Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Margot
Wallström tycks inte veta vad hon skriver , vilket jag ondgjort mig över i två debattinlägg i Läkartidningen .Dessa har nu ifrågasatts av representanter för Riksförbundet för social och mental hälsa , RSMH ( Läkartidningen 8/98 ) .Det pågår också en debatt på SPNs ( Swedish Psychiatry Network ) Internetsida där jag karakteriseras som aggressiv extrembiologist av en representant för RSMH .Man tror att när jag säger att farmaka är den enskilt viktigaste behandlingsmodaliteten vid schizofreni avvisar jag därmed alla andra behandlingsmodaliteter .Och när jag säger att genetiken är den viktigaste enskilda förklaringsfaktorn för schizofrenisjukdom så avvisar jag därmed alla andra faktorer som ointressanta .Mina påståenden om genetik och läkemedel är okontroversiella i den meningen att få forskare inom området skulle avvisa dem .Men man får ändå inte säga så .Vad tycker jag egentligen ?Jag sökte MFR-anslag 1984 för ett projekt rörande » family management » vid schizofreni .Det var för tidigt
– jag fick inget .Jag flyttade till Norge och fick en intresserad doktorand , numera doktor , som är norsk pionjär inom family management och » social skills training » .Vid min återkomst till Sverige ordnade jag den första kursen i » social skills training » som genomförts i landet med ingen mindre än Kim Mueser som lärare .Minimalt intresse .Jag ordnade pengar till den första versionen av » Ett självständigt liv » , både i Sverige och i Norge .Jag är medförfattare till den första undersökning i Norden som redovisar effekter av någon av » social skills » -modulerna , nämligen » Vardagssamtal » .Jag är mycket mer kliniker och socialpsykiater än biologisk psykiater i min forskning och i min kliniska verksamhet .Vad beträffar farmaka :I RSMHs publikationer ( liksom i Socialnytt m fl tidskrifter ) var » ospecifik neddrogning av psykiatriska patienter » och » kemisk lobotomi » nyckeltemata under 1970- och 1980-talen .De alternativ man önskade sig var » drogfria » psykodynamiska och miljöterapeutiska metoder som visat sig verkningslösa eller skadliga .En tung sjukvårdspolitiker i Stockholm i början på 1980-talet ville skicka psykiatriska patienter till hälsohem för att bota dem !Sådant var klimatet under de värsta åren .En kompromissOptimal dos av rätt sorts neuroleptikum i det enskilda fallet avgörs inte av PET-studier eller omröstningar i patientföreningarna .Det är en klinisk fråga , och den är svår .Medicineringen är en kompromiss .Man önskar sig full symtomlindring utan biverkningar och profylaktisk effekt mot återinsjuknande .Det får man inte .Ofta kan man inte få en meningsfull dialog med en psykotisk patient om vilket man ska satsa på : symtomkontroll , biverkningsfrihet eller skydd mot återfall .Den enda sjukdom , schizofreni , där neuroleptika är indicerat ( det har jag hävdat sedan 1970-talet och något liknande sägs nu i SBU-rapporten ) har som nästan obligat symtom » brist på sjukdomsinsikt » .Det är det stora problemet i medicineringen , eftersom det drabbar
samspelet mellan läkare och patient , och därmed försvårar » fininställningen » av läkemedelsdosen .Normaldosen för patienter med behov av symtomkontroll i Sverige ligger runt 250 mg klorpromazinekvivalenter ( motsvarar 5 mg Haldol , 25 mg Trilafon eller 4 mg Risperdal ) och det är inte för högt .Läkemedel är ännu så länge nödvändiga vid schizofrenibehandling .Det vore bra om RSMH skulle kunna hjälpa psykiatrin och därmed sina egna medlemmar med att erkänna detta fullt ut .Det har många patientföreningar gjort utomlands , så det går .Sten Levander professor , Malmö
