Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
4968
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 45 ? 1998 Efter att under de första åren ha arbetat på jourkomptid och mer slumpmässigt lyckats hitta goda handledare och samarbetspartner har Christer idag en mer stabil tillvaro som forskare. Han delar sin arbetstid lika mellan mottagningen i Arjeplog och allmänmedicinska institutionen vid Umeå universitet. I höst går han där in i en ny roll som lärare i forskningsmetodik i en kurs för norrländska allmänläkare. – Jag ser den här konstruktionen som ett privilegium och en idealsituation att arbeta i, säger han. Jag får behålla kliniken, som jag älskar, och patientkontakten medan jag samtidigt har tillgång till en kreativ forskarmiljö. Konkret tillbringar Christer sedan 1991 halva tiden av varje treveckorsperiod i Umeå och den andra halvan i Arjeplog, 36 mil åt nordväst. Familjen har bostäder på båda orterna; hans fru Jane, som är sjukgymnast, bor och arbetar som vårdlärare och forskare i Umeå. De tre sönerna är vuxna och utflugna. – Avståndet är
inget större problem, säger Christer. Tre resor i månaden innebär 100 mil i bilen, vilket i årlig körsträcka inte är mer än ett dagligt pendlande på 25 km. Wallquist intresserade Christer är skåning, vilket fortfarande hörs väl, och kom 1974 från Lund till Arjeplog på jakt efter en AT med »riktig» allmänläkarvård. – Från sista tredjedelen av grundutbildningen hade jag egentligen aldrig övervägt något annat än att bli allmänläkare, säger han. Det var helheten jag ville ha, och när det blev dags för AT sökte jag mig medvetet till primärvården – och då tyckte jag att det var häruppe den fanns. För Lunds del var det här en tid med mycket stor iver i centraliseringen. I Arjeplog väcktes Christers porfyriintresse direkt vid källan, dvs »lappmarksdoktorn» Einar Wallquist. Denne var kvar på orten som pensionär och chef för Silvermuseet. De båda lärde känna varandra under åren fram till nestorns död 1985. Christer Andersson, distriktsläkare och universitetslektor Pendlande porfyriforskare
med materialet i Arjeplog INTERVJU . HANS FÄLLMAN FOTO . MIKAEL LUNDGREN Det är inte utan skäl som akut intermittent porfyri brukar kallas Arjeplogsjukan. Bland totalt 3 500 invånare i Norrbottenskommunen finns idag ett 80tal anlagsbärare, av vilka ca 30 har haft sjukdomsattacker. Ingen annan plats i världen har en sådan koncentration av denna förhållandevis sällsynta sjukdom. Här gräver distriktsläkaren Christer Andersson bokstavligen där han står. Sedan tio år forskar han om porfyri på ort och ställe; avhandlingen prisbelönades som den bästa kliniska vid Umeå universitet under 1997. Distriktsläkare Christer Andersson forskar om porfyri i Arjeplog. Hans avhandling prisbelönades som den bästa kliniska vid Umeå universitet under 1997.- Tillsammans ledde vi studiecirklar om porfyri, säger Christer. Han berättade då om den äldre tiden och jag om den nya. Skillnaden är högst påtaglig. När Wallquist var aktiv dog upp till 50 procent av patienterna i akuta sjukdomsattacker, i dag är
det nästan ingen som dör i sjukdomen – mest för att man av bitter erfarenhet fått lära sig vad patienterna tål och inte tål. I boken »Få mans land» (1939) skriver Wallquist om »släktsjukan», om läkarens vanmakt innan man över huvud taget visste något om »den där underliga förlamande soten» som gick med rödfärgad urin, häftiga buksmärtor och som gjorde framför allt kvinnorna i vissa gårdar kraftlösa, svårt sjuka, ibland sinnesförvirrade. Många av de läkemedel som sattes in gjorde bara ont värre genom att utlösa attacker. Det gällde bl a de barbiturater som användes vid narkosen inför akutoperationer mot buksmärtorna eller som lugnande medel, samt sulfa vid infektioner. Start på jourkomp Hur det gick till på 1930-talet när Wallquist, Arthur Engel (som då var medicinöverläkare vid Garnisonssjukhuset i Boden) och framför allt Jan Waldenström – i en klassisk avhandling 1937 – kartlade sjukdomen var en fascinerande historia som direkt väckte Christers intresse. Han gick och ruvade på sina
forskningsidéer till 1989, när Urban Janlert och Anders Lindman vid Norrbottens landstings dåvarande samhällmedicinska enhet i Luleå agerade startmotor och fick Christer att sätta igång på allvar med sin forskning. – Här i Arjeplog har vi hela tiden varit tre läkare, berättar Christer. Vi har drygt 20 mil till närmaste sjukhus, Piteå, och driver därför vår egen jourverksamhet. Det betyder i praktiken att var tredje vecka är jourkompledig, och det var i huvudsak den tiden jag utnyttjade. Jag skulle tro att 80 procent av all den tid som jag lagt ner på forskningen är jourkomp. Christer började genom att samla material. Han kände till 50 anlagsbärare i distriktet, bland vilka 25 hade haft attacker, och skaffade snart fyra matchade kontrollpersoner till var och en av dem: något som var väsentligt för fortsättningen. Som handledare fick han dels Folke Lithner på medicinkliniken i Umeå, dels Göran Westman på allmänmedicinska institutionen. Från DNA till socialmedicin Christer vill själv
beskriva det hela som »typisk allmänmedicinsk forskning» i den meningen att den täcker hela perspektivet från DNA-diagnostik via kliniska frågeställningar till socialmedicinska och preventiva insatser. – Arvsanlaget krävs för att någon ska få attacker av porfyri, säger han, men dessutom är detta ett lysande exempel på samverkan mellan arv och miljö. Det krävs en utlösande faktor: t ex felaktig medicin, för mycket alkohol eller svår stress. Det betyder att livsstilsändringar, läkemedelslistor och andra insatser verkligen kan förebygga utbrott av sjukdomen. Idag är det knappast fler än 10-20 procent av anlagsbärarna som någonsin får en sjukdomsattack. En del av arbetet har legat på att värdera DNA-tekniken för diagnostik, den betraktas nu som helt säker. Dessutom har mycket arbete lagts ner på komplikationer och sena följder. – Unikt för sjukdomen är att ca 25 procent av anlagsbärarna dör i levercancer i åldrar över 55 år, säger Christer. Speciellt gäller det kvinnor och de som
haft porfyriattacker. Det är i övrigt en ovanlig cancerform och obotlig om den inte hittas tidigt. – Vissa undersökningar tyder på att denna cancer uppstår på grund av störningar i porfyrinsyntesen i levern. Vi erbjuder därför alla äldre porfyripatienter en leverundersökning med datortomografi en gång per år; ungefär samma tanke som den bakom mammografi. Socialmedicinskt har man studerat hur livet påverkas av sjukdomen, t ex det faktum att den i sig är svårare hos kvinnor. Omfattande samarbete En följd av bredden i forskningen har blivit ett omfattande samarbete med sjukhus, universitetsinstitutioner etc. – Det är rena motsatsen till att tänka i revir, säger Christer. Vi har blivit en stor grupp som bytt kunskaper med varandra tills vi kunna belysa hela fältet i 360 grader. För mig personligen har det betytt att jag inte känner mig insnöad på Arjeplog utan arbetet har öppnat kontakter över hela landet och hela världen. Hans egen drivkraft genom åren har varit nyfikenhet, men också
en allmänmedicinsk ansvarskänsla: Eftersom porfyrin är såpass vanlig i distriktet har han känt forskningen som en del av sitt befolkningsansvar. – Många distriktsläkare har det tungt arbetsmässigt idag och det är ett problem, säger han. Men det är också en fråga om synsätt. Det här måste vara en självklar del av primärvårdsarbetet, du är också skyldig att vidareutveckla din verksamhet. Därför måste forskningen få de resurser som behövs och inte vara en förbaskad sidovagn till allt annat. »Ivrigare än någonsin» Christer känner sig långtifrån klar med porfyri i och med avhandlingen, »tvärtom är jag ivrigare än någonsin». Samarbetet med Folke Lithner har stärkts och under arbetets gång har kartläggningen vidgats till hela norra sjukvårdsregionen, där man numera känner till och har undersökt ca 500 anlagsbärare. Samtidigt har screeningen mot levercancer vidgats till hela regionen. Flera specialister och forskare vid Umeå universitet har engagerats i olika delaspekter: Psykiatern
Rolf Adolfsson är med och studerar sjukdomens psykiska sida, pediatrikern Gisela Dahlqvist specialstuderar den ännu öppna frågan om barn över huvud taget kan få porfyriattacker – projektet följer en grupp på 40 barn, numera utvidgad till alla de 80 kända i regionen – medan Thorbjörn Bäckström vid kvinnokliniken är med om att studera frågan om de kvinnliga könshormonernas roll vid porfyriattacker hos kvinnor. Tillsammans med njurmedicinaren Bernt Stegmayr undersöks också orsakerna till att njurskador och högt blodtryck är överrepresenterade bland de porfyripatienter som haft sjukdomsattacker. ? LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 45 ? 1998 4969 Christer Anderssons porfyriintresse väcktes direkt vid källan, dvs »lappmarksdoktorn» Einar Wallquist (bilden t h). Denne var kvar på orten som pensionär och chef för Silvermuseet. FOTO: SILVERMUSEET I ARJEPLOG
