Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
bortredigerat
fotoLÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 32-33 ? 1998 3437 Jan W Mascher, Ångermanlands botanist En röntgendoktor i det gröna H an pekar på några grågröna örter vid foten av en klippa. Egentligen är den typisk för Alvaret på Öland; det här är enda växtplatsen i hela Ångermanland. Jan W(illiam) Mascher, röntgenöverläkare vid Örnsköldsviks sjukhus, är en av landets mest framstående amatörbotanister. För åtta år sedan gav han ut standardverket »Ångermanlands flora». Nu, efter pensionen, tänker han komplettera det och dessutom ordna sina tusentals naturfotografier. – Jag har alltid varit intresserad av att ta bilder, säger han och studerar nyfiket fotografens attiraljer. Röntgen handlar ju mycket om just det. År 1967 flyttade Jan till Örnsköldsvik som nybliven läkare, direkt från utbildningen i Uppsala men efter en krokig väg till yrket. Hans botaniska jag, väckt i barndomens Småland och på det öländska Alvaret, fann jungfrulig mark. För växtkunniga är Ångermanland framför allt
ett gränslandskap, där många arter har sina nordliga eller sydliga utbredningsgränser. Den särpräglade Höga kusten – där typisk, kuperad inlandsterräng går fram till Bottniska viken – medför dessutom att man kan hitta fjällväxter alldeles vid havet. En givande gökotta På sitt sätt typiskt för landskapet är därför det växtfynd som Jan allra helst vill minnas, gjort på två bergknallar i Nordingrå mitt i Höga kusten. – Jag hade fått rapport om fynd av purpurbräcka, en typisk fjällväxt som då aldrig förr hade påträffats nedanför fjällkedjan, berättar han. – Det var några ynglingar som fick tråkigt och smet från en gökotta uppe på Själandsklinten. I sitt klättrande fick de med sig några växtdelar, som en botaniskt kunnig person i sällskapet kände igen och förde vidare till oss. – Jag minns att jag klättrade upp tillsammans med Knuth Nylander, min kontakt i Nordingrå, och kunde bekräfta fyndet. Vi funderade då på liknande platser och gick upp på ett annat berg i närheten, Ringkalleberget.
Där hittade vi inte bara purpurbräcka, fjällbräcka och taggbräken utan också hassel, lönn och vårärt; däruppe möttes bokstavligen nord och syd i växtriket. Skeppsmalen, där vi nu står, var i många år den nordligaste lokalen för en av landskapets märkligaste växter, strandtrav (på senare år har den också hittats i Nordmaling längre norrut). Den här örten, som växer på steniga stränder, finns vid Ångermanlandskusten och ingen annanstans i Sverige – dessutom förekommer den vid sjön Onega i Ryssland, i västra Sydnorge samt på Island och Färöarna. Ett liknande fenomen är den vackert blålilaskimrande nipsippan, avbildad på omslaget till Ångermanlandsfloran. Den växer vid Faxälven nära Ramsele i det inre av landskapet – och därutöver ingen annanstans i landet än på Gotland. I Ramsele finns också flera av landskapets rikaste orkidémyrar, »en stor upplevelse på försommaren». Deras mångfald bygger på kalkhaltiga jordarter som inlandsisen skrapade med sig från Jämtland. – Ångermanland
är ett fascinerande INTERVJU . HANS FÄLLMAN Innanför sjörapporternas Skagsudde, i den trånga fiskehamnen Skeppsmalen, hukar sig en stillsam och berättarglad radiolog. Han är inte här för att visa oss havet eller sjöbodarna, inte heller det fina träkapellet borta vid skogsbrynet. Vi håller oss i stället vid kanterna på ängen, hos sanddraban, vårnagelörten, vårförgätmigejen och hans senaste fynd: – Vit fetknopp, konstaterar Jan W Mascher sakkunnigt nöjd. De gröna är Jan Maschers senaste fynd ute vid Skagsudde, vit fetknopp. Han bör inte ha haft svårigheter med att känna igen den; den är typisk för hans barndomsmiljö på Öland. FOTO: MIKAEL LUNDGRENlandskap och var dessutom nästan helt outforskat när jag kom, summerar Jan. – Här fanns ingen landskapsflora. Det var jungfrulig mark för en inventerare som jag. Uppväxt på sanatorier Jan föddes i Landskrona 1934, men växte upp vid Målilla sanatorium i Småland där fadern, Willi Mascher, var sanatorieläkare och chef. Fadern var av tysk
börd, men från 1920-talet bosatt i Sverige där han också fullbordade sin läkarutbildning och gifte sig med en svenska. Jan kom till Småland redan när han var ett halvår gammal och bodde där i ungefär tio år. Sedan flyttade familjen vidare till Löts sanatorium utanför Strängnäs. – Mitt naturintresse föddes redan i Målilla, säger Jan. Jag kan till och med minnas hur det började, med en färggrann törnskata som satt sig på en rosenpergola utanför vårt hus när jag var mycket liten och som fascinerade mig oerhört mycket. En annan viktig inspiration kom något senare från forskningsresanden Sten Bergman. På sina turnéer brukade han besöka sanatoriet och därmed också det mascherska hemmet. Jan fick då bl a förtroendet att bära de praktfulla uppstoppade paradisfåglar som Bergman demonstrerade under sina föreläsningar om Nya Guinea. Till Öland på somrarna Tidigt började familjen Mascher åka till Öland på somrarna. Jan äger fortfarande en tomt där och besöker ön både vår och höst, nu på 63:e
året. Hans äldste bror Gunnar var tidigt en ivrig fågelskådare och ringmärkte fåglar på Öland tillsammans med Paul Henrici, expert från Naturhistoriska museet i Göteborg. Det här påverkade naturligtvis också Jan, som från början var nästan uteslutande fågelintresserad. Sanatorierna låg i skogen, det var en del av vårdfilosofin, och detta faktum hade säkert också betydelse för Jans naturintresse liksom att hans far var botaniskt intresserad, »allt som oftast bar han med sig en växt hem för att titta närmare på». – Lite på sidan om upplevde jag avvecklingen av sanatorievården och de nya medicinerna som kom mot tbc, säger Jan. – Jag minns en dag, det bör ha varit omkring 1949, när min far hade fått en provförpackning streptomycin och testade den på en flicka som var dödssjuk i tuberkulös meningit. Sjukdomen vände direkt och hon blev frisk. När Jan var 17 år omkom hans far i en trafikolycka. Pappans bil påkördes av tåget utanför Strängnäs. Trots denna omskakande händelse stannade Jan
kvar på orten och orkade föredömligt också ta studenten i Strängnäs 1954 innan han började studera i Uppsala, dit hans mor redan hade flyttat. Litteratur och fåglar Som gymnasist i Strängnäs hade Jan utpräglat litterära intressen, kanaliserade i föreningen Concordia. Flitigt inbjuden till mötena var skalden Bo Setterlind, som bodde i trakten. Jan skrev också lite själv och var särskilt intresserad av poesi med Ekelöf och Tranströmer som favoriter. I Uppsala började han läsa filosofi, senare också sociologi och psykologi. Via filosofikursen kom han i kontakt med fler litterärt intresserade: en grupp med två blivande författare, Lars Gustafsson och Heidi von Born, en blivande estradör och kyrkoman, Olof Buckard, samt Lennart Odlander, Bengt Ingemar Svensson och Jan. De bildade samfundet Yngre Poeter, framträdde med uppläsningar och gav tillsammans ut antologin »Kontraster» (Gummessons Bokförlag 1958). – Jag minns att jag läste manuset till 3438 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 32-33
? 1998 En naturälskare och hans landskap, Jan W Mascher vid det trånga inloppet till Skeppsmalens fiskeläge i Ångermanland. FOTO: MIKAEL LUNDGRENLars Gustafssons debutbok Vägvila och fann språket något trögläst, berättar Jan. Andra har ju senare tyckt annorlunda. Grönmålade flyttfåglar Jan funderade mycket på framtiden under tiden i Uppsala. Att ägna sig åt litteraturen på heltid verkade knappast realistiskt. I och för sig hade han också övervägt att omsätta sitt naturintresse i studier, men såg väldigt små möjligheter att leva på det. Då fanns inte dagens miljövårdsfält att arbeta på, och han ville varken bli biologilärare eller konkurrera om de få forskarplatserna. Däremot var Jan under hela sin studietid aktiv i Uppsala ornitologiska klubb och vid fågelstationen Ledskär. Han skrev uppsatser och artiklar, bl a om kärrsnäppor, och hann bli först i Sverige med att följa flyttfåglar på radar (från Arlanda). Stor uppmärksamhet väckte Uppsalaornitologerna med ett försök där de målade
ett antal kärrsnäppor illgröna på undersidan »för övrigt med ett bakteriologiskt färgmedel». Experimentet fungerade riktigt bra, rapporter visade de grönmärkta fåglarnas väg tvärsöver Sverige till västkusten och sedan söderut till Danmark och Nordtyskland. – Men de som inte hade nåtts av vårt upprop reagerade som om de hade sett en helt ny art, den grönbukiga kärrsnäppan, berättar Jan. Bl a larmade någon Nils Linnman i radioprogrammet Naturen och vi. Rekommenderad till röntgen Efter en hel del funderande började Jan till slut (1960) på läkarutbildningen i Uppsala. Troligen var det släkttraditionen som avgjorde; under den här tiden hann storebror Gunnar bli färdig läkare. Den tredje brodern, Per Olof, valde en humanistisk bana och bor numera i Berlin. En svåger till dennes fru är röntgenologen Hermann Willbrand i Uppsala, som efter kriget kom till Sverige från Tyskland och började läsa medicin. – Hermann var kurskamrat med Gunnar i Uppsala, säger Jan, och han fick mig tidigt
intresserad av röntgen. Det är ju mycket omväxlande, man kommer i kontakt med alla kliniker på ett sjukhus och alla grenar av medicinen. En annan faktor var förstås att jag var så intresserad av bilder och foto. När Jan börjat sin bana som röntgenläkare rekommenderades han Örnsköldsvik av en kollega som hade vikarierat där, »fint sjukhus och fantastisk natur». Båda påståendena visade sig stämma för Jans del och han är i dag fast rotad på orten. Hans fru är kulturhistoriker och konstvetare, knuten till Örnsköldsviks museum. Sönerna: Tomas läser italienska och statsvetenskap i Lund och Henrik kemi i Luleå. En tredje son omkom 1992 i en olycka, han föll under en skolutflykt från ett av de branta berg som omger staden. 20 års inventerande Från början var Jan nästan uteslutande ornitolog, under gymnasietiden feriejobbade han på Ottenby fågelstation. Dock poängterar han att han inte är »artkryssare» utan mer fascinerad av underverken i naturen, t ex hur en liten sångare på 10 gram
kan ha förmåga att klara flyttningsfärderna över land och hav. Han var länge en engagerad flyttfågelforskare. – Växterna kom senare in i mitt liv, och det var också på Öland. Där träffade jag Åke Lundqvist, som höll på med att samla material till en moderniserad Ölandsflora. Den kom ut 1986. Jag följde honom ut på inventeringar och fann att det här med att kartlägga och systematisera fängslade mig. I Ångermanland började Jan i slutet av 1960-talet med att studera äldre litteratur och inventera växter ute på fältet. Till att börja med letade han material på bibliotek och i herbarier på olika håll – Uppsala, Lund, Göteborg och Naturhistoriska riksmuseet. Den äldsta växtkällan om Ångermanland är en notering om hassel från mitten av 1600-talet. En tidig skribent i landskapet var prästen och botanisten Lars Levi Laestadius, laestadianismens grundare, som 1824 noterade en hel del växtfynd från en klassisk ångermanländsk resa. Sista landskapsfloran för hand Först efterhand mognade Jans
tanke på en modern Ångermanlandsflora. Då LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 32-33 ? 1998 3439 Jan W Mascher, röntgenöverläkare i Örnsköldsvik och framstående amatörbotanist, gav ut mastodontvoymen Ångermanlands flora 1990. FOTO: MIKAEL LUNDGRENhade han kontaktats av stockholmaren Lars Guvå, som på länsstyrelsens uppdrag åtagit sig att naturvårdsinventera hela Västernorrlands län (Ångermanland och Medelpad), och börjat samarbeta med denne. Evert Mo, som hade gjort en flora över Mo och Själevads församlingar, blev Jans främste medhjälpare bland ca 200 uppgiftslämnare och ett 20-tal personer som gjorde lokala artinventeringar. En av dem var Jans svärmor Gunnel Malmquist, biologilärare i Junsele. – Det tog över 20 år att få ut floran och den var den sista landskapsflora som gjordes helt för hand och utan datorstöd, säger Jan. Vi satt och handritade kartor över artfynd på överläggsblad, prick för prick. Arbetet innehöll rena detektivinslag. Ett exempel är en starr som frodas längs dikeskanterna
i Björna norr om Örnsköldsvik, där den har växt i snart 20 år. Det var bara det att arten från början inte fanns i någon svensk flora. Jan skickade därför ett exemplar till botaniska institutionen i Uppsala som med hjälp av kanadensisk litteratur kunde fastslå att det var en nordamerikansk art, som Jan senare gav det svenska namnet slaktoppstarr. Förklaringen låg i att vägverket efter arbeten med vägbankar och diken brukar så gräs för att binda marken – och det frö som användes här var importerat från Nordamerika. Det var ett liknande fenomen som de s k ballastväxterna, grupper av exotiska arter som kan återfinnas vid gamla hamnar och som rotats där när segelfartygen lossade sin ballast av jord inför lastningen. Totalt sett har 1 218 arter av kärlväxter funnits i Ångermanland, och när floran gavs ut 1990 levde 984 av dem fortfarande kvar. Sedan dess räknar Jan med att 6-7 nya arter tillkommit. En strid för Skuleskogen Naturvård blev tidigt en drivkraft i Jans arbete, precis
som för läkarkollegan och botanisten Anders Delin i Hälsingland (se intervju i Läkartidningen nr 16/98). Det gällde att hitta värdefulla växtlokaler innan de försvann. Tillsammans med Lars Guvå drev Jan bevarandet av Skuleskogen, ett bergigt vildmarksområde vid Höga kusten, och hamnade därför i en animerad debatt på 1970talet. – Det var mer än 100 artiklar, av vilka jag stod för kanske 40, säger han. I korthet handlade det, som vanligt i dessa sammanhang, om att utsocknes inte skulle komma och tala om för markägare vad som skulle sparas eller inte. Debatten rasade i stort sett fram till det att Skuleskogens nationalpark invigdes 1984. Numera har den lagt sig och i dag vill Jan främst kämpa för bevarandet av landskapets få kvarvarande urskogar, ängsmarker och ängslador, viktiga och försvinnande oaser för växter och fåglar. Enastående teknikutveckling Sjukhuset i Örnsköldsvik ligger på en bergshylla vid stadens norra infart. Det är någonting mitt emellan länssjukhus och länsdelssjukhus,
har mer kontakter med regionsjukhuset i Umeå (11 mil) än med länssjukhuset i Sundsvall (17 mil). – Sjukvården har blivit sorgligt misshandlad på senare tid genom alla neddragningar, säger Jan. Det här har slagit alldeles för fort och för hårt. Man har inte haft konsekvenserna klara för sig och inte heller lyssnat tillräckligt på personalen. Därför är många i sjukvården i dag oerhört stressade och mår dåligt. I samband sin pensionering, från 1 juni i år, ser Jan Mascher tillbaka på en enastående teknisk utveckling i sin specialitet. – Jag är gammal nog att minnas genomlysningen, säger han, då man fick sitta med rödglasögon och adaptera sig i en kvart innan det kunde bli tal om någon diagnostik – och då var genomlysningsbilden oerhört mycket sämre än i dag. Han tror mycket på digitaliseringen av radiologin – och har hunnit se en del av den – men anser ändå att den stora revolutionen redan har kommit: datortomografin. – Här fick vi vår första datortomograf 1986, berättar
han, och det var fantastiskt att så tydligt se alla de mjukdelar och vinklar och vrår, t ex i hjärnan, som vi tidigare bara indirekt kommit åt med kontrastvätskor och andra knep. Hans eget specialintresse har varit öronröntgen. På sjukhuset arbetade en kreativ öronkirurg, Tyke Gyllencreutz, med att utveckla operationsmetoder, bl a för rekonstruktion av hörselbenen, och då behövdes något extra i bildväg. Det gällde bl a att i detalj avbilda hela hörselbenskedjan. Jan berättar att det är med blandade känslor som han lämnat sitt arbete på sjukhuset. Jourbördan kommer han inte att sakna, men däremot de dagliga kontakterna med kolleger och medarbetare. Nu närmast tänker han i första hand förverkliga ett supplement till floran. Han ska också skriva artiklar, sortera sina naturbilder och ägna en hel del tid åt sitt senaste intresse, drömmar. Jan är utbildad i amerikanen Montague Ullmans metod för drömtydning och leder en grupp sjukhusanställda som sedan ett par år träffas någon gång
i månaden för att diskutera och tolka varandras drömmar. Själv är han nog en man som förverkligat en hel del av sina. ? 3440 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 32-33 ? 1998 – Jag tror mycket på digitalisering av röntgen, men den stora revolutionen har vi redan sett: datortomografin, säger Jan Mascher efter mer än 30 år som röntgenläkare. FOTO: MIKAEL LUNDGREN
