Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Det
hände mitt under brinnande nedskärningar och omstruktureringar , som en blixt från klar himmel … nästan .Under ett möte med sjukhusledningen förra våren drabbades Elisabeth Ivarsson av ett epileptiskt anfall .Det blev början till en sjukdomsperiod .Med ilfart fördes hon till akutmottagningen på Uddevalla sjukhus .Här sov hon mest , efter alla mediciner hon fått .Det enda hon minns är att hon vaknade till ett ögonblick då chefen för anestesikliniken , han hade följt med henne , berättade att hon var på akutmottagningen , att hon hade haft ett epileptiskt anfall .Hon fick därför aldrig tid att fundera över diagnosen : » Som tur var . »En akut datortomografi som gjordes medan hon ännu mer eller mindre sov visade på ett meningeom , en godartad hjärnhinnetumör , beläget under hjässbenet .Hur det skulle ha varit att tvingats invänta undersökningssvar – medan tankarna mal tänkbara diagnoser – vill hon knappast ens tänka sig .Och det var Elisabeth Ivarssons make Lars Ivarsson ( docent och
överläkare , klinikchef vid kirurgkliniken i Fredrikstad i Norge ) som berättade om diagnosen då hon vaknade : » Bättre kunde jag inte haft det . »Lars Ivarsson hade kallats till sjukhuset och åkt från jobbet i Fredrikstad utan att veta annat än att hustrun haft ett epileptiskt anfall : » Den värsta och längsta resa han någonsin gjort . »Så blev det operation , på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg .Huvudet rakades . » Jag var litet emot det , men kirurgen ville ha det så .Och efteråt tyckte jag att det var bra , det blev ju mer lättskött . »Tack vare meningeomets placering var det relativt lättopererat .Under operationsdagen var Elisabeth Ivarsson som utslagen , men redan dagen efter var hon uppe på benen .En märklig känsla minns hon , att så snart ändå repa sig någorlunda .På Sahlgrenska visste de flesta inte att hon var läkare .Hon upplevde inte att hon fick någon särbehandling .Och det var nog bra .Men hon kände sig ensam , utlämnad , utanför .De yngre i personalen var svåra , tyckte
hon .Ett slags gåpåig käckhet utan egentligt intresse för patienten/henne : » Visst kan vi säga du till patienterna , men vi kan göra det på olika sätt . »Hon kände att hon tappade integritet , värdighet , respekt .Hon krympte .Efter sju dagar flyttades hon över till Norra Älvsborgs länssjukhus , det egna jobbsjukhuset , för en veckas rehabilitering före utskrivning .Här visste alla vem hon är .Det blev jobbigt , en del hade svårt att vara naturliga .Det blev pressat , kanske i en missriktad respekt för henne som läkare – inte för henne som patient .Så blev hon utskriven .Nu började vägen tillbaka .Hon hade tappat åtskilliga kilo : » Det mesta var nog muskelmassa .Jag hade inte kunnat föreställa mig hur snabbt det kunde gå att bli så svag , mina ben var eländiga . »Hon började träna ihärdigt för att återfå muskelstyrkan .Hon var en exemplariskt duktig patient .När hon kom på återbesök till neurokirurgen på Sahlgrenska två månader efter operationen hade hon spurtat upp sig ordentligt
.Men hon kände sig nollställd inför neurokirurgen : » Jag kom aldrig på de rätta frågorna , visste inte riktigt hur jag skulle bete mig .Jag undrar hur vi skulle hanterat situationen om det rört sig om en cancerdiagnos . »Han sade : » Du kommer att känna dig trött . » Och då var Elisabeth Ivarsson inställd på fysisk trötthet .Den verkliga tröttheten som kom ett tag efter det att hon börjat arbeta igen efter knappt tre månaders sjukskrivning , var i stället en enorm psykisk trötthet som hon var helt oförberedd på . » Jag hade svårt att koncentrera mig , tappade tråden ideligen , behövde hjälp för att hänga med i samtal .Och så grät jag , grät och grät . »Nu har det vänt , nu går det stadigt uppåt . » Det var inte så att jag var orolig för någonting , jag är ju helt klar över diagnosen och prognosen , det var inte det . »Hon har varit helt öppen om sin sjukdomstid för omgivningen : » Det blir så mycket tissel annars . » Och hon vill berätta .Lärdomarna för läkaryrket är många .Hon har fått
andra perspektiv på sin egen läkarroll .Idag kan hon vara litet ledsen över att hon , som verksamhetschef , lämnat större delen av den kliniska verksamheten bakom sig . » Tänk om jag vetat bättre hur det verkligen är att vara patient , hur det är att vara så psykiskt uttröttad .Aldrig anade jag hur svårt det är .Tänk om jag bättre kunnat informera och tala med mina patienter , t ex de som genomgår en stor operation som hysterektomi .Jag hade kunnat förbereda dem bättre , ställt mer direkta frågor till dem , öppnat för ett mer givande samtal . »Elisabeth Ivarsson har talat med egen sjukvårdspersonal på kliniken om att verkligen samtala med patienterna , om att visa respekt och värdighet och lämna utrymme för patienternas integritet .Och visst är det särskilt svårt att vara läkare och patient , att byta sida : » Jag tror läkare lätt missförstår läkarpatienter och deras patientbehov .Egentligen bör vi nog behandla läkarpatienter som mindre vetande än andra patienter , som kanske i ännu
mer behov av information och samtal . » » Det kan vara så att läkare är rädda för att komma en annan läkare , patienten , för nära .Rädda för att kliva över yrkesskranket och i grunden behandla läkaren som den patient hon är , inte som en kollega . »Men hon har också positiva erfarenheter av att vara patient » på riktigt » , som hos den neurolog som sköter henne postoperativt .Där upplever hon en bra läkar-patientrelation , där läkaren stöder och tar det professionella ansvaret .Läkare ska vara duktiga , också när de är patienter .Och läkare får inte sjåpa sig , en läkare blir inte patient i första taget .- Som läkare tror jag man är rädd för att bli hypokondrisk , en läkare söker inte för litet småkrämpor eller diffusa symtom , det ska mer till . »Elisabeth Ivarsson har själv förträngt symtom .För en del år sedan hade hon t ex en svår peritendinit som hon drog med länge innan hon tog sig för att söka hjälp . » Och då går man först till specialistkollegan på sjukhuset och rådfrågar i
korridoren , sedan söker man läkarmottagningen för ett regelrätt besök . »Och Elisabeth Ivarsson hade fått varningar från den långsamt växande tumören på hjärnhinnan .Under två års tid hade hon stundtals känt domningar i vänster arm : » Det var som om den ibland inte fungerade riktigt .När jag skrev på datorn t ex var jag tvungen att titta på handen för att den skulle hänga med och göra som jag ville . »Första gången det hände minns hon tydligt , hon var varm och stressad på jobbet .Den vita rocken var tung , fullproppad , vänster bröstficka vägde bly .Så kom den märkliga känslan från armen , hon tog av rocken , lättade på trycket och det kändes bättre .Så blev det i fortsättningen lätt att bortförklara domningarna .Att rätt lyssna till och tolka de egna signalerna är svårt : » Men tänk om man förtränger mycket allvarliga symtom , t ex symtom på en cancersjukdom . »Elisabeth Ivarsson är allvarsam .Tiden som patient har skakat om och satt spår .Det är en tid som behöver bearbetas och smältas
, så småningom sjunker den undan – det vet hon .Kvar blir de viktiga lärdomarna : Respektera patientens värdighet och integritet .Och lyssna till och tala med patienten – såväl läkarpatienten som den » vanliga » patienten .Detta visste hon självklart innan .Nu vet hon det också utifrån den egna erfarenhetens obevekligt hårda skola ..Birgit WilhelmsonTiden som patient har skakat om och satt spår : » Tänk om jag vetat bättre hur det är att vara patient » , säger Elisabeth Ivarsson .
