Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
536
LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 6 ? 1998 INTERVJU . EVA DICKSON Vid fyllda 72 är Georg Klein lika aktiv som någonsin. Men varje dag måste målmedvetet erövras. Vid uppvaknandet ligger en järnkula under sängen, en ofantlig tyngd som det gäller att av alla krafter dra upp ur dyn. Så har Georg Klein beskrivit sin morgondepression – om nu någon trodde att hans »flow» var gudarnas gåva till ateisten. FOTO . JACOB FORSELL ?Skriver görjag alltid meden känsla avskuld, det ärden förbjudnafrukten?F ör väntetiden har han försett sig med en uppgift, en hittills svårbemästrad bok. Det är äntligen dags att övervinna Duionoelegierna, »den tredje elegin väntar, måste bearbetas, sållas, filtreras», förklarar han i »Den sjunde djävulen», som är hans sjunde essäsamling. Och läsningen går lätt under väntans timmar, avklarnad som en blå höstmorgon står Rilkes dikt – på tyska – i sin volym ovanpå patientens ännu klappande hjärta: »En sak är att LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 6 ? 1998 537 Språk, forskning,
författande … Medicinen bara en av Georg Kleins många sidor Återblick: det är 1993. Professor Georg Klein väntar på hjärtoperation, huvudartären är förträngd. Om två timmar ska sköterskan komma med en morfinskopolaminspruta. Georg vet att kirurgen är mycket skicklig, att hjärt-lungmaskinen aldrig har strejkat och att det för säkerhets skull finns en i reserv. Men han vet också att ingreppet är komplicerat, detta kan bli hans två sista timmar.besjunga den älskade. En annan, ack, blodets förborgade, skuldbelastade flodgud.» Med detta tunna nutidshistoriska snitt ur verkligheten tror jag mycket är sagt om människan Georg Klein innanför all professionell betydenhet. Här möter vi både en varm humanist som tar tillfället i akt och en asketisk pliktmänniska som måste utnyttja timmarna: hans tid är hans liv, det som han fick behålla medan miljoner – bland dem hans älskade farmor – blev gasens och lågornas rov i Förintelsen. V i möter organisatören som ideligen lyckas göra minst
två saker på samma gång, i detta fall erövra en dikt – med gott samvete, eftersom han inte kan arbeta för tillfället – och samtidigt dämpa sin oro inför hjärtoperationen. En oro som förvånar honom, den rationellt tänkande mannen som är viss om att döden är ingenting, bara som att inte vara född. Och han har inte längre några små barn att dra försorg om. Under de två timmarna ser vi också den Georg Klein som aldrig ger sig. Han citerar själv ur inledningen till »Das Stunden-Buch», en tidigare Rilke: »Jag känner, jag kan.» Vi ser språkmänniskan, som läser sina skalder i original. Med en ungersk översättning som stöd avlyssnar han Dantes terziner på italienska, hur gudomlig vore annars »La commedia» i hans känsliga öron? Vidare möter vi den versatile tänkaren, som kan vända på en blodplätt från sin egen bypass-operation till intrikat lyrik och strax ställa om till ny koncentration. Lika lätt svingar sig hans egna essäer från kromosomernas värld till kommunisternas. Med metaforer, som
vore halsbrytande om han inte höll dem så snyggt i balans, hjälper han oss som är nukleinsyre-analfabeter att smygkika i hans underbara mikroskop och skönja en mening i genernas språkvärld. I essäerna finner vi också humoristen som vet att liksom i förbigående vårda sina poänger – densamme som nog ler en smula åt sin egen duktighet i väntan på en avgörande operation. I grunden kan jag tacka en för mig okänd socialdemokrat för att Georg Klein denna vinterdag 1998 tar emot mig i sitt lilla rum på Karolinska institutet, uppskattningsvis 15 väl utnyttjade kvadratmeter. Ett ljust hörnskrivbord upptar två väggar och knäar under pappershögar. Den högsta högen består av bruna kuvert med exemplar av 1992 års essäsamling, »Utvägen», i grönpärmad amerikansk upplaga med titeln »Live now». Översta kuvertets adressat: György Konrád, Budapest. I övrigt täcks väggarna av bokhyllor packade med facklitteratur, egen och andras – Georg Klein har själv publicerat över tusen arbeten om experimentell
cellforskning och cancerforskning. Ett litet bord med två stolar står i vrån innanför dörren och på bordet en välkomnande kaffetermos, koppar och kakfat. Fönster med utsikt mot laboratoriet på andra sidan en smal gård. Till trivseln som möter genast i dörren bidrar alla fotografier: gruppfoton av Georg och andra forskare i flera världsdelar, barn och barnbarn. Och Eva förstås, hans hustru och kollega, »den mörka flickan av säregen skönhet», som han brådskande gifte sig med på prefekturen i Budapest den 8 november 1947. Bröllopsmiddagen, berättar han, var medhavda gåsleversmörgåsar på en bänk i korridoren utanför vigselrummet. För att inte förlora sitt pass och sitt visum måste Georg strax återvända ensam till Stockholm, där han ännu saknade fast tjänst och bostad. Men redan året därpå kunde han som amanuens hämta den älskade till ett väntande hyresrum vid Danderydsgatan. Och socialdemokraten som jag hade att tacka? Jo, det var eventuellt Stellan Arvidsson, tror Georg – som för 40
år sedan gick emot sina partivänner i en riksdagskommitté och därmed avgjorde att Institutionen för tumörbiologi skulle inrättas vid Karolinska institutet. D ocenten i medicinsk cellforskning, Georg Klein, blev institutionschef och samtidigt professor i tumörbiologi. Installationsföreläsningen handlade om cancer som biologiskt problem, det gränslösa forskningsobjekt som Georg och Eva hade ägnat sig åt i gott samarbete. I sin första essäsamling ger oss Georg Klein en rad inblickar i deras forskarvärld och i det mikrokosmos där virus lever på celler hos nyfödda möss. Lika spännande berättar han för övrigt om virologer i flera länder och om tur eller envishet som kan leda till banbrytande resultat. Och Eva gav boken dess namn, »…i stället för hemland». Hon hade fångat upp orden ur Nelly Sachs nobelpristal 1963. Georgs professur kom 1957, både han och Eva fyllde 32 år och de hade två barn. Eva hade också hunnit bli docent och skulle snart bli professor. Ändå kände sig ingen av dem
rotad i Sverige. »En främling bär alltid sitt hemland på armen», som Nelly Sachs också säger i en dikt. Utan den hoppande socialdemokraten hade forskarparet Klein med säkerhet flyttat och bytt »hemlandet» till USA – ett erbjudande från Institute for Cancer Research utanför Philadelphia låg redan vid den tiden och lockade i bakfickan. På denna amerikanska institution hade unge Georg – som gästande stipendiat år 1950 – övertygats om att biologi var den mest spännande av alla vetenskaper och att Barbara Mc Clintocks hoppande gener innebar en omvälvning. Medan Georg allt oftare färdades i väster- och österled födde Eva det tredje barnet och höll sin hand – eller båda händerna, för hemmamamma blev hon aldrig – över institutionen i Stockholm. V erksamheten växte snabbt och institutionen utmärkte sig bl a för en godartad endemi, som skulle visa sig kronisk: på laboratoriet arbetar gifta par tillsammans i en troligen unik utsträckning, en tid var det sju par samtidigt. På min fråga om detta
är bra, svarar Georg Klein av egen erfarenhet precis som jag har hört skådespelare säga: – Ja, det är bra, för man förstår varandras uppgående i jobbet och kan ta problemen med sig hem. Nackdelen, å andra sidan, är att man tar problemen med sig hem! Redan 1961 fick institutionen en egen laboratoriebyggnad, där den blev kvar till 1994. Då inlemmades den, tillsammans med institutionerna för bakteriologi, immunologi, virologi och parasitologi, i det nybyggda MTC, Microbiology and tumorbiology center, ett av många vackra tegelhus av skiftande ålder mellan bergknallar och träd. Här har Georg och Eva Klein nu vandrat sida vid sida i ett halvsekel. Som pensionerade professorer vid Karolinska institutet är de aktiva ledare för var sin forskningsgrupp inom MTC. E gentligen har jag knappast träffat professorerna Klein förrän vid detta intervjutillfälle, aldrig haft ett muntligt samtal med någon av dem. Ändå tycker jag mig känna dem båda rätt väl, dels genom Georgs böcker, dels och framför allt genom att tillhöra hans brevvänner, denna gynnade skara med spridning över jorden. Georg Klein är nämligen något i vår tid så ovanligt som en flitig och samvetsgrann brevskrivare. Han inte bara svarar på brev, han svarar verkligen. Med eftertanke och tålamod reder han ut sina egna och brevvännernas funderingar, samtidigt som han ständigt och fyndigt flätar in nya ämnen för diskussion. Den som läst hans publicerade korrespondenser med Per Ahlmark, »Motståndet», och Lars Gyllensten, »Hack i häl på Minerva», vet att brevväxling fortfarande kan bedrivas som skön konst. För den anspråkslöse Georg är 538 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 6 ? 1998det självklart att skriva lika omsorgsfullt när det inte finns minsta tanke på publicering, och detta vare sig han är överens med motparten eller tycker alldeles tvärtom. En snabbt övergående irritation men aldrig ironi kan han visa vid sina oundvikliga möten med – som han uttrycker det – »the strange blind spots that may affect even the most
erudite among us, when we wish to defend our preconceived notions». Utöver den bilaterala korrespondensen händer det att han delar med sig av relevanta synpunkter från andra vänner, skickar kopior på deras brev, ordnar glimrande små nätverk med sig själv som spindel. Många brev i olika riktningar har, liksom flera bokavsnitt, handlat om det härliga begreppet »flow», den eufori som kan uppstå vid stark koncentration på en inte för enkel uppgift, när man känner att man klarar av den. Ett förtrollat flöde, eller flyt. Georg själv har, som han säger, lyckan och olyckan att vara flowberoende. R edan för tre till fyra år sedan skrev Georg Klein upprörda brev om sterilisering, ett ämne som återkom i ett kapitel med rubriken »Eugenik och den spikraka vägen till helvetet» i hans bok »Den sjunde djävulen» 1995. »Mellan 1934 och 1976 steriliserades 60 000 svenskar efter beslut av Medicinalstyrelsen. Sverige är det andra landet efter Hitlertyskland som har utfört flest steriliseringar», påpekar
han i boken. Genmanipulation blev ett annat engagerande brevtema. Georg framhöll att så länge människan har hållit husdjur och odlat växter har hon också manipulerat gener, fastän hon inte kände till deras existens. Skillnaden mellan att välja föräldrar till avkomman och att förändra generna direkt är i huvudsak en fråga om tidsskala. På senare tid har brevnätets rödaste trådar spunnits kring forskarens eventuella ansvar för hur hans rön kan komma att brukas (kan Marie Curie lastas för Hiroshima-bomben?) och kring den »postmodernism» som förnekar naturvetenskapernas objektivitet. Frågan om forskarens ansvar har diskuterats med vitt skilda övertygelser av Georg Klein och Göran Rosenberg i brev som kommer att publiceras i boken »Korpens blick», Bonniers (utges hösten 1998). Jag nämnde »den anspåkslöse Georg». I ett brev till honom föreslog jag att han skulle låta nästa bok handla om människor och erfarenheter som hade påverkat honom och gjort honom till den han är i dag. I sitt
svar skriver han: »Som alla andra människor blir jag glad om man berömmer det jag gör. Men denna glädje är mycket flyktig. Rösten ?vad håller du på med? slår till som en piska inom mig så gott som omedelbart. (Detta är också anledningen, tror jag, varför Ezra Pounds, Pull down thy vanity, så starkt grep mig.) Jag skulle aldrig kunna tillmäta mig själv och mina möten en så stor betydelse som en sådan bok skulle kräva.» D en lekamlige Georg Klein finner jag utpräglat lågmäld från topp till tå; jag lutar mig över kaffebordet för att inte gå miste om ett ord. Och på fötterna bär han mockasiner. Hemtrevligheten fullkomnas av en kofta – han borde få krypa in i ett soffhörn med israelen A B Yehoshuas senaste bok. (Apropos: samme författares tidigare publicerade »Open Heart» är en enastående kärleksroman i sjukhusmiljö. För läkare, i synnerhet narkosläkare och kirurger, måste den vara fantastisk.) Georg läser honom på hebreiska, ett språk som han lärde sig under rakningens annars bortkastade
morgonstunder. Liksom i forskningen behövdes en praktisk metod: att raka sig utan spegel blev en vana redan i oktober 1944, då 19-årige Georg beslöt att ständigt se hyfsad ut för att utan varsel kunna fly från ett ungerskt tvångsarbetsläger. – Numera har jag böcker på hebreiska som kvällslektyr, i går somnade jag med en kriminalhistoria för tonåringar av David Grossman. Stora författare är stora även i litet format! Vid uppvaknandet ligger ändå en järnkula under sängen, en ofantlig tyngd som det gäller att av alla krafter dra upp ur dyn. Så har Georg beskrivit sin morgondepression – om nu någon trodde att hans flow var gudarnas gåva till ateisten. Efter rakningen med tillhörande läsning kan han rätta en diktamen på motionscykeln, simma 26 längder i Breviksbadets bassäng och läsa manuskript i bastun innan det är dags att komma hit, till rummet och labbet med cellprover, tumörer och möten. Varje dag måste målmedvetet erövras. År 1993 lämnade Georg Klein befattningen som
institutionschef för att i stället bli forskningsgruppledare vid MTC. Samtidigt behåller han ställningen som ledamot eller hedersledamot av en lång rad vetenskapliga akademier och sällskap i Sverige, Ungern, USA, Frankrike och Israel. Han deltar i seminarier och konferenser, ena dagen i Stanford, nästa i Tokyo. Han håller föreläsningar och »dialoger» – så kallar han sina framträdanden utanför den egna specialiteten. Som vanligt sparkar han väskan framför sig, medan han dikterar för sin bandspelare under väntetiden i flygplatsköerna. Ombord på planet rättar han en avhandling på dålig engelska, tar sig en tupplur någon gång och fortsätter att rätta eller författar en anslagsansökan. – Flygplan är bästa platsen för tråkigt arbete som måste göras undan, förklarar han. Vid framkomsten är jag utvilad och pigg, till skillnad från somliga medpassagerare. – Men varför i all världen ägnar du dig inte vid 72 års ålder åt det som verkligen roar dig? Du skulle ju kunna läsa och skriva av hjärtans
lust! Då ler han så vänligt överseende att jag rundar av med en västgötaklimax: Du kunde väl åtminstone sluta att rätta uppsatser? – Ånej, det tillåter inte samvetet. Jag behöver dra in pengar till institutionen och då kan jag inte välja bara de bästa bitarna. Någon författare är jag förresten inte. (Säger han som 1995 fick Natur och Kulturs stora kulturpris för sina böcker.) – Skriver gör jag alltid med en känsla av skuld, det är den förbjudna frukten. ?N u följer adagiot ur Bachs violinkonsert i E-dur, under ledning av Georg Klein och med Itzak Perlman som solist.? Hade livet vänt sig så som 15årige Georg önskade, är jag övertygad om att liknande presentationer nu hade varit vanliga i radio jorden runt. Vad Georg själv säger är bara att han ville bli musiker. – Men det var omöjligt för en ungersk judepojke på den tiden, tillägger han. Utan märkbar saknad, han har ju klarat yrkeslivet hyfsat ändå. Länge spelade han piano privat men slutade när hans skickliga lärarinna dog för fem- sex år sedan. Det blev ändå aldrig tid att lära sig spela så bra som han ville. – »Ungersk judepojke», säger du, men du har aldrig omfattat den judiska religionen? – Nej, men jag tyckte mycket om min farmors judendom som var djup och äkta. G eorg Klein berättar att han definierat sig som jude genom kulturell samhörighet, »men att andra ville bestämma om jag var jude eller ej, det såg jag på den tiden som en förolämpning». Självklart var det en förolämpning, inflickar jag förtrytsamt. Det var ju antisemiterna som avgjorde vem som var »jude» eller »halvjude» eller »kvartsjude»! Om jag fick, låt säga brittiskt medborgarskap och om jag sedan konverterade till islam och det gick i arv, vem skulle då ha rätt att kalla mig svensk eller mina barnbarn för kvartskristna? – Å andra sidan fanns det en del som LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 6 ? 1998 539förnekade sin judiskhet för att de skämdes, det tyckte jag oerhört illa om. Själv kom jag med tiden att känna mig alltmer hemmastadd i vissa
grupper, och upptäckte att just de grupperna till större delen bestod av judar. De hade ett sätt att diskutera som jag trivdes med: att gå rakt på det väsentliga. Fortfarande, i mitt arbete, vill jag fokusera på själva vetenskapen. – Men ramarna – politiken och ekonomin – tycker jag inte alls om att syssla med. Detta påminner mig om något Georg Klein har skrivit om en vän från Harvard, som bekände att hans värsta mardröm var att sitta vid ett middagsbord där man förväntades konversera i timmar utan att säga något. Att inte slösa med tiden som är livet. Jag minns smärtan i hans skildring då han en gång beskrev några unga narkomaner som Eva och han hade mött på ett tåg någonstans i Europa, dessa utmärglade människotrasor vilkas liv var slut när det just skulle börja. »Hur långt kan vi leva oss in i en döendes smärtor utan att själva gå under?» frågar Georg i sin bok »Pietà». Men denna eftermiddag vid kaffebordet lyser leendet, han förstår att jag har ont om intervjufrågor efter
allt jag läst av honom. Så låt mig plocka en berättelse ur »…i stället för hemland»: En bit in på nyåret 1945 får 20-årige Georg äntligen återkomma till studierna. På fem dygn har han färdats i oxkärror och till fots de 30 milen från Budapest, där ryska soldater har tagit vid efter pilkorsarnas sista mördarorgier, till Szeged nära jugoslaviska gränsen. Där finns ett öppet universitet och unge Klein tas emot utan svårigheter, häpen och lycklig: »De flesta studenterna hade kommit tillbaka nyligen och törstade ovanpå krigets vansinne efter intensiva studier. Det var mycket gott om lik. Formalinlukten, halvdissekerade eller färdigpreparerade ben, muskler, nerver och senor – det var ett underbart, förtrollat landskap.» T jugo meter norrut längs korridoren från Georg arbetar Eva Klein i ett likadant och lika belamrat rum, skönt hemmaklädd även hon i kofta och mörka byxor. Som forskare har hon funnit en nisch i det kontinuerliga arbetet med Burkitts lymfom och en del av dess många utvikningar.
– Det började 1963 med att jag läste en artikel av den irländske kirurgen Dennis Burkitt, som arbetade vid ett cancercenter i Uganda. Han beskrev ett lymfom som drabbade många barn inom det tropiska regnskogsområdet, han antog att det spreds av virusbärande insekter. Här fanns ett tillfälle att använda våra erfarenheter av virusframkallad leukemi hos möss för att se om något liknande förekom hos människor! – För att få tag på celler och serum från de tumörsjuka barnen skrev Georg till många tänkbara leverantörer jorden runt, Burkitt själv var inte intresserad. Slutligen fick vi kontakt med en annan irländsk kirurg, Peter Clifford i Nairobi, som genast började skicka material med flyget varje vecka. S å småningom inleddes ett samarbete med paret Gertrude och Werner Henle i USA och med den japanske forskaren Nishioka och hans elever. Både Georg och Eva har dessutom besökt Nairobi i ett par omgångar. – Det befanns rätt snart att alla de afrikanska tumörerna verkligen innehöll ett virus. Paret Henle kunde konstatera att det rörde sig om ett tidigare okänt herpesvirus. Nu vet vi också att former av samma virus förekommer i hela den civiliserade världen och kan framkalla en ofarlig körtelfeber hos individer som smittas i vuxen ålder, medan infekterade småbarn utvecklar immunitet utan att först bli sjuka. I Amerika fann man att febern ofta drabbar collegeungdom. Den sprids med saliven och kallas the kissing disease. Själv fick jag kyssjukan vid 60 års ålder! Jag hade feber ett par veckor men det var inte allvarligt. Eva Klein betonar att det rör sig om ett stort virus, som kodar för många proteiner. I Kina, till exempel, är näs- och halscancer oroväckande vanlig och den innehåller det här viruset, ett förhållande som lockat flera kinesiska forskare till tumörbiologiska institutionen. Medan hon följer mig ut genom den nu folktomma korridoren vill Eva betona sin glädje åt yrket. – Att arbeta med cancerforskning ger livet en mening, hur liten den egna
insatsen än må vara, säger hon. Men det är något särskilt hon vill framhålla som allra viktigast: Kampen mot rökning. – Ingen annan cancerbekämpning kan jämföras med kampen mot rökning! Sedan 1966, då faran med rökning kunde påvisas bestämt, har båda makarna Klein lagt ner ett väldigt engagemang för att få slut på den lasten. »Fyll två jumbojetplan till sista plats varje dag året runt, och låt dem störta. Så får du fram det årliga antalet cancerdöda till följd av rökning», har Georg Klein räknat ut. – Rökning dödar fler människor än alkohol och alla andra droger tillsammans, fastslår Eva. ? 540 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 95 ? NR 6 ? 1998 Makar i gott samarbete. Eva och Georg Klein har varit ett gift par och kolleger i 50 år och på »egen» institution i 40. »Fördelen är att man kan ta med sig problemen hem. Nackdelen är att man kan ta med sig problemen hem.»
