Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Även
om studenterna bemöts vänligt och välvilligt känner de sig i undervisnings- och handledningssituationer ofta inte bemötta på ett sätt som stimulerar deras inlärning , befordrar frågelust , intellektuell frihet och ökar självkänslan .Att känna sig anonym och obekräftad är mycket vanligt , vilket minskar utbytet av undervisningen .Det finns en enkel insikt beträffande attityden till och bemötandet av studenterna som kan hjälpa .Jag tror de flesta läkare känner igen hur patientens situation i patient-läkarmötet brukar beskrivas .När man visar texten i rutan här ovan för studenter brukar de emellertid spontant utbrista : » Det där är ju vi ! »Då är frågan : Tar vi som handledare fasta på detta i vårt möte med studenterna ?Och finns det något vi skulle kunna överföra från vårt sätt att bemöta patienter ?Baserat på en lång erfarenhet som studierektor och lärare i ett stort kliniskt ämne skulle jag vilja hävda att bemötandet av studenterna oftast är gott , att välviljan är stor och viljan
att lära ut ämnet likaså .Ändå är det uppenbart att undervisning/handledning ofta bedrivs utan att handledaren tar hänsyn till det faktum att studentens situation gentemot handledaren/läraren är så lik patientens gentemot läkaren .I stället bemöts studenterna ofta på ett pseudokollegialt sätt .Det är givetvis riktigt att se studenterna som blivande kolleger .Men just idenna situation är de studenter , dvs adepter .Man hör ofta kommentaren » Man hinner ju inte lära känna studenterna och då är det inte så lätt att ge dem ett bra bemötande » .Den attityden leder gärna till att man exempelvis på en avdelningsplacering på sätt och vis går och väntar på att lära känna studenterna innan kommunikationen blir bra och bemötandet personligt och individuellt .Men hur gör läkaren med patienter han inte känner ?Eller med patienten hon träffar i 20 minuter var fjärde månad ?Professionell läkarroll – professionell handledarroll .Det finns givetvis många handledare som utan att reflektera över det hanterar
undervisningssituationer på ett optimalt sätt .Min iakttagelse är att det ofta är läkare som har en genomtänkt och väl fungerande professionell hållning gentemot patienterna .Hur hänger detta ihop ?Egentligen är det mycket enkelt : det är samma instrument som i båda fallen gör mötet bra , dvs de professionella instrument som läkaren använder för att vid sina ofta korta möten med patienter se och bemöta dem som individer , förstå deras situation , uppmuntra till frågor och reflektion och ge gensvar .Här finns i all enkelhet nyckeln till en lyftning av undervisningssituationen till en för studenten mycket mer givande sådan .Och synsättet understryker att handledar-/lärarrollen också den är en professionell roll , inte i första hand en privat .Vad betyder detta i den praktiska undervisningssituationen ?Jag ska inte försöka ge någon fullständig beskrivning av konsekvenserna ; mycket är uppenbart när man tänker efter .Men några exempel kan vara värda att nämna .När vi ska träffa en patient
informerar vi oss .Vi läser journalen och tänker igenom patientens situation .Om en grupp på sex studenter kommer till en gruppundervisning på en avdelning med en lärare/handledare – en nog så vanlig situation – så är det för dessa studenter mycket stor skillnad om läraren har tänkt efter : Vilken situation är studenterna i ?Början eller slutet av kursen ?Har de haft undervisning i just det här ämnet tidigare ?Vad är rimligt att förvänta sig för kunskapsnivå ?Varför kommer den här gruppen just nu till denna undervisning ?Vad förväntar de sig ?När vi hälsar på en patient avläser vi sinnesstämning och en rad andra saker genom att se på personen .Se på studenterna !Hur verkar stämningen i gruppen ?Hur kommunicerar de inbördes ?Är det sent på dagen och alla är trötta ?Ser någon ledsen ut ?Hur kan vi som lärare visa att det är intressant för oss hur deras situation är just nu ?Ja , hur gör vi gentemot patienterna ?Om en student tittar i golvet , mumlar när han/hon säger något och flackar
med blicken ligger det nära till hands att bli litet irriterad .Men om en patient gör likadant är det självklart att fundera över varför .Är det rent av något i mitt eget beteende som framkallar detta ?Eller finns det en undertext som handlar om personens situation , självtillit eller annat ?Hur skulle vi bemöta detta hos en patient ?Och så vidare , genom hela seansen .Jag ska undvika att diskutera generella frågor om förhållningssätt vid undervisning för att inte späda ut budskapet , som är att läkare med ett fungerande professionellt förhållningssätt redan har ett antal redskap , väl lämpade för att ge studenterna precis det bemötande de längtar efter .Detta borde vi utnyttja , för en student som känner sig bekräftad , uppmärksammad och stimulerad är en effektivt lärande student .*
