Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
4268
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 39 ? 1998 F rån farfar i Ohio, USA, fick hon sin kärlek till rosorna. Nu blommar de tusenfalt i trädgården i Örebro, och ur en vit kruka bland dem reser sig en Ginkgo biloba, detta levande växtfossil från Kina med blad som liknar fjärilar, på hösten en lysande citronfjärilssvärm. Farfar hade också en ginkgo, en betydligt större. Själv dog han i sin strävan att sköta om farmor, när hon sjönk allt djupare ner i demens. Det är nog mycket som binder Denise till farfar, efter några år som gynekolog valde hon att bli geriatriker. Det regnar vid min ankomst, ty det är sommar 1998, sent i juli. Rosorna hänger med huvudet, luften ligger tung och tät som i ett romerskt rosenbad. Rosor betyder frihet »Känn, det doftar rosor», sjunger Puccinis Tosca i tro på friheten. Ty rosor betyder frihet, så även för Denise. Rosorna främst men också musiken och språken, latinska och nordiska språk, inte minst isländska som hon gärna sjunger visor på till eget ackompanjemang.
Hennes instrument är gitarr och piano, hennes hemspråk engelska från Cleveland. Djupt i hjärtat är hon fortfarande amerikan, medger hon, fast visst känner hon sig hemma i Sverige. Särskilt i Skåne, i växtzon 1 som gynnar rosor. 1978 till 1984 läste hon medicin i Lund och Malmö. Därefter ett år i Västerås före flyttningen till Örebro, växtzon 3, där hennes ömtåligaste favoriter kräver vinterskydd och mycket omtanke. Desto bättre klarar sig två tonårsdöttrar, självständiga och resvana, hemmahörande vid Svartån och Lake Erie. Arbetet undviker Denise att tänka på när hon är ledig. Men maken Henry, ögonläkare, har dukat fram lunch på köksbordet, och medan vi äter och väntar på en glipa mellan molnen berättar Denise trots allt om sitt yrke som läkare och geriatriker. Sedan fyra år är hon chef för ett demensutredningsteam, »Geriatrikteamet», på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Geriatrik eller geriatri? Denise själv säger förstås geriatrik, det gör alla läkare, framhåller hon. Men,
undrar jag som Denise Andersson – geriatriker och rosenodlare En amerikansk svenska som vårdar det gamla och sköna REPORTAGE . EVA DICKSON Trädgårdens gyllne prakt tyder på att de gula rosorna hör till Denise Anderssons mest älskade. Hon kallar sig fanatiker, dr Denise Andersson, men det gäller bara hennes förhållande till rosor. Som roskännare är hon troligen den främsta amatören i Sverige, redaktör och ansvarig utgivare av Svenska Rosensällskapets tidskrift, Rosenbladet. Ofta skriver hon själv i sitt blad, mest fakta och odlingsråd men också, ibland, en prosalyrisk hyllning till blommornas drottning. Till vardags är hon geriatriker vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. FOTO: MAGNUS WESTERBORNinte är läkare, vore det inte bättre utan k, i analogi (sic!) med gerontologi, psykiatri, gynekologi, kirurgi, endokrinologi m m? Denise går skrattande med på att jag stryker k:et, medan hon själv behåller det. I mina ordböcker, bl a Svenska Akademiens ordlista 1986, står de två formerna som likvärda,
konstaterar jag senare. Brist på geriatriker Hur som helst har den här vetenskapen knappt 30 år bakom sig som medicinsk specialitet, och någon demensforskning värd namnet kom inte igång förrän de senaste tio-femton åren. För närvarande råder brist på geriatriker, och Denise oroar sig för att det kan bli värre. Hon tycker också att många andra läkarkolleger fortfarande står ganska främmande för detta område, som blir allt viktigare eftersom antalet äldre ökar. När jag ber henne dra en gräns mellan geriatri och psykiatri, svarar hon övligt att hon vill förbli på sin sida om gränsen, där hon är relativt säker: – De senildementa, som är geriatrikerns patienter, har varit friska under större delen av sitt liv, ibland till alldeles nyligen. Den sjukliga förändringen hos dem är synlig som en skada på hjärnan, en förlust som är irreversibel. Men medicinering kan hejda sjukdomsförloppet och mildra symtom som depression, aggression och vanföreställningar. Ett bra läkarteam har utomordentlig
betydelse, både för den som insjuknat och för de anhöriga. Dementia, »från vettet». En grymt nedsättande diagnos, kan tyckas – tills man går in i ordet och upplever dess fasa: Vad kan vara värre än att skiljas från sitt vett! – Man får inte lägga sina fördomar på en annan människa, kommenterar Denise. Patienten är en person först och främst, inte »en dement». »Evil are those, who see the rose bug, not the rose», rimmade Ellen Boult, en livsklok lady. – Jag måste alltid komma ihåg att min patient har varit ung och aktiv. Jag står inte över denna människa, som har råkat ut för en svår sjukdom, men jag kan tvingas ingripa i hennes liv på ett kränkande sätt, kanske frihetsberövande. Det finns personal som gör detta utan att blinka, konstaterar Denise sorgset, harmset. Hennes eget team är dessbättre sammansatt av medmänskliga människor: förutom henne själv en sjuksköterska, en psykolog, en arbetsterapeut och en kurator. Rosornas stamträd En vägg i hallen hos Anderssons pryds av
en akvarell med »rosornas stamträd», arrangerat av Denise på beställning av en trädgårdstidning. Av omkring 140 naturliga rosarter har ca 40 tagits i odling under fyra-fem årtusenden. Detta 40-tal har givit upphov till miljoner sorter – hybrider och mutanter – som både spontant och genom förädlingsarbete ständigt fortsätter att öka i antal och genealogisk komplexitet. Denises möda att visuellt bringa reda i rosornas evolution är inte så olik hennes sätt att beskriva hjärnans plasticitet så att jag kan förstå: med ord och precisa små gester förklarar hon hur nerverna kontinuerligt förgrenar sig, hur de bildar utskott som med hjälp av signalsubstanser förbinder cellerna, omkring 100 miljarder samverkande nervceller. Kartläggning av hjärnan -Det är oerhört spännande att kartlägga hjärnan, säger Denise och är med ens helt yrkesmässigt entusiastisk. Vid sidan av EEG med sina tydliga kurvdiagram används blodflödesmätningar, som innebär att vi sprutar in en isotop i blodet och tar färgbilder.
Rött och gult visar på kraftigt flöde, lika med god aktivitet. Så kan man avläsa vilka delar av hjärnan som fungerar väl, och vilka som inte gör det. Här vill jag fråga om datortomografi, för mig som lekman knappt mer än ett respektingivande ord, men hör det inte hit? – För vanlig diagnostik använder vi det inte, svarar Denise, men i en del fall tar vi hjälp av den metoden för att kunna utesluta förekomsten av någon annan sjukdom, utanför vårt område. – Till nyare framsteg hör att vi vet mer och mer om lobernas och hjärnhalvornas specialisering, vilka delar som härbärgerar minne, känsloliv, praktiska färdigheter, orienteringsförmåga, språkförmåga etcetera. Däremot återstår i stort sett att utforska hur hjärnans delar kommunicerar med varandra. – Vid Alzheimers sjukdom avstannar nervernas förgreningsprocess, utskotten förstörs, det bildas ärr, transmittorsubstanserna får inte fäste och kontakten mellan cellerna uteblir. Senare dör också själva cellerna i de utsatta delarna
och hjärnan krymper. En bild av sjukdomens förlopp – Genom att relatera blodflödesbilden och EEG till personlig kontakt med patienten och de anhöriga får vi en ganska god kunskap om sjukdomens förlopp. – Symtomen kommer smygande, oftast börjar det med glömska. På tidigt stadium finns det personer som söker läkare på eget initiativ, en del gråter förtvivlat när de förstår vad som händer med dem. Men försämringen kan då saktas ner avsevärt. – Det finns tre olika slags läkemedel som bland annat hjälper de sjuka att bo kvar i hemmet. Samtidigt tar jag bort så mycket som möjligt av patientens gamla mediciner, och vanebildande preparat försöker jag att undvika helt. Eventuella interaktioner är inte systematiskt undersökta ännu, därför måste jag vara strängt restriktiv med vad jag skriver ut. – Den närmaste omgivningen är också avgörande för den sjuka personen. Jag har några patienter under 65, som till och med kan fortsätta sitt arbete tack vare medicin och miljö i god kombination. De
yngsta är bara i femtioårsåldern. – Förhoppningsvis kommer vi en gång att helt kunna stoppa försämringen hos insjuknade som kommer tidigt under vård. – En del söker i tron att de drabbats LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 39 ? 1998 4269 Ljuv och egenartad färg har Denise Anderssons favoritros ?Gloire de Dijon?, introducerad 1853. Hybrid av en teros och ?Souvenir de la Malmaison?. Börjar som en boll och slutar som ett halvklot, kan man säga om den svavelgula Rosa hemisphaerica, känd sedan 1601. Den har sitt ursprung i Asien men trivs gott hos Denise i Örebro. FOTO: DENISE ANDERSSON FOTO: DENISE ANDERSSONav åldersdemens när de lider av koncentrationssvårigheter, men deras problem har ofta helt andra orsaker. Det kan vara stress, biverkningar av mediciner eller för mycket alkohol. Då är det psykvård som patienten behöver. Apati i slutfasen – De alzheimersjuka får med tiden svårt att orientera sig och att finna ord, alltmedan minnet försämras ytterligare och personligheten förändras.
De kan bli deprimerade, paranoida och aggressiva. De blir okänsliga för nyanser, kanske börjar använda ett grovt språk som tidigare var dem alldeles främmande. Till sist tappar de kontakten med yttervärlden, känner inte igen sina närmaste och blir helt apatiska. – Ofta är det en anhörig som först märker att något är fel. Man ser hur de slutar tvätta sig och klä sig, laga mat och betala sina räkningar. Kanske gömmer de plånboken, och när de inte minns var den är blir någon misstänkt för att ha stulit den. Mycket tid kan gå åt för närstående med att ideligen leta efter gömda föremål. – En annan typ av demens är den som drabbar frontalloberna och ger upphov till personlighetsförändring. Som exempel kan jag nämna en kvinnlig patient som har varit svensklärare. Sjukdomen gjorde henne ansvarslös och omdömeslös, hon lät hemmet förfalla, gick till banken och ställde till bråk. Hon insåg aldrig konsekvenserna av sitt handlande och de anhöriga drevs till förtvivlan. – I min kontakt med
patienter och deras närmaste samarbetar jag med en psykolog, vi utför funktionstester på patienten och ställer riktade frågor. På frågan hur de klarar vardagslivet svarar ofta patienten att allt går bra, medan en anhörig sitter bredvid och skakar på huvudet. Tung börda för anhöriga När den anhöriga äntligen får tala ut kan han eller hon berätta i timmar. – Huvudsakligen tar vi emot patienter som fortfarande bor hemma med hjälp av hemtjänst och vuxna barn eller maken. Den som är gift med en dement person kan gå under själv hellre än att släppa taget och låta ett vårdhem ta över, säger Denise. Hennes farfar i Ohio känns åter mycket närvarande. Som intervjuare hade jag bestämt att inte kommentera Denises påfallande nätthet och flickaktiga skönhet, i princip ska det självfallet vara ovidkommande hur en läkare ser ut. Men nu måste jag ändå fråga: – Tror inte de gamla patienterna och deras gamla män eller fruar att du är väldigt oerfaren? Det är säkert viktigt att du inger förtroende
redan från början, innan de känner dig. Hur bär du dig åt för att få dem att tala fritt? Då tittar hon själv ner på sitt mahognyhår à la Lady Godiva och säger att hon bär det uppsatt när hon arbetar, då ser hon äldre ut. Dessutom berättar hon ibland för de besökande att hon faktiskt är 46 år, med personliga kriser bakom sig som de flesta i hennes ålder. Himlen ligger låg och grå som ett källartak över droppande trädkronor, när vi långsamt nalkas rosorna igen. På vägen ut talar Denise om följder av slaganfall. Förlamning, tal- och synstörningar och andra skador, som kan uppstå vid sidan av psykiska besvär, kan behandlas med olika slag av träning – här föreligger en tvåvägskommunikation mellan hjärnan och den utsatta kroppsdelen. Med funktionsförbättring lättar i allmänhet också den depression som brukar höra till. I lindriga fall går symtomen helt över. Andra demenspatienter har skador på små blodkärl till följd av sjukdomar som diabetes eller högt blodtryck. Denna småkärlssjuka
obstruerar blodflödet och gör att delar av hjärnan hamnar i halvskugga, penumbra. Ett kusligt grannskap till Dantes Limbo, där skuggmänniskor vistas utan återvändo: »Den dalen var så mörk och djup och dimhöljd …». – Så har vi Parkinsons sjukdom som gör att patienten tänker långsamt. Den behandlas framför allt med preparat som kompenserar bortfall av signalsubstansen dopamin. – Vid den helt invalidiserande sjukdomen amytrofisk lateralskleros, ALS, försöker vi lindra symtomen. Att verkligen bota är det knappast fråga om i mitt arbete, men det är skönt att ändå kunna hjälpa, säger Denise. Geschwindrosor Nu vill hon helst berätta om en öster-rikiskungersk jägmästare med stort skägg. Han levde mellan 1829 och 1910, hette Rudolf Geschwind och älskade rosor. Han flyttade ofta och måste då sätta om sina plantor men höll dem skickligt vid liv. Denise har flera geschwindrosor, som ?Himmelsauge? och ?Erinnerung an Brod?, men nu smeker hon en klase runda och välfyllda, djupt rosaröda blommor
vid sitt bruna plank och presenterar ?Geschwinds Schönste?. Den kom bort under de båda världskrigen, 4270 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 39 ? 1998 Denise står i ett speciellt förhållande till var och en av sina rosor. Sekatören är rosodlarens mest använda redskap. Varje vissnad blomma klipps bort, det stimulerar till fortsatt blomning hos alla remonterande rosor. FOTO: MAGNUS WESTERBORNberättar hon, men återfanns till sist så att ett exemplar kunde hemföras som trofé till Örebro. Inte mindre glad är Denise åt sin Rosa hemisphaerica med blomningstid i juni, hon tittar kärleksfullt på några gula blomrester som hänger kvar en månad senare. Den fine plantskolemannen Lars Cedergren i Råå (1918-1996) var säkert landets flitigaste samlare av rosor och lyckades komma över två exemplar av rariteten. Denise fick det ena, vem annars? Underskön blomma För henne är den inte ens svårodlad, som den annars anses vara. Det är en buskros med mjukt blågröna små blad, och hon säger att de håller
sig friska även när svartfläcksjukan härjar. Hos den undersköna blomman kan man nog räkna till hundra kronblad, så starkt gula att den oförliknelige roskonstnären Pierre-Joseph Redouté (1759-1841) gav den namnet »svavelros» på franska. Kanske gillade han inte heller bestämningen hemisphaerica, hans porträtt av blomman visar att han såg den mer som en boll än som ett halvklot. Rosen finns först omtalad år 1601 av en botanist vid namn Clusius. Han skriver att den, som första gula ros med fylld blomma, kom till Europa över Konstantinopel. Fallen efter okända föräldrar och därför utan vedertaget namn är ?Skerike biskopsros?, funnen i början av 1970-talet på två platser i Västerås -först intill biskopsgården, sedan vid Skerike prästgård. En så kristlig planta må ej förbli odöpt, så nu letas ivrigt efter anfäder bland gallica- och centifolierosor. Upptäckaren Anita Bengtsson måste ha stött på den strax efter midsommar, då busken översållas av kortlivade halvfyllda blommor som är starkt
rosa med ljus undersida. Den blir bortåt två meter hög och förökar sig med rotskott, hos Denise strävar den förgäves efter att överta hela trädgården. För att bara nämna några till av härligheterna, så klänger ramblerrosen ?Dorothy Perkins? över en spaljé som är osynlig i blomningstiden, emedan Dorothy har för vana att fullständigt täcka sitt underlag i rosa prakt. Engelskfödda kronprinsessan och konstnären Margareta (1882-1920) lät rosen dölja en ful del av slottsväggen på Sofiero. Där i parken smyckar den än i dag en päronpergola och har dessutom fått lämna avkomma till Margaretas dotter, drottning Ingrid på slottet Gråsten på Jylland. ?Gloire de Dijon? en favorit Närmare jorden håller sig en lustig apoteksros, den röd-ochvitstrimmiga ?Rosa Mundi?. Men hög, och högst älskad av Denise, är den ljuvligt doftande klätterrosen ?Gloire de Dijon? från 1853. Dess spetsiga skära knoppar spricker ut i öppet fyllda blommor som i början är skimrande ljusgula och sedan får en skiftning
i aprikos, som linnelakan på tork i morgonsolen. Även gloiren var en kunglig konstnärs favorit och finns ännu att skåda på prins Eugens Waldemarsudde. Rosengården hos Denise är märkligt nog inte större än de flesta villatomter. Men här gäller »compact living» och Henry har snickrat plank och spaljéer, så det har blivit högt i tak för honungsrosen Rosa helenae ?Hybrida? och de andra uppåtsträvande skönheterna. Varje planta har – ofta via en person ur rosexpertisens noblesse – sin egen relation till den lilla människan de har turen att bo ihop med. Så kom den tomatfärgade miniatyrklättraren ?Warm Welcome? från rosexperten Christopher Warner, som hon träffade på en världskonferens om rosor i Benelux 1997. Den berömde engelsmannen David Austin är också hennes vän – samt adoptivfar till de omkring 120 epokgörande »austinrosorna», som förenar gammelrosornas charm och doft med moderna rosors förmåga att remontera, att blomma om och om igen från högsommar till sena hösten. Hos Denise glimmar
just regndropparna på hans granna gulblommande ?Graham Thomas?. Världens populäraste ros En brevvän var självaste Jack Harkness (1918-1994), också engelsman. Han korsade fram en lång rad gudomligheter, till exempel den konjaksgula ?Anne Harkness?. För att inte tala om ?Compassion?, en klätterros med stora aprikosrosa blommor, korad till världens populäraste ros vid världskonferensen 1997. Välformade ?Ena Harkness?, röd som syrefattigt blod, drogs däremot upp av amatören Albert Norman men introducerades 1946 av firman Harkness, förklarar Denise. Jack Harkness uttryckte sin belåtenhet med hennes intresse för rosornas botaniska klassificering: »Det gör gott att veta att vi åtminstone är två som bryr oss om detta», skrev han. Här i Sverige, på Fredriksdal i Helsingborg, har Denise intendenten LarsÅke Gustavsson att byta tankar med till ömsesidig förnöjelse. Hans nyutkomna bok »Rosor i nordiska trädgårdar» är första delen av två, som redan utnämnts till Sveriges mest kompletta och
berömda verk i ämnet. I bokhyllan hos Denise har den sällskap med några hundra rosböcker från fem världsdelar. Hennes egna resor till rosor håller sig mest inom Europa, men eftersom de företas under blomningstiden har styvmorsvioler, myskmalva och trädgårdsnattviol påpassligt tagit plats efter eget behag i hennes trädgård. Så befriande skönt att se. Som läkare har Denise deltagit i några konferenser i Norden men skulle gärna vilja resa mycket mer – varför inte på vintern – för att utbyta erfarenhet med andra geriatriker. Det förhindras dock av knappheten på pengar och kolleger, inga geriatriker köar för att få rycka in i hennes ställe. Sjunger för patienterna Och hur står den flitiga flickan ut med vardagens timslånga resor mellan hemmet i Örebro och sjukhuset i Eskilstuna? – Då sjunger jag i bilen! Sätter på musik och övar genom att sjunga med. Det kan vara danska Lis Sørensen eller den finske folkvisesångaren Tapsa eller traditionella ryska sånger som Kalinka, men också Edith Piaf
eller Bob Dylan, den store mästaren. Ibland åker jag tåg och lyssnar på freestyle. Utan att sjunga, tillägger Denise. Det händer förresten att hon gör avsteg från principen att skilja på arbete och fritid: doktor Denise Andersson spelar och sjunger för sina patienter. ? LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 39 ? 1998 4271 »Geriatrikern kan hjälpa människor till ett avsevärt bättre liv, det är djupt tillfredsställande», säger Denise Andersson.FOTO: MAGNUS WESTERBORN
