Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Porträtt
av sjukvården inför tvåtusentaletI sin bok skriver Björn Carlsson öppet och självutlämnande både om sig själv och om hur han – från den pressade husläkarens horisont – upplever ett Sjukvårdssverige i snabb men inte alltid enbart positiv omvandling .Boken inleds med ett självbiografiskt kapitel där författaren bl a kommenterar sina känslor inför en tidigt frånvarande fader .Min far har jag sett en gång .Vårt enda möte kom sig av att jag vid 27 års ålder beslutat mig för att leta upp honom .Han befann sig då i en sjuksäng på ett norrländskt sjukhus .Lång , mager , tunnhårig , bärande starka , förstorande glasögon .Han sade att han många gånger tänkt kontakta mig men det hade liksom aldrig blivit av .Ganska strax vandrade jag ut från sjukrummet och vidare i livet .Tre veckor senare var han död .Vid flera tillfällen åratal efter att han lämnat jordelivet fick jag papper från advokater som jag snällt skrev på .De innebar att jag frånsade mig anspråk på att ärva hans syskon eller vad
det nu var .Min mamma var sjuksköterska .Mina sju första levnadsår tillbringade jag hos mina morföräldrar .Min bästa tid under barndomen .Min morfar hade varit rättare i Ångermanland .Efter pensioneringen på 30-talet hade de bosatt sig i Huddinge utanför Stockholm .Då ett villasamhälle med närmast lantlig prägel .Morfar lärde mig allt som var värt att lära sig – elda i pannan , såga och klyva ved , spika , odla potatis och allt möjligt .Jag hade en egen alldeles riktig spade .I stället för gräsmatta hade morfar stora land på tomten .På hösten kom en gubbe han kände med sin häst och plöjde .Det var morfar och jag .På sensommaren sålde vi hallon från hans stora hallonland till de fina damerna i villorna runtikring .Det var härligt tryggt att åka kälke i den jättebranta backen på deras tomt i det välkomnande skenet från köksfönstret .På kvällarna lyssnade vi på radio .Morfar dog 1962 och mormor året efter .Det var nog mitt livs hittills största förluster .År 1957 var det skoldags efter avklarat
skolmognadsprov och jag flyttade till mamma i Södertälje .Hon var stor och tjock och en varm människa och snäll mot mig .De tre första åren bodde vi i 1 rok .Därefter i en 2:a .Eget rum .Jag fick kamrater och fick prova olika fritidsaktiviteter .Den jag var mest ihärdig med var scouting .På första stora lägrets första afton blev jag sittande i tältet med gråten i halsen och blev hämtad hem av en morbror som hade bil .När min mamma hade kvällstjänst kändes det kusligt .Jag gömde mig i klädkammaren för att straffa henne för hon jobbade alltid över – då skulle hon minsann få leta efter mig och bli lika orolig själv !Det värsta var fars dag , inför vilken klasskamraterna i skolan fick göra små tingestar åt far .I tonåren var jag lite fet , finnig och bortskämd .Morfars goda påverkan höll på att rinna ur mig , jag hade för dåliga betyg , så jag kom inte in i gymnasiet .Jag var rätt haj på foto och fick jobba åt en journalist ett par år .Veckotidningar .Jag var med på reportage mestadels
på mellansvenska orter .Var ute på restauranger och åt – jag minns att jag var imponerad över journalistens goda körförmåga när han styrde fram genom landskapet med en till tre gin och tonic innanför västen .Vid 14-årsåldern började jag röka .Min mamma rökte och det var en fullkomlig självklarhet för henne att jag också skulle .Där satt vi , vi två , framför TV:n och rökte .Genom att min mamma hade syskon fick jag vistas mycket i Ångermanland och Danmark under barndomen .Sjukhus har jag sett mycket av alltsedan 7-8-årsåldern .Jag var ofta och hälsade på mamma på jobbet .Hon var avdelningssköterska på manlig medicinavdelning med 30 platser – den var ofta belagd med 40-45 patienter .Jag var kanske en slags maskot på avdelningen .Positiva minnen .Snälla gubbar som satt och berättade intressanta historier i rökrummet och då och då spottade de i spottkopparna .Patienterna fick hjälpa till att diska och torka disk och de verkade ha det bra .När jag var 9 år skulle jag hjälpa en utskriven
farbror att bära resväskan till entrén .När vi hade sista trappstegen kvar , sjönk han ihop livlös .Det var min första kontakt med döden .Jag lär ha uppträtt lite chockad vid tillfället men accepterade att den snälla farbrorn kunde dö .1968 började jag sommarjobba på sjukhuset .Ganska snart förstod jag att jag ville bli läkare .Jag vet faktiskt inte riktigt vad som drog så hårt i mig .Vuxengymnasium , ett par år på tandläkarhögskola och till slut lyckades jag trassla in mig på läkarutbildning i Umeå .Ett antal år av kärleksförvecklingar och utbildning genomlevdes .Redan tidigt förstod jag att allmänmedicinen var rätt plats för mig .Varför vet jag inte riktigt – det var bara en känsla .Allmänläkare lär vara ett lågstatusjobb inom läkeriet men det har jag aldrig brytt mig om .Många i min yrkeskår lär vara väldigt prestigefyllda .Jag undrar varför – har de inte fått tillräckligt av naturlig kraft ?Kanske det ibland är själva personligheten som slår igenom hur högt man än klättrat på den
hierarkiska stegen – eller är det högklättringen som laddar allteftersom ?När jag var nästan färdig med läkarutbildningen i Umeå träffade jag Karin som bodde i Linköping med sin 6-årige Jonas .1980 gifte vi oss och har tillsammans fyra pojkar , Jens , Tom , Mattis och Rasmus – 3 år gammal .Vi har flyttat runt lite i vårt sökande efter något som känns bra ( vi har sökt en god levnadsmiljö , arbetet har jag alltid trivts med ) .Hamnade till slut i Åtvidaberg där vi nu bott i nio år .Vi bor alldeles utanför samhället men så nära att vi nästan har gatuljusen inpå knuten .Här byggde vi 1989-90 mitt i värsta överhettningen ett hus där vi omgående startade fritidspraktik som kunde hjälpa oss att bibehålla vår livsstil ( Karin hade valt att inte vara verksam i sitt yrke som fritidspedagog utan att vara hemma med barnen och kunde då jobba i praktiken ) .Då visste vi inte att samhällsförändringarna skulle komma slag i slag .Man kunde väl ana att något var i görningen då landstinget kallade personalen
på vårdcentralen till möte i församlingshemmet och talade allmänt om förändringar .Vi fick vid mötena små uppgifter att diskutera i » lilla gruppen » och sedan sammanfattade vi i » stora gruppen » .Jag minns att en utbildningsman var utskickad – och jag minns att jag alls inte fattade vad han pratade om .Bl a tog han fram ett litet bronsföremål , en slags cirkel med tre utstickande uddar och var och en av dessa skulle symbolisera något viktigt i framtiden .År 1993 påbjöds att husläkarsystem skulle införas följande år och landets fritidspraktiker skulle avskaffas .Möjlighet fanns då plötsligt att bli privatläkare på heltid och sålunda blev vårt val att nappa på detta .Med enda syfte att slippa köra den lilla praktiken i konkurs och lämna hemmet – vilket eljest vore konsekvensen för vår del eftersom det var dubbelt kostsamt att bygga hus under den s k marknadsöverhettningstiden .Ända sedan starten av heltidspraktiken har vi haft problem .Det handlar om s k vårdtyngd och att ersättning
inte betalas ut för vad man uträttar , utan för ålders- och könsfaktorer hos de listade .Jag har haft förmånen att få skriva av mig lite om detta i vårt fackliga organ , så jag ska inte gnälla även här .Skälet till att jag , som har så hemskt mycket att göra och dessutom har en stor familj som behöver mig , gett mig ut på helger för att porträttera vårdarbetare är just denna livssituation som jag upplever så svår .Jag träffar många sjuka och många med stora problem .Om sjukvården är under utveckling eller avveckling , det är jag inte mannen att svara på , men mycket tyder på att den senare varianten är på gång trots alla vackra termer som har börjat flyga i luften .Jag var helt enkelt tvungen att bege mig utanför min egen lilla vårdvärld och träffa kollegor och andra vårdyrkesmänniskor och få veta hur de upplever sin situation .Genom enkäter av alla de slag får vi säkert veta mycket , men inget att riktigt ta till sig eftersom det bara är siffror på papper – kanske så småningom på
Internet .Tillfälligt har jag stärkts av allt jag fått uppleva , ty alla har det svårt fast på olika vis och av olika allvarlighetsgrad .Det är härligt att känna att alla har starka positiva känslor för själva arbetet med patienterna och gör stora personliga uppoffringar för patienternas skull , knappast för arbetsgivarens skull .I vår familj känner vi nu vittringen av en positiv utveckling , som kanske kan vara ett par år åtminstone – kanske fram till nästa val eller nästa koalition .Jag har i slutet av 1995 lyckats förhandla mig till rätten att gå över på läkarvårdstaxan !Den är ett slags system för ersättning till privatläkare .Det rör sig om ett ålderdomligt men dock » uppgraderat » system som för min del ger betalt för vad jag gör .Som det nu är har jag befolkningsansvar för sk listade och jag har på tok för många sjuka på denna lista .Det är verkligen inte patienternas fel att det blivit så , utan resultat av aktiv listning , vilket jag som en tjurig och envis » get » såg som enda
» justa » sättet att lista .Dock sker förändringen till priset av smärtsam personalnedskärning , jag mister jouren – som jag tycker är en del av mitt samhällsansvar – samt BVC .Vi får väl se hur länge nästa version står sig .Marknaden :För mig som allmänläkare med ännu hyggligt fungerande sinnesorgan finns det goda möjligheter att ta intryck av allt jag får se , höra och känna av vad som händer i samhället .Våra patienter blir allt oftare offer för samhällsskeendena .Marknaden , vad det nu är , har uppenbarligen kommit för att stanna .Alla säger att vi måste hänga med i utvecklingen .Det började så smått med robotar i industrier här och där ( häromsistens hörde jag själv en aningslös person säga att » en robot är ju inte så farligt , det går ju åt två-tre gubbar för att sköta den » – det glömdes i sammanhanget bort att den kanske ersätter 20 man ) .Man stärker sin produkt på marknaden genom att ha låga omkostnader .Marknaden bjuder ut viktiga ting såsom mat – numera allt oftare från
fjärran länder – men också massor av ting som få egentligen behöver , exempelvis mobiltelefoner .Ibland sker överhettning och då inrättar staten akutmottagning för banker och andra behövande .Sedan får man reorganisera sig , kanske utlösa en och annan fallskärm för att bli kvitt dåligt fungerande medarbetare .Fallskärmar utlöses även i vården .Någon gång i våras höll jag på att få frukosten i vrångstrupen när jag läste om en mycket högt uppsatt tjänsteman i vården som fick sig ett fallskärmshopp med två av sina rejäla årslöner med sig plus semesterersättning och skulle stå till förfogande under en längre tid men som ändå ganska snart fick jobb i en kanslikorridor med den gamla lönen plus lite till trots att kollegor med liknande arbetsuppgifter inte ens tjänar hälften …Vi får väl skylla oss själva , vi har ju röstat fram detta samhälle .Det vore väl heller inte bra om vi hade möjlighet att rösta kontinuerligt .De små har potatischips och när de blir större får de tillgång till mikrochips
– om deras föräldrar har råd .Man måste ju ha tillgång till dessa för att hänga med i utvecklingen .Den som har tillgång till mikrochipsen blir framtidens vinnare – om de förvaltar sitt pund väl , potatischipsgruppen blir bara fetare .Det kanske inte gör något , samhället har ju tillgodosett exempelvis behovet av att ligga och titta på TV mitt i natten – knappast är det tänkt som en service åt den arbetande människan .Beträffande detta med sparkande av chefer på de stora vårdinrättningarna så finns det anledning att fundera över vad som egentligen sker .Vad ska de hinna uträtta innan det är dags att gå , och varför förekommer fallskärmar ännu ?För mig skulle frestelsen att missköta sig finnas där , så att man som fallskärmssparkad äntligen skulle få lite ledigt .Tänk om det är så att uppgifterna är olösliga – därför att ramarna är felaktigt satta , eller otydliga ?Det sägs » allmänt » att landstingen kommer att försvinna .Har spelat ut sin roll .Vården ska kommunaliseras via mer
långtgående transfereringsverksamhet , skatteväxling och allt vad det nu heter .Jag själv hoppas att det ej blir så .Redan nu föreligger stora orättvisor i vården gentemot de vårdbehövande .Kanske på grund av att de styrande på riksnivå inte förmår , ids eller orkar hålla i tömmarna ordentligt .Jag tror att det bästa är att staten styr vården och delar ut erforderliga medel utifrån ramar som man överenskommit med befolkningen .Som vi kan förstå av vad en del av de porträtterade upplever så görs mycket för att så split – ofta kanske omedvetet , aninglöst .Exempelvis individuell lönesättning , köp och sälj och andra dimridåliknande verksamhetsföreteelser .Den stora handen , staten , vill decentralisera så långt ögat når .Den lilla handen , landsting och kommun , centraliserar så mycket de bara orkar , exempelvis offentlig matkokning i kommunerna , landstingsförråd m m .I offentlig verksamhet , i alla fall i och kring vården , rationaliserar man bort så många människor att jag inte tror att
man riktigt vet vad man sysslar med .I denna värld av smarta grejor , exempelvis på telefoniområdet , finns det ännu inrättningar med växeltelefonister .Där får våra vårdköpare sitta och vänta i evigheter och höra spökrösten säga : » det är många som ringer nu men vi besvarar ditt samtal så fort vi kan » .Säkert är det många som ringer och väntandet beror i hög grad på personalinskränkningar .Jag undrar vad detta telefonväntande kostar samhället i pengar .Kanske det skulle räcka till att återge jobben ( i växeln ) ?Jag hoppas att det inte blir så i framtiden att var och en vid dopet eller på BB får sig tilldelat ett firmaregistreringsnummer .Nu gäller det att stå på sig .Rädde sig den som kan .( Ur Porträtt av sjukvården inför tvåtusentalet av Björn Carlsson )Björn Carlssons medicinska intresse väcktes tidigt via modern som var avdelningssköterska på en manlig medicinavdelning med 30 platser , » men ofta belagd med 40-45 patienter » .Alltsedan småpojksåren var Björn Carlsson ofta och
hälsade på sin mamma på jobbet .
