Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
LÄKARTIDNINGEN
? VOLYM 95 ? NR 45 ? 1998 5015 C entrifugalkraften användes för vetenskapligt ändamål redan av von Babo 1852 för att påskynda separationen av fällningar vid kemiskt arbete [1]. Intresset för centrifugeringen stimulerades av Gustaf de Lavals (1845-1913) konstruktion av separatorn 1878, som gjorde det möjligt att avskilja grädden ur mjölken. Magnus Blix (1849-1904) tog upp tråden när han 1886 flyttade från Uppsala till Lund till den nyinrättade professuren i fysiologi [2]. Hans främsta intresse var sinnesfysiologin och senare muskelfysiologin. Blix sysslade dock tidigt med kvantitativa blodundersökningar med centrifugering av blod blandat med vätska för att förhindra koagulation. Han redogjorde för sina preliminära resultat från försök att skilja blodkroppar från plasma vid Uppsala Läkareförenings möte 1885. Han ansåg emellertid resultaten osäkra, varför han gav sin medarbetare Gustav Hedin (1859-1933) i uppgift att utarbeta metodik och apparatur. Hedin angav principerna
för en centrifug, som byggdes av instrumentmakare Hilding Sandström i Lund. Med den skulle man bestämma den relativa blodkroppsvolymen i ett blodprov uttryckt i procent. För detta skapade Hedin begreppet hematokrit. Han beskrev metoden och instrumentet i Uppsala Läkareförenings Förhandlingar 1889 [3]. Instrumentet är utomordentligt elegant och mekaniskt välbyggt. När veven dras ett varv gör rotorn med glasrören 100 varv. Centrifugrören är 4,5 cm långa, med en yttre diameter av 0,8 cm. Hedin insåg att ett längre och smalare glasrör skulle ge en säkrare avläsning. Manuell drivning av centrifugen var obekväm; dessutom gjorde den att varvantalet kunde variera. Med denna utgångspunkt konstruerade Hedin därför cirka tre år senare en centrifug som drivs av en elektrisk motor, med glasrörens längd 6,5 cm, och den yttre diametern 0,5 cm vilket mer liknar ett modernt hematokritrör. Därmed hade en av våra viktigaste hematologiska bestämningsmetoder kommit till. Den ersatte några decennier
senare den tidskrävande metoden att räkna blodkroppar i Bürkers räknekammare med angivande av antalet röda blodkroppar per kubikmillimeter. Båda centrifugerna måste Hedin ha fört med sig till Uppsala 1908 när han där utnämndes till professor i medicinsk och fysiologisk kemi, en befattning som han uppehöll till 1924. Apparaterna överfördes senare av professor Torvard Laurent till medicinhistoriska museet i Uppsala. De är två mycket värdefulla objekt i hematologins och vätskebalansens historia. Lars Thorén professor emeritus, Uppsala Referenser 1. v Babo. Über die Anwendung der Centrifugalkraft in chemischen Laboratorium, Ann d Chem u Pharm 1852; 82: 301. 2. Fysiologi i Lund under 100 år. Lunds universitetshistoriska sällskaps årsbok 1997. ISBN 91-972850-13. 3. Hedin SG. Hämatokriten, en ny apparat för blodundersökning. Uppsala Läkareförenings Förhandlingar 1888/89; 24: 440. Separatorn som skilde grädden ur mjölken inspirerade till den första hematokritcentrifugen Medicinhistoriska
ögonblicksbilder, i form av en kort text till en bra bild, välkomnas! »Medicinhistorisk paus» Läkartidningen Box 5603 114 86 Stockholm Redaktör: Kristina Räf Den första hematokritcentrifugen, handdriven och ett under av instrumentmakarkonst! Modell nr 2 av hematokritcentrifugen, nu driven av en elektrisk motor. FOTO: BIRGITTA HELLSING
