Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Det
borde vara hög tid att med kraft debattera läkararbetets centrala , existentiella frågor .Med det som utgångspunkt kan man kanske utforma en vårdorganisation som tillfredsställer läkarnas behov av självrespekt och yrkesstolthet .Begreppet kris har stått i centrum för debatten om sjukvården åtminstone sedan 1970-talet .Oftast har krisen formulerats – och formuleras nästan alltid alltjämt – som om den bottnar i ineffektiva organisationer och finansieringssystem samt otillräckliga eller bristfälliga resurser .Diskussionen kring dessa frågor tycks också tillta inom och utom vården , vilket Johan Calltorp exemplifierar i en artikel i Läkartidningen [ 1 ] .Han nämner där att perspektiven finansiering , organisation och resurser nästan trängde ut det traditionella medicinska stoffet på många av den senaste riksstämmans sessioner .I sin artikel anger Calltorp att den växande pressen och känslan av kris är ett internationellt fenomen som är oberoende av såväl sjukvårdens tillgång till resurser
som dess sätt att organiseras – alltså av just de perspektiv som i tilltagande grad diskuteras .Man frågar sig : vad beror då den växande pressen och känslan av kris på ?Uttrycksfulla ledtrådarUnder det senaste året har det inte sällan uppenbarat sig ledtrådar i Läkartidningens spalter , och jag skall beröra två uttrycksfulla sådana .Den ena är vittnesbördet från Sylfs nya ordförande , Eva Nilsson Bågenholm .Hon berättar [ 2 ] att hon är desillusionerad då hon jämför sina förväntningar på läkaryrket med verkligheten .Kreativiteten undertrycks tidigt , och frihet existerar inte .Det råder en tidspress och en löpande bands-produktion som förhindrar reflektion .Misströstan sprider sig och man passas in i en gemensam form som inte lämnar mycket utrymme till fritt tänkande .Den andra ledtråden är ett inlägg av Isis Amer-Wåhlin [ 3 ] , som menar att AT-läkarnas dåliga arbetsmiljö inte främst är en organisatorisk fråga utan att den beror på den totala avsaknaden av ansvarskänsla och insikt
hos oss andra , deras kolleger , avseende våra roller som förebilder .Denna avsaknad , skriver hon , beror på en läkarkollektivets förlust av självrespekt , på kårens atomisering dithän att man först och främst ser till sig själv .Slutligen beror den på en utveckling mot ekonomiskt ansvar utan reell makt ända därhän att dagens doktorer gör det de skall utan några illusioner om att kunna påverka .Berör yrkets väsenDet tycks mig som om dessa två kvinnliga läkare starkt och direkt ger uttryck för att den del av sjukvårdens kris som är läkarnas är av existentiellt slag – att den berör läkaryrkets själva väsen .Tanken stöds av ett reportage [ 4 ] om en studie av läkares arbetsmiljöStudiens ansvarige , Bengt Arnetz , berättar att den påvisade utbredda vantrivseln i grunden handlar om en ökande , gnagande frustration över den egna situationen i en otillfredsställande arbetsorganisation .Endast indirekt kan vantrivseln kopplas till konkreta produktions- och besparingskrav , nedskärningar och
omstruktureringar .Irrelevant debattDet förefaller alltså som om den tilltagande diskussionen om resurser , finansiering och organisation för läkarkårens del inte är speciellt relevant i förhållande till den kris som upplevs .Det borde därför vara viktigt att föra över diskussionens brännpunkt till frågor som berör läkaryrkets centrala väsen , eller innehåll – vad detta är , kan och bör vara i den moderna vården .Först när denna innehållsfråga diskuterats , kan frågan om organisationer och läkarens plats i dessa diskuteras på ett för vården och läkaren respektfullt , konstruktivt och utvecklande sätt .Organisationer är aldrig mer än utanverk , de är former som skall betjäna , lyfta fram och stödja ett bestämt innehåll .Två huvudinriktningarDet råder säkert delade meningar om läkaryrkets centrala innehåll , och enighet uppnås aldrig .Det tycks emellertid finnas två huvudinriktningar .Den ena ger Carl Magnus Stolt uttryck för [ 5 ] i ett samtal med den kanadensiske hälsoekonomen Evans (
som inte motsäger honom ) .Stolt menar att det centrala är innehållet i det direkta mötet mellan läkaren och den enskilda sjuka människan .I detta möte skall läkaren hjälpa sin patient genom tillämpning av bästa möjliga medicinska vetenskap i kombination med läkekonst .Den vetenskapliga delen är teknisk och kvantifierbar , medan läkekonsten är icke-teknologisk och kanske omätbar .Läkaryrkets centrala väsen är en syntes av detta kvantitativa och detta kvalitativa , omätbara .Christer Sjödin har menat att denna inriktnings bärande idéinnehåll huvudsakligen har med humanitära etiska värderingar att göra [ 6 ] .Hälsoekonomiskt tänkandeDen andra huvudinriktningen vad gäller uppfattningen om läkaryrkets väsen formulerar sig sällan direkt genom egna företrädare annat än stundtals , t ex ibland i annonser efter läkare : » För ytterligare information kontakta produktionsenhetschef … » [ 7 ] , » Driftområde Sjukhusvård » [ 8 ] .Den domineras av ett hälsoekonomiskt tänkande som tycks ha blivit
ett självändamål , och benämns av Stolt [ 5 ]som en » mätbarhetskult » , historiskt liknande 1700-talets merkantilism .Christer Sjödin [ 6 ] tycks mena att inriktningen har sina rötter i ekonomiska/juridiska/administrativa tanketraditioner , som försvårar det traditionella mötet mellan läkare och patient genom att favorisera de krav byråkrati och lönsamhet ställer .Växande apatiOavsett vad som är , kan eller bör vara läkaryrkets centrala väsen är yrkets sjukvårdskris mycket allvarlig .En tredjedel av läkarna i landet vantrivs – var tionde vill lämna vården – och Arnetz [ 4 ] menar att det är bråttom att göra något , därför att hans undersökning visat att en del läkare ej längre försöker förändra vården , » man bara flyter med , det börjar gå mot det apatiska tillståndet » .En sådan apati är förenlig med det sparsamma gehör Christer Enkvist fick när han för något år sedan pläderade för att läkarna måtte häva upp sina stämmor och ge uttryck för den värderingskonflikt många av dem upplever
mellan sin praktik och sjukvårdsadministrativa slagord [ 9 ] .Det förefaller alltså vara synnerligen hög tid att med kraft diskutera läkararbetets centrala , existentiella frågor .Först därefter kan utformningen av en vårdorganisation diskuteras , och förhoppningsvis förverkligas så att den ger möjlighet för läkare att känna respekt och självrespekt , yrkesstolthet och glädje i ett tillstånd med återfunnen frihet och kreativitet – antingen nu den ena eller den andra inriktningen vad gäller läkaryrkets väsen visar sig vara den mest omfattade , bara vi vet vilken !
