjärtsvikt .Kerstin Toss hinner med ungefär sex besök på en dag .Stress är bannlyst .Varje hembesök måste få ta tid .LAH bygger på frivillighetEn hörnsten i den lasarettsanslutna hemsjukvården är att den bygger på frivillighet .Patienten och dennes anhöriga ska själva ha begärt att vården sker hemma .Men valet är ibland svårt att göra och i teamet gör man vad man kan för att stötta .- Vi har sett många rädda och osäkra människor som inte tror de ska klara av att vårdas eller vårda hemma .När
de sedan upptäckt att de visst klarar det så har de känt stor lättnad och tacksamhet .- Man lär sig läsa av om de anhöriga klarar den psykiska press som ingår i uppgiften eller inte .Människor har ofta en enorm förmåga , deras styrka och kapacitet växer under vårdtiden , och teamet tar självklart ett kontinuerligt ansvar för att stötta dem .Det händer också att patienter som saknar anhöriga vårdas hemma .Vården kan också då fungera bra , med hjälp från LAH kompletterad med hemtjänst .- Men få människor är helt ensamma när det kommer till kritan .De flesta har ett socialt nätverk omkring sig , med släkt som engagerar sig osv .Det finns många goda krafter omkring de flesta människor .Och orkar inte de anhöriga ska det alltid finnas en sjukhussäng tillgänglig för patienten .Hemsjukvården är ett steg i rätt riktning , bort från sjukhusvårdens opersonliga sterilitet , summerar Kerstin Toss :- Den döende patienten får vara i sin egen miljö och kan gå bort i värdighet , nära sina anhöriga .Men
allt är inte organisatoriskt perfekt .Jag önskar att det t ex fanns möjlighet att sätta in vakpersonal i hemmen , för att vid behov avlasta de anhöriga .Ibland pressar vi nog de anhöriga lite väl hårt .Eva Aldstedt/redakta
