Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
–
Den här sjukdomen skulle jag inte önska min värsta fiende !Eva Ernryd har levt under en stegrad inre press i drygt 25 år , och hon skulle kunna ge vad som helst för att bli fri .- Jag vill se mina barnbarn växa upp , jag vill leva ett liv som alla andra med intressen och gemenskap .Men det kommer att bli en svår process som tar mycket lång tid , säger Eva Ernryd , som behandlats med kapsulotomi .I hennes fall handlar det om svåra tvångstankar kring allt vad avföring heter .Det innebar ett milt sagt överdrivet tvättande och rengöringsarbete varje gång hon misstänkte att hon kunde ha nuddat vid något som kunde ha kommit i kontakt med människors eller djurs exkrementer .Eva Ernryd berättar för Läkartidningen att alltsammans började när hon som nybliven mamma fick allt svårare att byta blöjor på sina två barn , en flicka och en pojke .Sedan har symtomen förvärrats stegvis , och hon har inte kunnat arbeta på många år .Hon kunde ta långa omvägar för att slippa passera en hundlort på gatan ,
eller ännu värre : utkladdat hund- eller människobajs .Efter varje toalettbesök gjorde hon ren hela toaletten och ofta hela badrummet plus tvättade händer och underarmar gång på gång .En halvdags råslit för att bli renEn sådan » toadag » – som hon kände sig tvungen att schemalägga varannan dag – innebar fem-sex timmars råslit med rengöringsmedel och en förbrukning på sex till tjugo rullar toapapper per dag .Kostnaderna för papper , wettexdukar , tvål och shampo låg en normalmånad på drygt tusenlappen .Det hände att hon åstadkom stopp i toaletten och att rörmokare fick tillkallas – för att få loss de pappersmängder som hon spolat ner .Följderna för Evas övriga liv blev att hon fick allt svårare att koncentrera sig och att det sociala livet tog stryk , inklusive umgänge med familj och vänner .Hon har dock en tät kontakt med sin tvillingsyster och med sin f d man , som hela tiden backat upp henne .- Jag försökte i det längsta dölja vad jag höll på med , men nu vet hela släkten om det och
det känns bra , säger hon .Värre gick det med de jobb jag hade – där jag måste ha tider som var anpassade till mina många timmar i badrummet .Det blev mest eftermiddags- och kvällsjobb , bland annat på Rifa i Kista där jag lödde elektroniska komponenter .När jag jobbade i en ICA-affär som kassörska kom jag ofta för sent till jobbet trots att passet började sent på eftermiddagen – och då var det chefen som till sist fick mig att inse att jag måste söka hjälp .Efter att under tio år utan resultat ha behandlats med intensiv beteendeterapi , under vissa perioder i kombination med läkemedel ( alla kända anti-obsessiva preparat ) , fick hon chansen att genomgå en kapsulotomi i februari 1998 , något som då kändes som sista halmstrået .Efter ingreppet känner hon ingen större skillnad , men hon är medveten om att det är för tidigt att säga något om effekten ännu .- Det svåraste blir att ändra mina ritualer kring toalettbesöken , men det får jag lyckligtvis hjälp med av en duktig beteendeterapeut
här på Karolinska sjukhuset .Min syster , vi är enäggstvillingar , är också ett bra stöd .Hon har inte fått den här sjukdomen utan klarar av att byta blöjor på sina dagbarn utan problem .- Också mina barn har gått fria .Men annars är det nog så att man kan ha sjukdomen i släkten , det tror jag .Själv väntar jag mig inga underverk – eftersom jag vet att jag är kroniskt sjuk .Men ibland drömmer jag om att vara som alla andra .Att stå i presentaffär vore kul , det är exempel på sådant som skulle passa mig , eftersom jag har lätt för att få kontakt med människor .Gun LeanderEn riktigt besvärlig » toadag » – som Eva Ernryd kände sig tvungen att schemalägga varannan dag – innebar fem-sex timmars råslit med rengöringsmedel och en förbrukning på sex till tjugo rullar toapapper per dag .
