Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
1110
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 11 ? 1998 Å tskilliga gigantiska människoskelett, av vilka en del hade dimensioner hundrafalt överstigande en ordinär individs, finns beskrivna i 1600- och 1700-talens medicinska och vetenskapliga litteratur. Det var länge en allmän uppfattning att människorna före syndafloden hade varit veritabla giganter om 10-20 meters längd. Kyrkan stödde villigt dogmen om de antediluvianska jättarna, eftersom den hade stöd i vissa stycken i Gamla testamentet. Man gick rentav så långt att lämningarna efter dessa förmodade jättar i jorden samlades i kyrkorna, så att de som betvivlade existensen av Bibelns jättar lätt kunde överbevisas vid åsynen av dessa bisarra reliker. Sådana föregivna jätteben fanns upphängda bland annat i Stefansdomen i Wien, i Peterskyrkan i Lübeck och i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Fynd av jätteskelett En nära nog fullständig resumé av dåtidens lärdes syn på forntidens jättar finner man i den spränglärde jesuitpatern Athanasius Kirchers
imponerande geologiska verk »Mundus subterraneus» från 1664. Som titeln antyder avhandlar denna bok läran om alla underjordiska företeelser, och har av vetenskapshistoriker uppmärksammats för sina framsynta utläggningar om jordvärmen och jordens inre byggnad. I åttonde boken av detta verk diskuterar Kircher ben och horn som hittas i jorden, med särskild tonvikt på fynden av underjordiska jätteskelett. Han accepterar med hull och hår även de mest överdrivna historierna om de forntida jättarnas enorma dimensioner. I hans illustration ser man en »homo ordinarius» som är liten som en insekt i jämförelse med den störste jätten, en mer än 100 meter hög koloss vars föregivna skelett hade hittats på Sicilien. Giganter som dessa konstruerades genom att anatomer satte samman en hel jättelik kropp från uppgrävda ben som hade någon likhet med motsvarande ben hos människan. En fossil elefanttand kunde väga 200 gånger mer än en mänsklig tand, och de jättar som konstruerades utifrån den var förstås
av motsvarande storlek. Inga djur kunde dö ut Det var under 1600-talet och det tidiga 1700-talet omöjligt för vetenskapsmännen att förklara fynden av jättelika ben i europeisk terräng med att dessa skulle tillhöra stora djur, såsom valar, elefanter och mastodonter, eftersom den tidens kyrkligt influerade zoologiska dogmer slagit fast dels att inga djurarter kunde dö ut, dels att faunan på en plats hade varit oförändrad sedan syndafloden. Även engelsmannen Sir Hans Sloane, som var den förste vetenskapsman som på allvar försökte motbevisa legenden om jätLänge trodde man att ?jättarna i jorden? var människans förfäder ical Medicine and Parasitology 1988; 39: 626. 15. Rudolph R, Neal GE, Williams JS, McMahan AP. Snakebite treatment at a Southeastern regional referral center. Am Surg 1995; 61: 76772. 16. Audebert F, Sorkine M, Robbe-Vincent A, Bon C. Viper bites in France: Clinical and biological evaluation; kinetics of envenomations. Hum Exp Toxicol 1994;13: 6838. 17. Persson
H, Irestedt B. A study of 136 cases of adder bite treated in Swedish hospitals during one year. Acta Med Scand 1981; 210: 4339. 18. Stahel E, Wellauer R, Freyvogel TA. Vergiftungen durch einheimische Vipern (Vipera berus und Vipera aspis). Schweiz Med Wochenschr 1985; 115: 8906. 19. González D. Clinical aspects of bites by viper in Spain. Toxicon 1982; 20: 34953. 20. Descotes J, Leveque JM, Pham E, Pulce C. Management of envenomation by French viper bites: A meta-analysis approach of 200 case reports. Lyons Poison Center?s 30th Anniversary and EAPCCT Technical Meeting, 22-24 May, 1991. 21. Downey DJ, Omer GE, Moneim MS. New Mexico rattlesnake bites: demographic review and guidelines for treatment. J Trauma 1991; 31: 13806. 23. Bush SP, Jansen PW. Severe rattlesnake envenomation with anaphylaxis and rhabdomyolysis. Ann Emerg Med 1995; 25: 8458. 24. Hardy DL. Fatal Rattlesnake Envenomation in Arizona: 1969-1984. J Toxicol Clin Toxicol 1986; 24: 110. 25. Audebert
F, Sorkine M, Bon C. Envenoming by viper bites in France: Clinical gradation and biological quantification by ELISA. Toxicon 1992; 30: 599609. 26. Christopher DG, Rodning CB. Crotalidae envenomation. South Med J 1986; 79: 15962. En fullständig referenslista kan erhållas från Mark Personne, Giftinformationscentralen, 171 76 Stockholm. Summary Rattlesnakes and European vipers, equally dangerous Mark Personne Läkartidningen 1998; 95: 110610 The article consists of a comparison of the effects of snakebites inflicted by North American rattlesnakes and those of European vipers, based on a review of series of snake bite victims reported in the literature since 1980. The two groups of snakebites were found to manifest close similarity, even regarding the currently low fatality rates. Whereas local reactions seem to be more extensive after rattlesnake bites, circulatory symptoms including severe hypotension appear to be more common after viper bites. It is concluded that the two
groups of snakes may be regarded as equally dangerous. Correspondence: Dr Mark Personne, Senior Consultant, Poisons Information Centre, S-171 76 Stockholm.LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 11 ? 1998 1111 tarna i jorden, hade svårigheter att förklara varför stora fossila djur kunde hittas i europeisk terräng. Skrönorna glömdes – nästan Det var inte förrän paleontologer som Blumenbach, John Hunter och Cuvier lyckades undanröja den gamla dogmen om djurarternas konstanta förekomst sedan syndafloden som det teoretiska underlaget fanns för ett slutgiltigt förkastande av tron på jättarna i jorden. Det stod nu klart såväl att djurarter kunde dö ut som att de nu levande djuren var besläktade med de utdöda. Före-komsten av fossila jättedjur i europeisk terräng kunde nu förklaras och de gamla skrönorna om forntidens jättar glömdes. Även om kyrkan inte förmådde göra något effektivt motstånd mot att dessa nya idéer vann allmän acceptans bland vetenskapsmännen, kunde den säkerligen hindra deras spridning
bland det enkla folket: föregivna jättekvarlevor förvarades i kyrkorna ännu så sent som vid slutet av 1800talet. Idag torde dock striden vara bilagd, och de flesta torde vara eniga om att människorasen i själva verket har blivit resligare under seklernas gång. Jan Bondeson med dr London Den vanliga människan, nästan osynlig i jämförelse med Goliath och andra jättar, avbildade i Athanasius Kirchers »Mundus subterraneus» från 1664. Långt in på 1800talet trodde man att fynd av fossila elefant- eller mammutben kunde vara skelettdelar från »jättarna i jorden». Berättelsen om jättarna finns också i Jan Bondesons bok »Cabinet of Medical Curiosities», i Sverige tillgänglig genom Kiviksgårdens förlag (fax 0414-707 77). Medicinhistoriska ögonblicksbilder, i form av en kort text till en bra bild, välkomnas! »Medicinhistorisk paus» Läkartidningen Box 5603 114 86 Stockholm Redaktör: Kristina Räf
