Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
LÄKARTIDNINGEN
? VOLYM 95 ? NR 22 ? 1998 2617 Innehavaren av Sveriges högsta smittskyddsämbete gör inte mycket väsen av sig. Ljushuvudet med den pojkaktiga uppsynen har tyst stigit i graderna. 1995 blev han statsepidemiolog och chef för epidemiologiska enheten på Smittskyddsinstitutet, 1996 professor i smittskydd, särskilt infektionsepidemiologi, vid Karolinska institutet. Men vem är han egentligen, denne så avgjort avspände, trevlige och superkompetente infektionsläkare som det ibland utdelas »duktighetsvarning» för? Efternamnet är förstås bekant: vi talar om f d SAF-chefen CurtSteffans äldste grabb. Men trots ett illustert påbrå och en framskjuten position inom det svenska medicinska etablissemanget är Johan Giesecke knappast ett namn i var mans mun. Det kan verka motsägelsefullt, men samtidigt bara en av paradoxerna kring en person som är bokstavligt kluven genom att samtidigt vara chef för epidemiologiska avdelningen på Statens smittskyddsinstitut och professor i infektionsepidemiologi
vid Karolinska institutet. Han är alltså en mångsysslare men betonar samtidigt nödvändigheten av begränsning: – Det finns bara två saker man måste göra i livet, bara två – konstpaus – välja, och dö … Medicinsk urdramatik Folk säger att Johan Giesecke är ett snille. Men själv avslöjar han att han ofta belägras av osäkerhet och ibland av mindervärdeskänslor. Varför? kan man undra. Rimligen slår han de flesta på fingrarna vad gäller t ex epidemiologiskt/matematiskt modellbyggande. Han skrev vidare ett standardverk om infektionsepidemiologi på några sommarmånader, under en stipendievistelse i England. Han funktionerar som en det svenska smittskyddets främsta befattningshavare. En sorts överinspektör i den medicinska urdramatikens absoluta epiSmittskydd inte bara dramatiska epidemier och heroiska insatser ?Jätteviktigt arbete men långt från glamoröst? INTERVJU . DAVID FINER frilansjournalist FOTO . HASSE PETTERSSON »De som kommer hit till Smittskyddsinstitutet – det må vara
politiker eller journalister – vill ofta höra om spännande utbrott och dramatik. Men mycket av smittskyddet i Sverige är fullständigt odramatiskt och har varit det i 100 år. Det handlar om rent vatten, om hur mjölken pastöriseras, osv. Det är oglamoröst och väldigt svenskt», förklarar Johan Giesecke.centrum: ond bråd död, aids, galnakosjukan, osv. Dock säger han sig sakna makt, »de lokala smittskyddsläkarna har makt; jag har väldigt lite befogenheter. Jag kan inte stänga av Arlanda eller säga att alla svenskar borde vaccineras mot gula febern, även om jag så skulle finna motiverat.» Slängigt stjärnskott Han pratar som han ser ut; välbevarad ungdom med vänlig men lätt slängig elegans (Hugo Boss? Ralph Lauren? Armani? Boomerang?). Kanske en aning motsägelsefull? Ett stjärnskott som ogärna ordar i onödan utan hellre låter gärningarna tala. Hur får man grepp om en professor i infektionsepidemiologi med så rara karaktärsdrag? Du hade det förspänt hemifrån, ekonomiskt och utbildningsmässigt?
– Ja, fast det fanns inga läkare i släkten. De flesta är handelsmän. När min far frågade varför jag ville bli läkare svarade jag att jag tyckte om att hålla på med människor. Men om du tycker om att hålla på med människor, varför vill du hålla på med sjuka människor? sa pappa. – Jag har funderat mycket på vad han sa. Kanske är det något skumt med att man väljer läkaryrket. Man blir ju alltid överlägsen andra människor, får lite makt. Du läste teknisk fysik på KTH innan du slog in på läkarbanan. Har du haft någon nytta av det? – Jag tyckte matematik var roligt och har liksom kommit tillbaka till det efter många utvikningar. Inom epidemiologin använder vi ju mycket matte, databehandling, statistik i modeller för spridningsprognoser och annat. Och där har jag ju ett försprång framför andra. Hur kom du vidare in på läkarbanan? – Jag gick bara upp på institutionen för medicinsk fysik på Karolinska institutet 1971 och sedan började jag läsa medicin och fick så småningom också en
amanuenstjänst. Läkaryrket lockade mig, och det har jag aldrig ångrat. Det är så omväxlande, det omspänner ju allt från att ha något slags kontorsjobb, som jag har nu, till att arbeta med katastrofmedicin i Afrika eller vara kirurg. Johan Giesecke kom in på det snabbt växande neuroområdet, särskilt kring den tredimensionella strukturen och funktionen hos transmittorsubstanser i CNS. Det var en mycket dynamisk tid på KI med starka forskargrupper under Kjell Fuxe, Tomas Hökfelt, Urban Ungerstedt. Flera kliniska landvinningar gjordes, bl a infördes dopaminbehandling mot schizofreni. Gieseckes avhandling 1979 handlade om dopaminerga substansers molekylära struktur. – Det var givet att jag skulle göra en avhandling. Jag tyckte det var kul att plugga, hade lätt för att komma ihåg. Det var en spännande tid och ett spännande område, där mycket hände. Fast min avhandling har nog inte lett fram till något kliniskt användbart direkt … Förlamande frågor Johan Giesecke är gift med Kajsa,
också hon läkare, och de fick 1978-84 tre barn, två pojkar och en flicka. 1979 reste hela familjen till Columbus i Ohio, USA, där Giesecke var »clinical instructor» i ett år. – Året i USA var vetenskapligt stimulerande, men i sak fick jag inte så värst mycket gjort. Efter ett år hade jag fått nog. – För mig handlar forskning mycket om att alltid, alltid ifrågasätta; det ligger väl i den judisk-grekiska traditionen. Jag sätter mig ofta ner och frågar: är det här vettigt? Ska jag sitta här på ett kontor i stället för att ta hand om patienter i Sverige? Ska jag sitta i Sverige i stället för i ett fattigt land? Ska jag ägna mig så mycket åt salmonellainfektioner i stället för åt mycket farligare infektioner? Och så vidare. – Det kan vara lite förlamande att hela tiden ifrågasätta sig själv. Ändå är det en förmåga jag gillar. Jag tyckte att den viljan att stanna upp saknades litet grand i USA. Där är det bara resultatet som räknas. Först efter hemresan från USA kom han in på den
bana som småningom ledde till att han blev infektionsspecialist 1986. På infektionskliniken, Danderyds sjukhus fanns Per Gerzén, en viktig mentor för många läkare. – Per var en av de finaste läkare jag träffat, duktig och inspirerande utan att synas så mycket. Han hade en otrolig LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 22 ? 1998 Johan Giesecke har under cirka tre år arbetat vid Europas största epidemiologiska forskningscentrum, London School of Hygiene and Tropical Medicine, bl a som »senior lecturer» i epidemiologi. Där författade han den första läroboken på området, »Modern infectious disease epidemiology». ?? Jag sätter mig ofta ner och frågar: är det här vettigt? Ska jag sitta här på ett kontor i stället för att ta hand om patienter i Sverige? Ska jag sitta i Sverige i stället för i ett fattigt land? ??förmåga att lyssna på patienterna på rätt sätt. När man som ung läkare vill vara lyhörd för patienterna, låter man dem ofta prata väldigt länge, många gånger utan att ändå få fram den information
man är ute efter. Men för Per kunde patientsamtalet ta fem minuter. Han ställde precis rätt frågor vid rätt tillfälle, och ändå hade patienten fått berätta alltihop. Det är en stor konst. På infektionskliniken blev Giesecke – med undantag för randutbildning – kvar i sju år. – Infektionsmedicin är ett roligt ämne. Det är en av specialiteterna där vi botar mest, vilket är tillfredsställande för en läkare. Det är ju rätt mycket modern medicin där det inte är på det viset. Viktigt vägval Den 2 december 1982 träffade Johan Giesecke en patient, som skulle visa sig särskilt viktig av flera skäl. I det lilla formatet avgjorde mötet hans framtida vägval, i det stora perspektivet förebådade det en pandemi. Det var den andra patienten med aids i Sverige. Den första patienten hade Linda Morfeldt sett i oktober-november samma år. Blev du känslomässigt starkt påverkad, när aids kom? – Man kunde inte undgå att bli tagen av patienternas situation, jämnåriga människor, som insjuknade
och gick bort. Helt klart var det aids som ledde in mig på epidemiologins bana. Från den dagen började vi alla på kliniken att livligt diskutera smittsamhet, smittvägar, inkubationstider. HIV/aids har ju satt sin prägel på hela min generation av infektionsläkare. – Det förändrade arbetet. Man lärde sig mycket nya saker snabbt och var ute i samhället mer. Jag insåg att det fanns homosexuella killar vars liv inte berörde mitt på en enda punkt. De bodde i andra delar av stan, hade andra typer av jobb, andra slags vänner, reste till andra ställen på semester och var uppe på andra tider av dygnet. Det var första gången jag insåg att Stockholm var på väg att bli en storstad. Svenskt skräckscenario År 1986 publicerade läkaren Michael Koch en bedövande sifferspäckad bok om aids, där han extrapolerat kurvorna över antalet fall under de första åren in i framtiden och rakt upp i skyn. Prognosen var apokalyptisk och på vetenskapens dåvarande ståndpunkt oemotsäglig. I år (1998) skulle en
betydande del av Sveriges befolkning ha aids. – Man kan ju skratta åt Koch nu efteråt, men den gången visste vi inte bättre, eftersom spridningsvägar och inkubationstiden för HIV var ofullständigt kända. Det var många dramatiska scenarion över spridningen i befolkningen i svang. Tillsammans med en statistiker visade jag hur man kunde räkna ut spridningstakten, som berodde på inkubationstiden. Då uppskattades den till fyra år, idag vet vi att den är tio till elva år i genomsnitt i en västerländsk befolkning, och läkemedelsbehandling har förlängt den tiden ännu mer. Efter en tid som adjungerad smittskyddsläkare i Stockholm, återvände Giesecke till infektionskliniken på Danderyd och började publicera sig alltmer kring aids. Bl a var han medförfattare i en av de första studierna, som visade att oralsex – ensamt – kunde överföra HIV och medverkade i studier av hemofiliker, ivmissbrukare och homosexuella. 1990 frågade statsepidemiologen professor Margareta Böttiger om han var intresserad
av en biträdande tjänst på epidemiologiska avdelningen, och han nappade. De hade träffats några gånger, och Giesecke beundrade Böttigers kunnighet och erfarenhet. Standardverk sommarjobb 1991 fick Johan Giesecke docentur i infektionssjukdomar och samma år tilldelades han av Forskningsrådsnämnden ett stipendium, vilket ledde till att han vistades två år vid Europas största epidemiologiska forskningscentrum, London School of Hygiene and Tropical Medicine. Efter mastersexamen 1992 blev han kvar ett år till som »senior lecturer» i epidemiologi och passade under en sommar på att skriva den första läroboken på området, Modern infectious disease epidemiology, som tryckts i en andra upplaga och sålt i 3 000 exemplar. – Det var roligt att undervisa och en oerhört stimulerande miljö med en väldig bredd inom epidemiologisk forskning: landminor, hjärta-kärl, fosterskador. Under 1994 var han överläkare för HIV-mottagningen på Huddinge sjukhus, 1995 blev han chef på Smittskyddsinstitutet, och
1996 professor på Karolinska institutet. Saknar du det kliniska arbetet? – Visst saknar jag arbetet på mottagningen. Men, som sagt, det finns bara två saker man måste göra i livet. Man måste välja och man måste dö, allt annat är »optional». Visst går det att kombinera den här typen av arbete med patientkontakter – en hel del läkare gör det – men det blir inte bra. Själv tycker man det går lysande, men patienterna tycker inte det. – Det blir mycket administration på smittskyddsdelen. Jag är arbetsledare för 25 personer. Förutom dessa konkreta, fysiska personer, som ställer krav på mig, har jag ju ganska intim »virtuell» daglig kontakt med ytterligare nästan lika många, som jag koordinerar i EUprojekt och annat. – Det blir lite splittrande. Men det måste vara ett modernt problem som många människor möter. Kopplat till de kortare beslutstider, som e-postverksamheten medför, kan det bli stressande. E-post är ju enormt uppfordrande och kräver på något sätt nästan ett direkt LÄKARTIDNINGEN
? VOLYM 95 ? NR 22 ? 1998 2619 ?? … det finns bara två saker man måste göra i livet. Man måste välja och man måste dö, allt annat är »optional» ?? »Det kan vara lite förlamande att hela tiden ifrågasätta sig själv. Ändå är det en förmåga jag gillar. Jag tyckte att den viljan att stanna upp saknades lite grand i USA. Där är det bara resultatet som räknas», säger Johan Gieseke.svar. Ett vanligt brev kan man ju däremot ligga på någon tid, om det går. – Vi svarar också på frågor från en massa håll, skriver remisser på utredningar och mycket annat. I mitt tjänstemannajobb ska jag hålla reda på 50 smittsamma sjukdomar så jag kan inte ägna mig så mycket åt var och en av dem. Det blir självklart splittrande. Å andra sidan gillar jag att ha många bollar i luften. Men jag kan inte längre säga att jag hänger med på forskningsfronten vad gäller alla sjukdomarna, men jag har överblicken och vet vem man ska fråga. Detaljerna finns det folk i huset och utanför som kan. – Min KI-verksamhet
tenderar att bli undanträngd. Men jag hinner undervisa, dels i epidemiologi för blivande läkare på KI, dels i infektionsepidemiologi för doktorander på fjärde året, ute i Stockholms skärgård på sommaren. Det är roligt att undervisa när man kan få människor att greppa något som man själv vet att man hade svårt att fatta. Deras ahaupplevelser när de förstår vad ett konfidensintervall är, exempelvis, och när man använder det. Engagerad i EU och Etiopien Johan Giesecke är också internationellt engagerad i andra epidemiologikurser i EU-sammanhang, i Baltikum, i Ryssland och i Etiopien, där han arbetar med Helicobacter pylori-infektion (HP) tillsammans med doktorander. Området bygger vidare på professor Sven Brittons engagemang i Etopien, där Britton f n är chef på forskningsinstitutet i Addis Abeba. I Etiopien är nästan alla invånare infekterade med HP, som kan ge magsår och magcancer. – Det är sannolikt världens vanligaste infektion, och ett stort underskattat folkhälsoproblem,
framförallt i många u-länder, som orsakar död i cancer och magsår och skapar mycket lidande. Det går att behandla bort med trippelbehandling, men det är dyrt, och även om du behandlar bort det kommer det tillbaka, eftersom smittämnet ofta finns i miljön. Men smittkedjan är inte klar. – Ett annat projekt gäller barn i Addis Abeba som är dubbelinfekterade med tuberkulos och HIV. Hur ska man behandla dem, och hur går det för dem? Om du har ett barn som kanske snart ska dö i sin HIV-infektion, ska du sätta in dyra TB-mediciner? Det är svåra etiska dilemman. Hur mycket reser du? – Inom Europa varannan vecka, till Etiopien ett par gånger om året. EU-arbetet är viktigt. När gränserna försvinner, måste vi samarbeta mer. Under tiden för pestepidemin i Indien gällde helt olika säkerhetsåtgärder på Europas flygplatser. Om du flög från New Delhi till Frankfurt och hade hosta och var förkyld, fick du genomgå lungröntgen, men på Heathrow i London kunde du glatt gå förbi och åka raka spåret
in till staden. – Inom EU vill man också skapa ett nätverk mellan alla smittskyddsinstitut. EUparlamentet vill bygga ett slags CDC i Europa. De nya länderna har blivit lovade att få husera EU-myndigheter, och England har fått EMEA, så jag har föreslagit att Sverige skulle få denna myndighet. Vi är ju bra på övervakning av epidemier. Vilka forskningstekniska utmaningar återstår vad gäller att bygga modeller och simulera epidemiska förlopp? – Våra modeller för att förstå smittsamma sjukdomar är fortfarande väldigt trubbiga. Influensa är ett exempel på en smittsam sjukdom som vi felbedömer. Vi förstår inte riktigt hur den sprids. – Svaret på varför Koch hade fel om aidsepidemins utveckling i Sverige förstår vi bättre retrospektivt; därför att vi inte blandar oss slumpmässigt i den svenska befolkningen som molekyler i en gasblandning. Aids fungerar inte alls så. Det finns subkulturer med höga spridningstal, men smittan når inte ut i befolkningen. Där tror jag vi kan lära oss
mycket av sociologin vad gäller exempelvis hur fort rykten sprids inom och mellan olika sociala grupper. – Jag arbetar en hel del med matematiker och statistiker vad gäller att förfina sådana spridningsmodeller. Inom grupper av sjukdomar med samma spridningsmönster finns det likheter, exempelvis vattenburna, sexuellt överförda, luftburna. Men det är tyvärr ofta svårt att få riktigt bra data. Sverige stoppar STDsmitta – Vad gäller HIV i Sverige, finns det fortfarande en betydande smittspridning bland homosexuella killar i storstad och lite grand bland missbrukare. Det sker också fortfarande en påtaglig smittspridning av olika sexuellt överförda sjukdomar genom svenskar som åker utomlands eller invandrare som kommer hit, men från dessa individer sprider det sig inte så mycket. Smittan diagnostiseras, behandlas och förs sedan inte vidare. – För att det ska ske en spridning i den heterosexuella befolkningen, måste smittan överföras i flera led: man-kvinna- man eller kvinna-man-kvinna
och så vidare. Vi känner bara till ett par sådana kedjor i Sverige överhuvudtaget. Faktum är i dag att hälften av alla som har upptäckts med HIV i Sverige är smittade utomlands, totalt sett, rakt av. – Den »svenska» HIV-epidemin har alltså till hälften också varit någon annanstans. Splittrande tillvaro Skulle du vilja ha mer tid över för forskning? – Ja, jag skulle vilja gå tillbaka till forskningen. Den här tillvaron är splittrande. Samtidigt är det en konflikt. Om man själv tycker att man har rätt och andra fel och vill påverka verkligheten, då tycker jag att jag har mer möjligheter här. Vilka är dina positiva och negativa sidor, tror du? – På plussidan har jag nog ganska hög stresstålighet. Jag får också beröm för att jag är analytisk. Jag kan oftast bena upp ett problem som jag får mig förelagt. Jag är ganska social och tycker om människor. Det är ju kontakten som skapar oss på något sätt, inte bara under uppväxttiden utan varje dag. Utan den är vi ingenting. – Till
mina negativa sidor hör att jag ibland kanske saknar uthållighet. Det är roligast att starta aktiviteter och verksamheter, att hålla dem vid liv är inte riktigt lika kul. Ordar ogärna i onödan Du uttrycker ambivalens och ifrågasätter dig själv. Men du har väl knappast dåligt självförtroende? – Nej, men någon gång kan jag bli avundsjuk, exempelvis när jag träffar någon forskare som är tio år yngre än man själv och redan hunnit med det och det och det och aldrig tvekar utan bara går på … Det är olika vad man passar för. När det gällde aidskampanjerna exempelvis, höll jag mig i skymundan. Inte ens på 1960-talet var jag en sådan som gick ut på gatorna och skrek, även om jag inte heller tyckte om vad amerikanerna gjorde i Vietnam. Kanske var det fegt … Vad gör du när du inte arbetar? – Läser. Just nu »Room service» av Rikard Swartz, Svenska Dagbladets Östeuropakorrespondent. Det är en festlig bok om det gamla Östeuropa som snabbt håller på att försvinna. – Jag sportar lite, squash,
tennis, seglar på somrarna, åker skidor, cyklar till jobbet i Solna från hemmet i Ålsten, när vädret tillåter, gör allt som en väluppfostrad gosse ska göra … – De senaste åren har jag mer och 2620 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 22 ? 1998 ?? Men jag kan inte längre säga att jag hänger med på forskningsfronten vad gäller alla sjukdomarna, men jag har överblicken och vet vem man ska fråga. ??mer börjat inse att man faktiskt måste odla sina vänner. Det får man inte glömma. Jag har definitivt misskött mina vänner och delvis också min familj. Det är ju absurt att jag i dag ofta har mer kontakt med forskarkolleger i andra länder än med mina egna släktingar! Jag har sett framgångsrika människor med stora sociala kontaktnät som blivit väldigt ensamma när rampljuset slocknat. Jag har kvar en hel del kompisar, mest killar, från skoltiden, som jag seglar med exempelvis. – Vi har en sommarstuga på Koster i norra Bohuslän på den vackra västkusten. Jag snickrar. Kryddodling har blivit
mer och mer intressant, tycker jag. Det är väl ett ålderstecken … I övrigt tittar jag med nöje på Seinfeld i TV, läser Dagens Nyheter, New Scientist. Hur följer du annars med vetenskapligt inom Dina discipliner? – Varje vecka läser jag Lancet och New England Journal of Medicine. Sen bläddrar jag igenom och får innehållsförteckningar på andra tidskrifter som Epidemiology. Jag deltar i en IT-konferens, ProMed, samordnad från USA, med folk från hela världen som skickar in meddelanden om epidemiska utbrott, smått och stort. Varje dag är det ett tiotal meddelanden. Okänd faktor bakom kosjuka? Vad är din bedömning av aktuella epidemier som galna kosjukan? – Vi har inte sett slutet på galna kosjukeepidemin än. Alltmer talar för att det verkligen smittar från ko till människa. En otäck hypotes är att det kan vara en tredje faktor som orsakar både BSE hos nötkreatur och CJD hos människa, i epidemiologiska termer en »confounder». Hittills är det 23 fall i England. Hur många till blir
det? Det vet vi inte. Det kan vara 100 eller 10 000 fall. Vi vet inte hur hur lång inkubationstiden är. De första fallen inträffade 1985-86, men de första kan ha smittats några år tidigare. Hur tycker du att de engelska politikerna skötte informationen? – Mycket dåligt. Ett standardexempel på hur man inte ska göra. Med lite större ödmjukhet kunde man ha undvikit att blåsa under en överdriven oro. I dag är ju riskerna försumbara. Däremot fanns det mycket sjuka kor i England 1987-1988, som blev korv och annat. Den som är oroligt lagd kan ju fundera över det. – Det handlar ju om ett grundläggande problem i mitt jobb. Hur kommunicerar man om en risk som är ganska liten? Det är oerhört svårt. För det enda som egentligen är intressant för en vanlig människa är om hon behöver ta hänsyn till den aktuella risken eller inte. Om risken sedan är en på miljonen eller en på 10 000 spelar inte så stor roll, så jag tycker det är oerhört svårt att se på små risker. Exemplet högspänningsledningar
och risken för cancer hos små barn visar hur man kan hamna snett. Här har exempelvis Solna stad satsat 60 miljoner kr på att gräva ned högspänningsledningar inför en möjlig riskökning av uppskattningsvis – enligt experterna – ett fall vart tjugonde år. Det är ju fullständigt orimligt. Hur tycker du att vi journalister sköter oss vad gäller ditt verksamhetsområde? – Både de specialiserade medicinjournalisterna, som ofta är mycket kunniga, och allmänjournalisterna gör oftast ett bra jobb, tycker jag. Det mesta som skrivs är korrekt. Sedan kan man ju diskutera om det skrivs om rätt saker. Det är en knepigare fråga. Vanligt vardagsarbete viktigast – De som kommer hit till Smittskyddsinstitutet – det må vara politiker eller journalister – vill ofta höra om spännande utbrott och dramatik. Men mycket av smittskyddet i Sverige är fullständigt odramatiskt och har varit det i 100 år. Det handlar om rent vatten, som i Stockholm kontrolleras varje dag, om hur mjölken pastöriseras, om
ordentliga ventilationsanläggningar, vädring där vi bor, att vi är ordentligt klädda, får vaccinationer på BVC, 4-årskontroller. Det är oglamoröst och väldigt svenskt. Det är många vanliga människor som gör det viktigaste arbetet och ser till att vi inte blir sjuka. – En grupp politiker var här nyligen och ville prata med mig. De ska se över smittskyddslagen igen. Inlåsningen av HIV-positiva väcker internationell uppmärksamhet. Jag sa till dem att vår viktigaste uppgift är att vidmakthålla smittskyddet, att vi får resurser, så att vetenskapliga upptäckter kan tillföras rutinverksamheten. Vi behöver exempelvis billiga bra test för att kontrollera dricksvattnet med avseende på campylobacter. – Det handlar om att upprätthålla vaccinationer på små barn i skolan, trots att du som förälder kanske tycker det är onödigt. Tandhälsan måste värnas. Restauranghygienen måste förbättras. Allt detta är delar av vår verksamhet, som är jätteviktig men som är svår att entusiasmera folk för.
? LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 22 ? 1998 2621 Som professor i smittskydd är Johan Giesecke kanske delvis att likna vid en deckare. Men i så fall varken en Martin Beck, Sherlock Holmes eller Hercule Poirot. Snarare en Mulder i Arkiv X: avspänd, trevlig, nyduschad och superkompetent. ?? … vår viktigaste uppgift är att vidmakthålla smittskyddet, att vi får resurser, så att vetenskapliga upptäckter kan tillföras rutinverksamheten. ??
