Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
bortredigerat
fotoLis Asklund, en gång hela Sveriges radiokurator, har vid 85 års ålder fortfarande mycket att ge i form av åsikter om vad som felas i samhället – inte minst inom hälso- och sjukvårdens område. Hon talar om huvudpersonen i sjukvården – patienten – och hennes underläge i mötet med maktmänniskan – läkaren. – En maktmänniska kommer aldrig bakom det jag brukar kalla tacksamhetsmuren, säger Lis Asklund medan hon njutningsfullt blossar på en cigarrett i sitt vardagsrum på Södermalm i Stockholm. – En människa i beroendeställning känner sig ofta tvungen att visa tacksamhet, vill inte besvära och vågar knappt begära något för egen del, förtydligar Lis Asklund. För den som kommer in på sjukhus är det livsviktigt att få behålla sin identitet, menar hon: »Bli sedd som en hel människa. Inte bara som ett bensår eller bröstcancern på sjuan.» – Huvudpersonen i sjukvården är patienten, men patienten står längst ner i rang och doktorn högst upp. I dag som när jag började som sjuksköterskeelev
1932. Självklart har mycket förändrats till det bättre, men det är fortfarande patienten som är beroende och läkaren som fastslår diagnosen. – Läkare är ovanligt mäktiga, och maktmänniskor får sällan höra sanningen om sig själva. Men det finns ett immunförsvar mot maktens följdsjukdomar och det är humor och självironi. Engagerad inom psykiatrin Lis har hela sitt liv funderat mycket över olika maktförhållanden mellan människor och haft som rättesnöre att slå larm, när hon har sett människor i underläge fara illa. Hon blev en legend genom att i radio 1959 – under hårt motstånd från samhällets toppar – exponera förtrycket av de rörelsehindrade barnen på Eugeniahemmet. Sedan 1970talet har hon engagerat sig för patienter inom psykiatrin och tog bl a initiativ till den svenska Fountain House-rörelsen, en unik form av klubbverksamhet genom vilken psykiskt sjuka klarar av en ordnad vardagstillvaro i frihet. Nu är hon åter aktuell och hennes synpunkter på den svenska sjukvården publiceras
i en nyutgåva av Samtal är arbete, utgiven av Spri, Hälso- och sjukvårdens utvecklingsinstitut. Det är en skrift med ursprungliga rötter från 1980 när Lis pensionerades från redaktionen för TVprogrammet Fokus – känt bl a för en serie brännheta, avslöjande reportage från den svenska åldringsvården. – Jag bad Spri att få skriva om mina käpphästar: att kommunikation och samtal är lika viktigt som vården. Det fick jag och den kom ut 1981. Och till min förvåning bad de att få ge ut den igen förra året, därför att nedskärningarna aktualiserat innehållet på nytt. 85 intervjuer Lis Asklund besökte fem olika kliniker inom medicin, kirurgi och långvård. Ur 85 bandade intervjuer med läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, biträden och patienter plockade hon tydliga och talande citat. Formen – frågor och svar – är enkel och mycket klar. Utanför de bandade intervjuerna satt hon med i många diskussioner på avdelningarna. Avlyssnade interaktionen i samtalen LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95
? NR 17 ? 1998 1971 Lis Asklund blev en legend genom att i radio 1959 – under hårt motstånd från samhällets toppar – exponera förtrycket av de rörelsehindrade barnen på Eugeniahemmet. INTERVJU . RENÉE HÖGLIN Lis Asklund – en radioröst ständigt i uppror Evig treåring som gallskriker för människor i underlägemellan olika personalkategorier. – Min käpphäst är att samtal, detta vackra ord som innebär något man gör tillsammans, på lika nivå, talar samman, är ett ömsesidigt givande och tagande. Om två människor verkligen samtalar duger det till exempel inte att en sitter och en står. – Jag frågade alla om de tyckte att samtal var arbete, och de sade att »jodå, det var det visst». Från överläkaren till biträdet. »Samtal är lika viktigt som den övriga medicinska vården.» »Viktigare», sade en del, till och med. – Min följdfråga var: »När satt du senast vid patientens sängkant och samtalade – inte informerade – i tio minuter?» – Nja, det visste de inte! Många uppgav att skälet att inte samtala
var tidsbrist. Nästan lika vanligt var trötthet. Lis? tolkning var att det också handlade om oförmåga. En avdelningsföreståndare som varit på vidareutbildning kom entusiastisk tillbaka och såg till att ronderna började ta en timme. Efter en månad var man tillbaka i det gamla och ronden nerskuren till fem minuter. Jag vet inte vad som händer med oss, sade avdelningsföreståndaren till Lis Asklund, som själv drog en slutsats: – Alla har tid att sätta sig ner och samtala med en patient i tio minuter, säger hon. Om varje anställd på en avdelning gör det med minst en patient varje dag, får samtliga patienter under en vecka minst en sådan personlig kontakt. Hon påminner sig en studie av gallstensopererade patienter indelade i två grupper: den ena gruppen fick rutinmässig skötsel, den andra blev mer ompysslad. Den ompysslade gruppens operationssår läktes på två dagar kortare tid än den rutinmässigt skötta. – Vi vet att människor som får kärleksfull vård – och det är kärlek, som
är ett starkt ord, det är frågan om – läker bättre, mår bättre. Pionjär som kurator 1938 kom Lis Asklund hem från en vidareutbildning i London och började som den första sjukhuskuratorn i landet en anställning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. En av läkarna mötte henne med orden: »Jaså, det kommer ännu en som ska dalta med patienterna.» Det daltades inte i övrigt. Kropp och själ hörde definitivt inte ihop. Patienterna låg nedbäddade och tysta på snörräta led i salarna, inväntande de allsmäktiga ronderna. Personalen fick inte prata med de sjuka, bara om de vakade kunde de smyga med prat. – Sedan jag skrev »Samtal är arbete» är innehållet mer aktuellt än någonsin, tycker Lis. Patienterna inom mentalvården får nästan aldrig tala med någon. De kränks och förnedras därmed. – Den själavårdande biten finns knappt kvar i sjukvården. Av kroppssjukvården har jag erfarenhet själv, både bra och dålig, efter att ha gått igenom många operationer och varit nära döden två gånger. – Vi har makthavare
som inte kan ett dugg om sjukvård. Man ska rationalisera hela tiden och det kostar miljoner att göra det. – Det som först får stryka på foten är samtalet. Tekniken gör våldsamma framsteg, det är bra, men undersköterskorna hinner inte vara så mycket som de vill med patienterna, sjuksköterskorna är kontorschefer och läkarna har allra minst tid med var och en. – Hemsjukvård är senaste modet för 1972 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 17 ? 1998 s År 1938 tillträdde Lis Asklund en tjänst som Sveriges förste sjukhuskurator. En av läkarna mötte henne med orden: »Jaså, det kommer ännu en som ska dalta med patienterna.» Enligt Lis är många läkare ännu idag mäktiga maktmänniskor som sällan får höra sanningen om sig själva. Klinikchef på en medicinklinik: »Jag tror verkligen att patienterna ofta förlorar sin identitet. Jag tror att när delar av en själv sätts över i remisser och svar på prover som bedöms och funderas över utan mig, i och med detta står jag utanför.» FOTO: SUSANNA ASKLÖFANNONSANNONSatt
det blir billigare. Men att kanske vara ensam hemma kan kännas otryggt och pressande för en sjuk människa. »Människor emellan» Lis är född Louise Lagercrantz, trea i en skara på fem barn och växte upp på en gård i Västergötland innan familjen kom till Stockholm, där hon tog studentexamen 1932. På 1940-talet startade hon Stockholm stads rådgivningsbyrå för sexualfrågor och 1956 kom hon till Sveriges radio och brevlådeprogrammet »Människor emellan», i vilket hon besvarade brev om personliga problem. Programmet hade 700 000 lyssnare varje vecka. Lis Asklund lever ensam i dag men har två medelålders barn och ett barnbarn. Runt omkring sig har hon dessutom en krets av närstående vänner i olika åldrar som hon kallar sin adopterade familj. Hälsan vacklar, tanken är klar, hon skriver brev till statsministern och andra när hon reagerar på missförhållanden. Sig själv kan hon peppa med Beethovens 3:e symfoni, Eroica, med Ber-linfilharmonikerna och Herbert von Karajan. – Där finns
uppror, kamp och revolution, den bästa musiken för en sån som jag, säger hon. Lis Asklund säger sig ha en evigt gallskrikande treåring inom sig som gör uppror när hon ser orättvisor. – En vän köpte CDn åt mig och den förlöste mig till att skriva förordet till nyutgåvan av »Samtal är arbete». Rösten, Lis Asklunds djupa, lugnande röst, är fortfarande ett signum men är hesare och ligger djupare än förr. Hon rör sig med försiktighet, men när hon går ut möter hon än i dag människor som minns och diskuterar radions frågelåda på 1950-talet. ? När Kerstin Sandelin, docent i kirurgi och biträdande överläkare vid Karolinska sjukhuset, läste medicin hade hon ingen patientkontakt förrän termin sex. På bilden i samtal med patient. Nu får studenterna patientkontakten inbakad i utbildningen från termin ett, säger hon, själv djupt engagerad i att blivande läkare på Karolinska institutet får en stadig grund av kunskaper i kommunikation från början. Hon är lärare på Karolinska sjukhuLÄKARTIDNINGEN
? VOLYM 95 ? NR 17 ? 1998 1975 – De humanistiska delarna i utbildningen har varit styvmoderligt skötta. De är en svag punkt och det har vi blivit medvetna om mer och mer. Det säger Jörgen Nordenström, biträdande professor och överläkare i kirurgi på Huddinge sjukhus samt ordförande i programkommittén för läkarutbildningen på Karolinska institutet. Det som har kallats den humanistiska strimman omfattar en kunskap som kommer starkt och läggs in på olika sätt under den elva terminer långa utbildningen. Det rör sig om områden som etik, det svåra beskedet, medicinsk historia, lagarbete, ledarskap, att möta patienten, förhållningssätt gentemot patienter från andra kulturer m m. – De här områdena försöker vi ta upp kontinuerligt inom de olika ämnena. Schemalagd undervisning inom området är 7-10 veckor på de elva terminerna plus att den bakas in i de olika kurserna. Humanioragrupp – Vi har en humanioragrupp som jobbar med frågorna hela tiden på KI. Vad vi helst vill är att de kommer
naturligt, att vi som arbetar som läkare är naturliga i vårt förhållningssätt mot patienterna och att de unga kan ta efter oss. – Vården måste utgå från patienternas behov, inte från personalens eller politikernas, men de senaste tioåren har ingen frågat efter patientbehoven. Han ser redan en förbättring vad gäller att prioritera lyhördheten för patienternas problem hos de unga och de blivande läkarna. – Man måste försöka leva sig in i patienternas situation, inse att det tar upprepade läkarbesök i anspråk innan patienten förmedlar vad han/hon upplever som det största problemet. Läkaren måste kunna ställa frågorna så att det helst kommer fram tidigare, och det är viktigt att alla lär sig det. – Vi försöker ändra vår inställning, KI har varit mycket forskningsinriktat och det humanistiska fältet har tidigare haft svårt att hävda sig för att göra sig gällande. Men jag hyser gott hopp om en förändring. ? Man kan träna sig i empati Jörgen Nordenström Unga läkare mera lyhörda FOTO: VIVIANNE
LINDBERGH, KAROLINSKA SJUKHUSETset i en kurs för kliniskt verksamma läkare, »Att bli en bra handledare». Den hade 50 sökande till 25 platser på första kursen. – Kursen är på tre halvdagar och vi har haft vårt första möte, säger hon. De sökande är högt kompetenta doktorer med minst tio års klinisk erfarenhet. De handleder redan studenter, ATläkare och blivande specialister men vill lära sig själva mer och bli ännu bättre. På kirurgiska kliniken startar snart också en kandidatavdelning där studenter ska kunna bedriva diagnostik och behandling av patienter under handledning. Förmåga till empati kan tränas Mentorskap, seminarier i samtalsmetodik, rollspel och videoinspelningar ska ytterligare förbättra studenternas förmåga till samtal och kommunikation. – Man kan träna upp förmågan till empati, tror Kerstin Sandelin. Det går inte att ändra personligheten, däremot beteendet. – Läkarutbildningen har haft för lite pedagogik jämfört med andra grupper, exempelvis försäljare, psykologer,
tandläkare. Vi har legat efter, satt den pedagogiska kunskapen i baksätet, men nu sker en förändring och i Sverige har läkarutbildningen i Linköping visat vägen. Problembaserad inlärning, PBI, är ännu en metod genom vilken man kan utveckla större lyhördhet inför patienten. Learning by doing, studenterna vet målen men får själva räkna ut hur de tar sig dit. – Då man ska ge tråkiga besked till patienter får man tillägna sig en viss teknik, säger Kerstin Sandelin. – Jag som läkare har en containerfunktion för patienten, men det gäller att tömma containern emellanåt. Likaså att känna igen vad som är patientens och de egna känslorna och inte blanda ihop dem. Vi är skyldiga att diskutera all vård och behandling med patienten. Medbestämmandelagen gäller, även om patienten inte har läkarens överblick och därmed hamnar i underläge. – Vi väljer ofta en väg åt patienten, men det måste ske i samförstånd med denne. Här är förmågan att kommunicera viktig, även med vissa i dag mycket väl
pålästa patienter. De här som säger sig ha läst allt om sin sjukdom på Internet. Det gäller att ha fingertoppskänsla och kunna upprätta ett slags förhandlingssituation, så att de inte struntar i ens ordinationer. Vissa vill att man är auktoritär, andra inte.Vi har ett mindre hierarkiskt synsätt än utländska kolleger, och det kan bli tydligt i kontakten med utländska patienter. Renée Höglin Göran är 57 år och ligger på kirurgavdelning sedan 14 dagar för en tarminfektion med feber, vilket oroar honom. Han är först mycket blyg och tyst. Lis: När du kom in på sjukhuset nu sist, hur kände du det då? Göran: Ja, då när jag blev inlagd träffade jag en syster på akuten och hon var enastående. Hon gick inte från mig utan satt och klappade mig och pratade tills läkaren kom. Det kändes så skönt för jag var förtvivlad då. L: Vad betyder det att få prata med personalen här på avdelningen? G: Det betyder mycket. L: Hur då? G: Ja, det går inte att beskriva. L: Jo, försök. G: Man glömmer allt
det onda så att säga ett tag. L: Vad pratar man med dom om? Pratar du personligt med någon? G: Jag har så lätt för att gråta då. L: Du har gråt i dig med andra ord. Men har du inte försökt prata med någon om det? G: Jag vet inte. Jag är väl ganska tillbakadragen själv också. L: Är du rädd att besvära? G: Rädd är jag inte, men jag är väl lite inbunden. L: Är du ensam? G: Ja, det kommer över en ibland att man är så ensam. Jag är frånskild. L: Är det rädslan för att du ska gråta, som gör att du inte vågar prata? G: Ja många gånger är det så. Många gånger kan man ha lust, men man ser ju också att dom får jobba så väldigt. L: Har du någon som du tycker särskilt mycket om bland personalen, som du känner att du skulle kunna trygga dig till? G: Jag tycker faktiskt att dom är jättebra allihop, men Annicka (sjukvårdsbiträde) är lättast att prata med. L: Har du pratat i tio minuter med någon av personalen någon gång? G: Nej. L: Skulle det t ex vara bra om doktorn visste vad du var för en
duktig person, som har klarat dig själv sen du var barn. Vad tror du att det skulle betyda? G: Jo, han skulle ju få en större inblick i hur jag funkar. Det är det huvudsakliga, tycker jag. Han skulle förstå mej bättre om han fick reda på t ex att jag är lite inbunden kanske. L: Ett sånt här samtal, som vi haft nu i en halvtimme, vad betyder det för dig? G: Det har lättat betydligt. Jag känner inte den där gråten längre inom mej. Jag tycker också att det känns som om febern gått ner. – – Lena är 29 år och avdelningsföreståndare inom långvården sedan tre år. Lis: Vad tror du ett samtal med patienterna kan göra för deras fysiska hälsotillstånd? Lena: Jag tror att det är livsavgörande om man talar med dom och har mer kontakt. Lis: Vad händer med en patient som kommer in på ett sjukhus? Lena: Jo, jag tror att vi tar ifrån patienterna deras identitet väldigt ofta, för man måste ju lära känna patienten och låta honom känna sig respekterad så att han inte bara känner sig som »Bensåret»
eller vad det nu är. Men jag tror att detta med att vi tar ifrån dom deras identitet också är ett sätt att skydda oss själva genom att skapa en klyfta mellan oss som friska människor och patienterna. Ibland är det jobbigt att se deras identitet, vilka dom verkligen är, för då kan man börja känna igen sig själv i patienten. Jag tror att det blir som en spärr. Många som börjar inom långvården reagerar som jag gjorde att »vad är det vi håller på med, det verkar ju meningslöst» och sen efter ett tag så upptäcker man att de här patienterna har friska, livsbejakande sidor också och det gav arbetet en ny dimension för mig. Men det är svårt att komma över den tröskeln och det kan jag uppleva idag också att jag ibland springer förbi… Lis: Varför skyddar du dig då? Lena: Ja, dels blir jag trött av att inse deras situation många gånger, trött av att känna min begränsning, att det är så svårt för mig att ge dom vad dom behöver. Lis: Varför är det svårt? Lena: Dels är det det här med tiden och
så och sen är det det här med att hela tiden försöka vara nyskapande men jag tror att man som personal i såna här fall kan söka stöd hos varandra och komma över det. Det svåra inom långvården är att man ofta måste leta väldigt noga för att hitta det som positivt är i deras liv fortfarande. Lis:Det måste vara viktigt för deras människovärde? Lena: Även för vårt människovärde. 1976 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 17 ? 1998 Citat ur »Samtal är arbete» Lis Asklund
