Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
4458
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 41 ? 1998 E rna Lindell föddes 1940 som nummer två i en syskonskara på fyra, med väg- och vattenbyggaren civilingenjör Gunnar Lindell och hans hustru Irmgard som föräldrar. Ernas två bröder är båda tekniker. Den fem år yngre systern Ulla är liksom Erna immunolog, dessutom docent och överläkare vid samma avdelning på Huddinge sjukhus som Erna själv – större än så är inte världen alla gånger! Ulla Persson är gift med barndiabetesexperten Bengt Persson, docent vid KI. Familjen Lindell bodde på Gärdet i Stockholm, närmare bestämt på Sandhamnsgatan. Fadern var byggmästare med kontors- och industrilokaler som specialitet, men han uppförde även bostäder, bl a den villa vid Baggensfjärden, som dottern Erna och hennes familj nu kan glädja sig åt. På egen hand till USA I början av 1950-talet var det säkert få svenska 11-åringar som fick chansen att på egen hand resa till USA – men det gjorde Erna, utvald att som representant för en av sex stockholmsskolor under
en månad gästa Children?s International Summer Villages. »Där blev jag kär för första gången.» Den som rekommenderade henne var lärarinnan Elin Thörn, en fantastisk gammal dam, som bl a varit god vän med Selma Lagerlöf. På gymnasiet blev det först den mer krävande reallinjen och halvdana betyg, men listig som hon var, gick Erna Lindell efter ett par år över till den lättare allmänna linjen. Där fick hon »kanonfina» betyg och behövde bara komplettera fysik och kemi för att platsa på KI. Läkarutbildningen var pappas förslag, själv hade hon tänkt sig att bli antingen gymnastiklärare eller präst. Men från hösten 1958 var det raka spåret in i biologins fascinerande värld. Rektor var ortopeden Sten Friberg, »stilig i frack med mycket ordnar på bröstet», bland lärarna fanns den legendariske kemisten Jorpes, anatomen Petrén, histologen »Skägget» Häggquist, känd för sina kromosomgrisar, fysiologen och sedermera Nobelpristagaren Ulf von Euler och – mest populär av dem alla – kirurgen Jack
AdamsRay. Tandempar Väldiga kurser och hårt pluggande men också tid för amour. Sitt öde mötte hon tämligen omgående i Göran Möller, två år före henne i kursen. De gifte sig 1960, och samtidigt som familjen växte, blev de något av ett tandempar i Full fart framåt livsstilen för professorn i immunologi Forskningen en oas i Erna Möllers arbetsliv Somliga gör en rivstart i livet, trampar gasen i botten och håller farten uppe genom åren. Så förhåller det sig med Erna Möller, professor i klinisk immunologi vid Karolinska institutet och överläkare på Huddinge sjukhus. Som 18-åring tog hon studenten vid Statens Normalskola i Stockholm, började till hösten studera medicin på KI, gifte sig vid 20 med studiekamraten Göran Möller, födde barn tre respektive fyra år senare, skrev samtidigt sin avhandling om tumörer och transplantationsimmunologi, fick läkarlegitimation, disputerade för doktorsgraden och blev docent 26 år gammal. Allt inom åtta år! FOTO . INTERVJU . STIG NORDFELDT FOTO: SVEN
MALM Under sina snart 40 år med immunologin har Erna Möller kunnat följa dess fantastiska utveckling, steg för steg. På lilla bilden demonstrerar hon immunologiska elementa för allvarsamma honoraties (bl a KIs rektor Sten Friberg och en ung Georg Klein) i samband med invigningen av tumörbiologiska institutionen år 1961. Stora bilden visar en glimt från hennes vardag 1998. JACOB FORSELLtransplantationsimmunologi. Specialiteten var relativt ny men etablerade sig snabbt i takt med att några universitetssjukhus började transplantera organ. Först ut i Sverige var professor Curt Franksson på Serafimerlasarettet, som 1964 utförde den första njurtransplantationen i landet. De som hjälpte honom att välja rätt donator åt premiärpatienten var Erna och Göran Möller. När maken blev professor i immunbiologi vid Karolinska institutet fortsatte Erna det kliniska arbetet på kirurgiska klinikens transplantationslaboratorium, och då kirurgkliniken några år senare flyttade till det nybyggda Huddinge
sjukhus följde hon med. Där har hon stannat kvar, medan Göran Möller lämnade Karolinska institutet och blev professor i immunologi vid Stockholms universitet. När Franksson genomförde sin transplantation kände man inte till HLA-systemet, det identifierades först några år senare. Och när Erna Möller började läsa immunologi visste man inte ens att lymfocyterna är de celler som reagerar immunologiskt eller att det finns två olika typer av dem, och man förstod inte varför det är så stora vävnadsskillnader mellan människor. Fantastisk utveckling Under sina snart 40 år med immunologin har hon kunnat följa dess fantastiska utveckling, steg för steg: Burnets och Medawars upptäckter, som varslade om transplantationsantigenernas funktion, Millers upptäckt av tymus roll inom immunförsvaret, Porters och Edelmans avslöjande av antikropparnas uppbyggnad, Benacerrafs, Daussets och Snells insikter om transplantationsantigenernas immunologiska betydelse, Köhlers och Milsteins upptäckt av de monoklonala
antikropparna, Tonegawas förklaring till antikropparnas oändliga variationsmöjligheter och Dohertys och Zinkernagels upptäckt av hur mördarlymfocyterna identifierar virusinfekterade celler. – Doherty och Zinkernagel, som fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1996, öppnade våra ögon för något som jag och säkert många andra sett i våra försök men inte kunnat förklara på rätt sätt. Det var som om rullgardinen gick upp! Lyckokänslan över en annan stor och viktig upptäckt: – Jag minns det som igår fast det är tio år sen – jag bläddrar i Nature och plötsligt finns den där, bilden av HLAmolekylens struktur. Jag hade jobbat med den i ett par decennier och nu fick jag äntligen se hur den såg ut. Vilken grej! – Och i numret därpå kom McDevitt i Kalifornien med identifieringen av den enstaka aminosyra i en HLA-molekyl, som markerar risk för typ 1-diabetes. Erna Möller är en bra berättare, full av roliga infall och härlig att lyssna till, LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 41 ? 1998 4459
sANNONSANNONSantingen det gäller vetenskap och forskning eller mer vardagsnära fenomen som familj, kolleger och vänner. Hennes språk är impulsivt, drastiskt och ungdomligt, säkert influerat av egna barn och ständigt friska årgångar studenter – när Erna Möller kommer upp i varv är hon ett verbalt fyrverkeri! Professorskarriären År 1975 – 35 år gammal – inledde Erna Möller sin professorskarriär med att under några år vikariera för Astrid Fagraeus, professor i immunologi, som gått i förtida pension. 1983 utnämndes hon till professor i transplantationsimmunologi vid Karolinska institutet, samtidigt som hon – efter en tids tvekan – avstod från den professur i immunologi vid Uppsala universitet, som blivit ledig efter Hans Wigzell. Hennes tvekan berodde på att forskningsvillkoren i Uppsala var avsevärt bättre, men sedan de justerats på Karolinska, blev hon kvar där. 1987 fick hon en ny professur vid Karolinska institutet, den i klinisk immunologi, som blev ledig, när innehavaren Göran
Holm blev professor i medicin. På den vägen är det. Som professor i klinisk immunologi har hon att forska, handleda doktorander, undervisa studenter och leda forsk-ningsoch utvecklingsarbetet. Den kliniskt immunologiska sjukvårdsverksamheten är uppdelad på fyra sektioner. En av dessa tar emot infektionskänsliga patienter med immunbristsjukdom. De tas om hand av sköterskor och infektionsspecialister, som också är kliniska immunologer. Patienterna behandlas, följs upp och instrueras exempelvis att ge sig själva sprutor med gammaglobulin. En mycket stor sektion diagnostiserar reumatiska sjukdomar, autoimmuna sjukdomar och allergier. Det rör sig om en ansenlig mängd prover varje dag, inte minst RAST-test vid misstänkta allergier. Transplantationssektionen omfattar egentligen flera avdelningar, inklusive Tobiasregistret, som nu upptar drygt 40 000 presumtiva benmärgsdonatorer över hela världen. Registret har två rum på laboratoriet och ägs av Stockholm Care med Erna Möller som medicinskt
ansvarig chef. – Den funktionen innebär bl a att jag företräder givarens intressen, att han eller hon inte utsätts för risker, är frisk och verkligen vill ge benmärg samt vet vad det innebär. – Ett exempel: Just nu har vi en givare, en kvinna som väger 50 kg och passar för att ge märg till en som väger 90. Hur mycket märg kan vi ta? Ett annat problem: Donatorn säger sig vara frisk, men vi konstaterar astmatiska besvär, dåliga blodvärden, kanske någon infektion. Då säger vi stopp. Patientens intressen företräds i sin tur av den behandlande läkaren. I övrigt rör det sig främst om njurar och lever, där det gäller att välja rätt mottagare av det organ som finns tillgängligt – »egentligen är det vi på laboratoriet som talar om för kirurgerna vem som bör ha organet.» HLAanalyser görs dels på patienter, som står på väntelista för operation, och dels på tilltänkta givare. Laboratoriet är öppet dygnet runt. Fjärde sektion är den cellulära, där man tar prover på patienter med dåligt immunförsvar och undersöker vilka celler de saknar. Majoriteten av patienterna här är HIV-infekterade: »Vi ser hur många CD 4-positiva celler de har kvar och hur de fungerar.» Autoimmuna sjukdomar Forskningen – den egna, doktorandernas och andra vetenskapares – är naturligtvis oasen i Erna Möllers arbetsliv. Idag är den hårt fokuserad på transplantationsfrågor och på autoimmunitet, ett biologiskt fenomen, som tycks ligga bakom en allt längre rad av tidigare svårförklarliga sjukdomstillstånd. – Jag tycker nog att de autoimmuna sjukdomarna hör till det mest spännande man kan arbeta med. De drabbar ofta unga människor med ett livslångt lidande, där vi inte kommer åt grundorsaken utan bara kan ge symtomatisk behandling, till exempel vid ungdomsdiabetes, ledgångsreumatism, MS, SLE och vissa former av struma. Folk i allmänhet vet inte särskilt 4462 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 41 ? 1998 Ögonblicksbild från sittrond om transplantationskirurgi på Huddinge sjukhus. Från vänster professor Gösta Gahrton, Erna Möller och överläkare Tina Dalianis. Erna Möller tillsammans med sin syster Ulla Persson som – liksom Erna – är immunolog och överläkare vid Huddinge sjukhus.mycket om autoimmunitet och vad den kan ställa till med. Läkarna vet naturligtvis vad det är, men området är diffust. Erna Möller tycker det finns anledning att bl a fundera över hur man lämpligen undervisar i ämnet. Neurologerna tar upp MS och myasteni och talar lite om autoimmunitet, reumatologerna beskriver vaskuliter, ledgångsreumatism och en del annat som autoimmuna åkommor, nefrologerna nämner Wegeners granulomatos och nefriter som sådana, inom gastroenterologin har man kronisk aktiv hepatit, skleroserande kolangit och primär biliär cirros på listan över autoimmuna sjukdomar. Och när immunologerna själva har sina kongresser brukar de vika en enda eftermiddag för autoimmunitet, men flertalet av dem är basforskare med speciella projekt och inte kliniker. – Jag skulle vilja få ihop alla oss som sysslar med
autoimmunitet och se om vi har något att lära varandra, säger Erna Möller. Medicinare, kirurger, gastroenterologer, immunologer, allergologer, kardiologer, hematologer, fysiologer, neurologer, barnläkare, nefrologer, traumatologer och infektionsmedicinare … Jag kan till och med tänka mig autoimmunitet som en specialitet, eftersom så många sjukdomar har just med autoimmunitet att göra. Cytomegalovirus roll? Att Erna Möller började intressera sig för autoimmunitet berodde först och främst på att de autoimmuna sjukdomarna är HLA-associerade. Men på 1980-talet tillkom en ny, vetenskapligt sett oerhört spännande faktor: cytomegalovirus, CMV. Så här berättar hon: – Berit Lönnqvist, överläkare på enheten för hematologi vid Huddinge sjukhus, upptäckte att en mycket svår, ofta dödlig komplikation vid benmärgstransplantation måste ha med CMV-infektion att göra. Cytomegalovirus är mycket vanligt, det finns hos mellan 70 och 90 procent av den vuxna befolkningen, men så länge immunförsvaret
är intakt, ligger virus och sover i cellerna. Vid benmärgstransplantation måste dock hela immunförsvaret slås ut, och då får CMV sin chans. Berit Lönnqvist fann att nästan varenda transplanterad patient med den svåra komplikationen hade haft en CMV-infektion i efterförloppet, från ett halvt upp till hela fem år senare. Hon skrev en artikel om detta samband mellan en virusinfektion och komplikationen, men den väckte inte någon större uppmärksamhet. Man trodde att patienterna kanske försvagats av läkemedelsbehandling och annat, och att detta hade bäddat för infektionen. Ny mekanism – Men för oss på klinisk immunologi blev Berit Lönnqvists upptäckt gnistan som tände vårt intresse för hur det här egentligen fungerar. Efter hand förstod vi att infektionen inte enbart har med graden av immunsuppression att göra. Jag sökte och fick pengar från Medicinska forskningsrådet och anställde två unga doktorander, som gick på Karolinska institutets lä-karforskningslinje, Cecilia SöderbergNauclèr
och Susanne Larsson. Under resans gång har de fått fina stipendier och priser för sina upptäckter, senast Domagkpriset. – Vi har hittat en ny mekanism för autoimmunitet, som startas av CMV-virus. När viruspartikeln knoppas av i ett hålrum inne i cellen, tar den med sig en bit av cellens egna beståndsdelar och använder den i sitt eget hölje. Proteinet med beteckningen CD13 finns i sin tur i många andra cellers membran. – Detta kan vara ödesdigert för den som får en svår CMV-infektion. När immunförsvaret går till angrepp mot CMV-virus och skjuter in sig på bl a CD13 skadas nämligen membranet också hos helt oskyldiga celler. De projektiler som likviderar cellerna är autoantikroppar. – Autoantikroppar mot CD13 ser man hos patienter med s k kronisk graft versus host-sjukdom, som är den svåraste komplikationen vid benmärgstransplantation. Denna transplantat-motvärdreaktion drabbar ibland barn, som inte själva har någon CMVsmitta utan får den med donatorns märg. – Detta är första gången
vi har kunnat identifiera ett visst virus, som ger upphov till en viss autoantikropp, som sedan resulterar i en viss autoimmunitet. Våra fynd ger oss också möjlighet att eliminera latent CMVinfekterade celler i blod och benmärg, vilket skulle leda till att färre patienter dör såväl av infektionen som av den svåra komplikationen. Tror på celltransplantation Ett annat högintressant forskningsområde på Huddinge sjukhus är xenotransplantation, dvs transplantation av organ eller celler från djur till människa. En grupp kring transplantationskirurgen Carl-Gustav Groth fick nyligen 25 miljoner kronor av den amerikanska Juvenile Diabetes Foundation och Wallenbergs stiftelse för att undersöka möjligheterna att transplantera insulinproducerande cellöar från gris till människa. – Det tror jag på, säger Erna Möller. Här finns många problem, men jag är övertygad om att vi kan lösa dem. I en framtid kan det bli fråga om inte bara insulinceller mot diabetes utan också om muskelceller till ett
infarkthjärta, leverceller till en skrumplever eller nervceller till hjärnan mot sjukdomar som epilepsi, Huntingtons korea eller slaganfall. Det är i sådana banor man tänker nuförtiden. – Det märkliga är att om vi experimentellt framkallar diabetes hos mus så kan den botas med insulinproducerande celler från gris. Mellan gris och mus fungerar det alltså – inte bara så att cellerna producerar insulin, de förblir också känsliga för hela den kontroll som måste till för att cellerna ska fungera normalt. De får ju inte växa okontrollerat eller försvinna, de får inte utvecklas till en tumör av insulinproducerande celler – de måste lyda den normala kontrollen. Nog är det märkligt att det går! Kalvceller mot cancersmärta Läkemedelsföretaget Astra, som har en gammal tradition inom smärtlindring, stödjer nu ett projekt i USA som bygger på att binjuremärgceller från nyfödda kalvar transplanteras till patienter med svår cancersmärta. Cellerna placeras i semipermeabla plastslangar, som inplanteras
i ryggmärgsvätskan. Kliniska prövningar pågår som bäst. – När det gäller hela organ från djur blir problemen genast oändligt mycket större, kommenterar Erna Möller, framför allt fysiologiskt. Immunologin kanske vi kan klara, men fysiologiskt måste grislevern kunna göra enzymer som fungerar också på människa. Både vi och andra har sett att det inte går. Och tyvärr kan vi inte studera problemen vare sig i provröret eller vid transplantationen – det transplanterade organet måste nämligen fungera, innan vi kan se om det fungerar. Moment 22! – Till de fysiologiska kommer sedan infektionsproblemen, som också är enorma. Finns det över huvud taget en framtid här, tror jag att den bygger på sterilt uppfödda inavlade grisar, där man har smittrisken under kontroll. Fighten om jämlikheten Av de närmare 400 professorerna och universitetslektorerna vid Karolinska institutet är en femtedel kvinnor, av enbart professorerna 7 procent. Detta förklaras i institutets verksamhetsberättelse
1996 bero på att män av tradition dominerat den medicinska forskningen och därför kunnat påverka LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 41 ? 1998 4463 s ?? Jag tycker nog att de autoimmuna sjukdomarna hör till det mest spännande man kan arbeta med. ??ANNONSsåväl etableringen av ämnen som tilldelningen av professurer. Nu pågår emellertid ett antal projekt, som syftar till att öka jämställdheten, bredda det kvinnliga perspektivet i forskarutbildningen och förbättra situationen för kvinnliga forskare. Nanna Svartz den första I sammanhanget kan nämnas att Karolinska institutet faktiskt var den första medicinska fakultet i landet som – visserligen efter mycket buller och bång – utnämnde en kvinna till professor. Det var 1937, då Nanna Svartz blev professor i medicin efter Israel Holmgren. Av och till har sedan debatten om kvinnorepresentationen i svensk forskning blossat upp, senast när Agnes Wold och Christine Wennerås för ett par år sedan gick till attack mot Medicinska forskningsrådet för könsdiskriminering.
Kvinnliga sökande måste vara minst dubbelt så meriterade som män för att få den eftertraktade tjänsten, hävdade de. Angreppet fick stor publicitet i massmedia, och en som kände sig träffad var Erna Möller, medlem av MFRs prioriteringskommitté i tolv år. – Jag var ordförande i mikrobiologigruppen som hade att avgöra några av tillsättningarna de talade om. Jag blev alltså en måltavla för angreppet. Och även om det har blivit en intressant diskussion i efterförloppet, kan jag inte ställa upp på att jag missgynnat kvinnliga sökande. Däremot har jag aldrig velat kvotera dem särskilt, eftersom de sannerligen inte behöver det stödet. – Det tror däremot Carl Tham med sina kvoterade kvinnoprofessurer, ett initiativ som jag tror stjälper mer än det hjälper. – Inom mikrobiologin, där både Wold och Wennerås sökte tjänst vid tillfället, fanns det pengar till två tjänster. De besattes med män, som ansågs bättre kvalificerade. Bland övriga sökande, män och kvinnor, som inte
fick pengar eller tjänst, var flera mina egna doktorander. – Kritiken har känts oerhört bitter. Jag har under mina år i MFR suttit med i massor av sammanträden, där man beslutat om pengar och tjänster. Aldrig någonsin har jag hört någon tänka i kön utan bara i kvalitet. Professor Håkan Eriksson, sekreterare i MFR, gjorde en utredning av hur rådet hanterat forskar- och forskarassistenttjänster under åren. Kvinnorna hade inte blivit förfördelade i förhållande till hur många som sökt tjänster. MFR hade inte givit färre tjänster till kvinnor än vad Cancerfonden eller Karolinska institutet hade gjort. Men den informationen har ju inte nått ut på långa vägar lika mycket som angreppet. Kärringkvoten – Det finns en annan aspekt på jämlikheten, jag kallar den kärringkvoten. Nu ska man sitta som gisslan i varenda jädrans utredning, och det är inte måttligt. Jag och några kolleger har faktiskt funderat på att bilda Misshandlade kvinnliga professorers förening. När den borgerliga regeringen
förvandlade en del av löntagarfondspengarna till strategiska forskningsstiftelser ville man gärna ha duktiga kvinnor i ledningen. Erna Möller hamnade i styrelsen för Teknikbrostiftelsen, men redan efter ett år blev hon ordförande i vård- och allergifonden, kallad Vårdalstiftelsen. Hon ville då lämna Teknikbron och föreslog som ny medlem en mycket kompetent molekylärbiolog med, som det visade sig, ett enda handikapp – det var en man. Nej, det går inte, sade ordföranden. Det måste vara en kvinna. Det borde han inte ha sagt till Erna Möller. »Jag blev störtförbannad». – Historien slutade med att jag måste ringa Sten Heckscher, som var näringsminister vid den tiden. Jag förde ett hiskligt liv i telefonen, han sa att han höll luren en halvmeter från örat och ändå hörde bra. Om jag ska sitta på ett uppdrag inte för att jag är den jag är, eller för vad jag kan, utan för att jag inte har snopp, då blir jag rasande. – Sen, när Carl Tham blev utbildningsminister, löste sig problemen
automatiskt. Han kickade alla ordföranden som den förra regeringen tillsatt – alla utom Inge Jonsson, tidigare rektor vid Stockholms universitet. – Så, en dag ringde Astras ordförande Bo Berggren och ville ha mig med i styrelsen. Jag var tveksam, jag ville stå fri – och tänk om det var kärringkvoten igen? Men det var det inte. Vi träffades, styrelsen ville ha min kompetens och det var inget fel i att jag var kvinna. Jag accepterade, hamnade i en grupp mycket kompetenta, väl pålästa, effektiva industriledare och ger nu min syn på olika vetenskapliga projekt inom koncernen. Det är ett mycket inspirerande arbete. Nu gäller barnbarnen Så mycket är klart – jobbet betyder mycket för Erna Möller och har alltid gjort så. Som nygifta arbetade hon och hennes Göran långt in på kvällarna veckan igenom utom möjligen söndag, då de unnade sig lite avkoppling. Hon var inte mammaledig när hon födde barn, en barnflicka tog hand om dem. Och hon var inte hemma hos barnen på heltid. Det skulle
hon inte ha klarat – hon är för otålig. Men hon tror inte barnen lidit skada, föräldrarna fanns för dem, när de behövdes. Nu är barnen stora. Gunnar, 35, är civilingenjör och väg- och vattenbyggare som sin morfar. Han är gift med Gunilla, som är ekonom. De har två barn, Hampus, 4 år, och Ludvig, 2, som är farmor Ernas favoritintresse på fritiden. LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 41 ? 1998 4465 ?? Det finns en annan aspekt på jämlikheten – jag kallar den kärringkvoten. Nu ska man sitta som gisslan i varenda jädrans utredning, och det är inte måttligt. Jag och några kolleger har faktiskt funderat på att bilda Misshandlade kvinnliga professorers förening. ??Dottern Elisabeth, 33, är ekonom och gift med Igor Prada från Venezuela, som också är ekonom. Som ung älskade Erna Möller att rida, numera umgås hon rätt mycket med böcker – utöver all facklitteratur – och spelar tennis. Hon läser någon timme innan hon somnar, är just färdig med Birgit Nilssons memoarer och har börjat med Ingemar
Kruzells bok om Palmemordet. När det gäller skönlitteratur är hon helt i händerna på sin man: – Göran är den kulturelle här i huset. Han läser otroligt mycket, har alltid gjort. För sina veckopengar köpte han under gymnasietiden den modernistiska Panacheserien med Camus, Hesse, Gide, Hemingway och allt vad de heter. Det hade han nytta av när han skrev sin studentuppsats om Livsångest och livsdyrkan i 1900talets litteratur. Läser man den idag fattar man inte att en 19-åring kunde skriva så. Han fick också ett fint pris för den. Så litteraturintresset kommer från honom – jag bara red och hade ointellektuella saker för mej i ungdomen. Diskuterar livsåskådning Om detta var sanningen om Erna Möller för fyrtio år sedan, så har intressesfären expanderat väsentligt. Hon är t ex aktiv i Sankta Katharinastiftelsen, skapad av Margit Sahlin, en av svenska kyrkans tre första kvinnliga präster, och ett debattforum för livs-åskådningsfrågor. Där möts författare, filosofer, naturvetare, teologer,
politiker och andra till diskussion av aktuella ämnen. Erna Möller företräder den biologiska kompetensen. – Först och främst gillar jag Margit Sahlin. Sedan träffar man så många intressanta människor på Katharinastiftelsen. En av dem var Odd Engström, en märklig och underbar person, som tyvärr är borta nu. Det händer också att hon breddar sina kontaktytor ytterligare, något som skedde förra sommaren i en korrespondens med författaren och litteraturanalytikern Sigrid Combüchen i Expressen. Humanism mot naturvetenskap Grundtemat var humanism kontra naturvetenskap, med genteknik, rädsla för dess effekter och halvdana kunskaper om naturvetenskap i centrum. Erna Möller är själv inte rädd för gentekniken. Den har betytt oerhört mycket för ökad insikt om sjukdomars uppkomst, bättre behandlingsmöjligheter, nya läkemedel och högre livskvalitet. Men när gentekniken diskuteras i massmedierna blir det ofta i ett skräckperspektiv, där brist på verklig kunskap är ett bärande moment.
»Jag vill inte misstänkliggöras som en tok som vill framställa Hitlerkopior i laboratoriet», skrev Erna Möller. »Jag önskar att man kunde ha samma tilltro till oss naturvetare, som man har till andra personer i vårt samhälle.» Vetenskapliga upptäckter, inte minst medicinska, hör numera nästan till ordningen för dagen. Detta ställer ökade krav på den som verkligen vill förstå vad som händer. Hur möter samhället/ skolan dem? Det är gott och väl att vi känner till Atterbom, Stagnelius och Tegnér, tycker Erna Möller. Men hur många vet hur arvsmassan är uppbyggd eller vad levern har för funktioner. Hon tycker att naturkunskap tillhör kulturen och att den borde ingå i allmänbildningen. – Här finns enligt min mening en obalans. Man skäms inte för sin naturvetenskapliga obildning men väl för sin humanistiska. Erna Möller blev läkare och framstående immunolog, men som konfirmand ville hon bli präst. I sin brevväxling kom Sigrid Combüchen och Erna Möller in på det »andliga trams» i form
av new age, som många människor nu göder själen med. Det andliga sökandet är en del av människans natur, säger Erna Möller, men hon tycker att kristendomen borde kunna ge tröst åt vilsna nutidsmänniskor. För ett år sedan läste hon igenom Bibeln »med naturvetenskaplig syn» och fann givetvis åtskilligt som inte stämmer med en sådan. – Bibeln skrevs ju långt innan det fanns någon naturkunskap, och den ska inte tas bokstavligt idag. Men läsningen förändrade inte min inställning till den kristna tron, kanske mest för att jag gärna vill tro. För mig skulle livet vara näst intill outhärdligt, om människan bara vore en biologisk varelse. ? 4466 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 41 ? 1998 Så mycket är klart, jobbet betyder mycket för Erna Möller och har alltid gjort så. På den fritid hon kan unna sig umgås hon mycket med böcker – utöver all facklitteratur – och spelar tennis.
