Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
1442
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 13 ? 1998 Professor Lil TräskmanBendz i Lund har ägnat större delen av sitt professionella liv åt självmordsforskning. När hon höll på med sin doktorsavhandling begick en av hennes patienter på Karolinska sjukhuset självmord. Händelsen fick en oväntad betydelse för Lil TräskmanBendz fortsatta forskningsarbete om biokemiska samband vid självmordsbeteende. – Efter patientens självmord sprang jag direkt ner till Marie Åsberg som var min handledare. Jag grät, helt nere av det som hänt. – På ett annat plan skulle det visa sig att händelsen blev ett genombrott i vår forskning. Vi hade tidigare undersökt ryggvätska hos patienten som tog sitt liv. Vi ville se om det fanns iakttagbara förändringar av monoaminmetaboliter i likvor och utgick ifrån att samma förändringar i så fall sker i hjärnan. – Som en del i projektet gick Börje Cronholm igenom journalerna till ett antal depressionspatienter, av vilka en del gjort självmordsförsök. I den undersökta gruppen
fanns personer som använt mycket aktiva och aggressiva metoder att försöka begå självmord. Också en av dessa patienter hade tagit livet av sig strax efter utskrivningen. Det visade sig att samtliga dessa patienter hade låga halter av en viss serotoninmetabolit, berättar Lil TräskmanBendz. Rön som väckt uppmärksamhet Professor Marie Åsberg, som i många år följt serotoninlitteraturen – och som i egen forskning diskuterat samband mellan serotonin och depression och självmord – insåg att de nya fynden var tydligare än de rön som dittills gjorts. Upptäckten väckte sensation. Lil Träskman-Bendz minns med fasa kvällstidningarnas löpsedlar: »Ryggmärgsprov kan avgöra om du kommer att begå självmord», stod det. I sak förstås en grov överdrift. – Vi visade senare att serotoninavviLil TräskmanBendz sadlade om och bytte yrkesinriktning Från arkitektur till forskning kring självmord INTERVJU . JAN MÅRTENSON Familjen Träskman-Bendz har en islandshäst utanför Holmeja – ett perfekt ställe för avkoppling. De brukar också hyra in höns och ankor till sommarstället, en gammal gård, i de värmländska finnskogarna vid norska gränsen. FOTO: ROONY JOHANSSONkelser inte bara gäller personer som har depressioner utan även vid ett antal andra psykiatriska diagnoser. Våra fynd öppnade många nya dörrar inom psykiatriforskningen och uppmärksammades även internationellt. Liknande upptäckter har senare gjorts av grupper i både USA och Europa. Specialarbete om droger Lil Träskman-Bendz kommer från en mycket naturintresserad familj. Hennes pappa var agronom och chef för Svenska fjäderfäavelsföreningen. I ungdomsåren hade Lil tänkt sig en framtid som trädgårds- eller landskapsarkitekt. Hon hade högsta betyg i nästan alla ämnen i skolan och kunde därför praktiskt taget välja vad hon själv ville bli. Men kontakter med en anhörig som var psykiskt sjuk väckte efter hand allt fler funderingar och bidrog till hennes yrkesval. Under en period i ungdomen umgicks Lil Träskman-Bendz mycket med
jazzmusiker. I dessa kretsar kunde droger förekomma och hon tyckte detta var obehagligt. Hennes specialarbete i sista gymnasieringen handlade därför om LSD, morfin, heroin, hasch, cannabis och andra hallucinogener. Trots att det bara var en gymnasistrapport var arbetet mycket vetenskapligt upplagt med bl a molekylbeskrivningar. Hon gjorde bl a upptäckten att en indolkärna fanns i vissa droger liksom i den kroppsegna substansen serotonin, kanske en förklaring till att människor får psykoser eller depressioner, gissade hon den gången. – Jag förstod inte då att det faktiskt var ganska rätt tänkt, säger hon. Djurexperimentell modell för depression Under sin akademiska utbildning sökte sig Lil Träskman-Bendz 1968 till en grupp, som under ledning av Kjell Fuxe arbetade med LSD-forskning vid histologiska institutionen, Karolinska institutet. Hon lärde då även känna Urban Ungerstedt som i sin tur visade henne vägen till Folke Sjöqvist, internationellt framstående klinisk farmakolog. Hos Folke
Sjöqvist gjorde hon för övrigt sina första djurexperimentella studier om antidepressiva läkemedel och deras funktion. Efter hand började hon samarbeta med Marie Åsberg, bl a i projekt om serotonin och depressioner. De bedömde bl a »deprimerade» råttor genom att se hur de påverkades när man gav dem reserpin, som tömmer monoamindepåer i nervändarna. Råttorna blev helt utslagna och orkade inte göra någonting. På det sättet kunde man således bygga upp en djurmodell för depressioner. Senare genomfördes undersökningar också på inneliggande patienter. Dessa resultat publicerades i internationella tidskrifter och ingick i Lil TräskmanBendz doktorsavhandling 1980. Två undergrupper av depression Resultat från Marie Åsbergs och Folke Sjöqvists grupper, där Lil TräskmanBendz ingick, visade på 1980-talet att det finns två biologiska undergrupper av depressioner och även att det finns ett kliniskt samband mellan depression och låga koncentrationer av serotoninmetaboliter i likvor. Dessa
rön har stått sig ganska bra genom åren. – Det finns även en koppling mellan serotonin och aggressivitet, förklarar Lil TräskmanBendz. – Psykoanalytiker förklarar gärna depressioner och självmordsbeteende som en inåtvänd aggressivitet. Som serotoninforskare anser jag att man bör jämka orsaksdiskussionen, men givetvis också söka förklaringar i psykoanalytiskt tänkande och psykologiska fenomen kring olika personlighetstyper. Somliga av våra patienter har en impulsiv läggning med inslag av sensationssökeri och aggressivitet. Mördare och våldtäktsmän kan också ha den här speLÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 13 ? 1998 1443 Biokemisk forskning kring självmordsbeteende har pågått i ett 30-tal år. »Vi letar efter markörer att använda i rutinsjukvården. Men det är en bra bit kvar även om vi kommit långt», hävdar Lil Träskman-Bedz. (För mannen på bilden slutade denna händelse lyckligt – han valde att inte hoppa.) FOTO: CZAREK SOKOLOWSKI/ PRESSENS BILDciella serotoninavvikelsen, framhåller Lil
TräskmanBendz. Orsaker till livsleda? Kan en kombination av biologiskt inriktad och psykodynamisk psykiatrisk forskning hjälpa oss att hitta orsakerna till livsleda? Lil Träskman-Bendz har efter hand blivit alltmer engagerad också i psykosocial forskning; ett sätt att försöka förstå problemen. – Vi vet att en patient som gjort ett allvarligt menat självmordsförsök kunde ha dött. Han eller hon är en högriskpatient. Vår uppgift är att utreda och behandla de här patienterna för att på så sätt få ökad förståelse för självmordsproblematik. Vi börjar i konsultsituationen och gör en noggrann bedömning av självmordsförsöket. Då brukar vi ha en kurator med oss och intervjuar anhöriga. I och med att vi valt att arbeta med den här patientgruppen är vi motiverade. Vi är frikostiga med inläggning på en specialavdelning. Strukturerad ansats Denna verksamhet, med strukturerad multiprofessionell ansats att hjälpa högriskpatienter, har pågått i närmare tolv år vid Enheten för affektiva sjukdomar
och suicidprevention på Universitetssjukhuset i Lund. Personalen är van vid att vårda deprimerade människor och människor med livsleda. Den har en erfarenhet, kompetens och en väl utvecklad omvårdnadsstrategi. Vårdavdelningen är känd i hela Sverige. Det görs flitiga studiebesök i Lund och det erbjuds ett särskilt utbildningsprogram. – Jag arbetade ett par år i USA och måste säga att personalen här i Lund är jämförelsevis mycket kunnig. Den arbetar mycket strukturerat. Struktur är ett nyckelord för oss. Men det är också viktigt med konsekvens och kontinuitet. Forskningen har integrerats i själva bedömningen och vården. Jag har lärt mig att forskning bidrar till att det blir hög kvalitet. Vi forskar utifrån stressoch sårbarhetsfaktorer, särskilt när det gäller depressionssjukdomar. Ofta drabbas människor hårt efter en separation, och där spelar våra kuratorer med insatser för patienten och familjen en viktig roll för återhämtningen, säger Lil TräskmanBendz. Det sker också
ett samarbete med barnpsykiatrin. Här är det angeläget att se till barnens bästa när en förälder hittats livlös. Lil Träskman-Bendz kan se märkbara resultat av sitt arbete: Självmordsförsöken har halverats i Lund, åtminstone de som blir kända för sjukvården. Antalet självmord i landet som helhet har minskat något under senare år, men nu märks det en uppåtgående trend igen. – Just nu arbetar vi fram en omvårdnadsmodell för särskilt självdestruktiva som skadar sig själva gång på gång, ett projekt som bekostas av Socialstyrelsen, avslöjar Lil TräskmanBendz. Att få ordning på livet Här handlar det om handplockad personal, en sköterska, två vårdare, en psykolog och en läkare på hel- eller deltid, som tar hand om patienterna i hemmet. Psykologen är kognitiv psykoterapeut och läkaren har samma inriktning. Återigen handlar det om strukturerad omvårdnad så patienterna får ordning på sina liv: – Syftet är att minska självdestruktiva handlingar och försöka hjälpa patienterna att hitta en
ökad livskvalitet i sin tillvaro. Första patienten i den här nya satsningen kom in i maj 1997. En del patienter blir lättare än andra »hospitaliserade». Vi måste se till att de klarar sig hemma. Lil Träskman-Bendz anser att det är mycket svårt att hitta en behandlingsmodell med läkemedel mot självdestruktivitet. Här måste vi pröva oss fram individuellt. Vad händer då med patienten efter ett självmordsförsök? En sköterska och en kurator tar kontakt med jämna mellanrum i en sorts punktinsatser för att se hur det går året efter. Vissa psykologer menar att en sorts andlig ödslighet ofta ligger bakom självmordsförsöken. Här skiljer man på »aloneness» (där man kan vara ensam med många människor omkring sig, en inre alienation) och »loneliness» (där man är ensam och längtar efter någon eller något). – Självmord har förekommit i alla tider. Men depressionerna har ökat. Jag tror det beror på att vi lever i ett prestationssamhälle. Vi ska åstadkomma så mycket jämt. Människor som råkar ut
för depressioner är ofta duktiga och ambitiösa med höga krav på sig själva. Vad som gör att somliga väljer att ta livet av sig är fortfarande ett frågetecken, menar Lil TräskmanBendz. Hon ser många fördelar med att studera dessa saker på en biologisk bas. Vi ser avvikelser i biologin och försöker t ex koppla dem till personlighet eller sjukdomstillstånd för att hjälpa till att förklara. – Serotoninforskningen har varit mitt liv. I början var det roligt att göra upptäckter som fått stor betydelse. Men jag ser med ödmjukhet på min uppgift i dag. Biokemisk forskning kring självmordsbeteende har pågått i ett 30-tal år. Vi letar efter markörer att använda i rutinsjukvården. Men det är en bra bit kvar även om vi kommit långt, hävdar hon. Träffades på konferens om självmord Lil Träskman träffade Hans Bendz, i dag överläkare på den psykiatriska öppenvården i Lund, för 20 år sedan i trappan på hotell Knaust i Sundsvall. De var på väg till Svenska psykiatriska föreningens sammankomst
(som handlade om självmord). I dag har de två tonårsdöttrar och tar hand om hushållet var sin vecka. – Hans och jag pratar ofta om psykiatri men inte om enskilda patienter. Han har lärt mig mycket. Vi är inte särskilt bråkiga av oss och löser snabbt våra problem, om det uppstår konflikter. Familjen har en islandshäst utanför Holmeja. De brukar också hyra in höns och ankor till sommarstället, en gammal gård, i de värmländska finnskogarna vid norska gränsen. Där ligger de sydligaste sjöarna med fjällröding och öring. – Jag tror att många av oss forskare är rätt barnsliga av oss. Vi tillåter oss att skratta på arbetstid, trots att vi arbetar med svåra och mörka saker. Det är viktigt med humor i det här jobbet. Lil Träskman-Bendz kan också drabbas av den där förströddheten och tankspriddheten som påstås vara utmärkande för professorer. Nyligen satte hon sig som passagerare i fel bil, när hon handlat i ett köpcentrum. Hon påstår sig ha haft tur i sin yrkeskarriär, eftersom hon tidigt
kom att arbeta ihop med de främsta läkarna inom den svenska psykiatrin. I dag är det säkert många som påstår samma sak om henne. ? 1444 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 13 ? 1998 Jag tror att många av oss forskare är rätt barnsliga. Vi tillåter oss att skratta på arbetstid, trots att vi arbetar med svåra och mörka saker. Det är viktigt med humor i det här jobbet. FOTO: ROONY JOHANSSON
