Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
När
jag som medicine kandidat i början av 1950-talet fick möjlighet att vikariera som underläkare på sjukhus slogs jag av hur hjälplös eller kanske snarare valhänt man kände sig inför tillströmningen av akuta sjukdoms- och olycksfall på kirurgjourerna .Den » lilla kirurgin » gick väl an , men stora sårskador och olycksfall ställde till bekymmer .De akuta bukfallen var dock betydligt värre .Diagnostiken var och är fortfarande besvärlig och PM och vårdprogram var sparsamt förekommande på den tiden .Det fanns emellertid en gyllene regel som man kunde luta sitt okunniga och oerfarna huvud emot .Akuta bukfall skulle alltid läggas in såvida inte diagnosen var solklar ( t ex ureterkonkrement ) och inte innebar krav på sjukhusvård .Åsidosättande av denna regel ledde alltid till en rejäl avhyvling av vederbörande överläkare .Likaså blev man orienterad om vilka patienter som inte fick läggas in – exempelvis mer eller mindre klara socialfall .Nu fanns det som regel möjlighet att kringgå detta .Tyckte
man att den » sjuke » av humanitära skäl borde läggas in bad man vederbörande överläkare » titta på patienten » förebärande att man var osäker på diagnosen och hur man skulle agera .Det är en sak att bestämma saker och ting vid skrivbordet – en annan att ställas inför verkligheten .Den människospillra som man bad om hjälp för blev ofta inlagd .Men hur länge gäller ett vårdprogram ?Nu förekommer som väl är allt flera consensuspapper och vårdprogram för olika diagnoser och situationer .Detta underlättar handläggning för den mindre erfarne och möjliggör en standardiserad likartad behandling på olika kliniker .Möjligheten till produktkontroll kommer rimligen att förbättras .Men hur länge gäller ett vårdprogram ?Ingen tänker väl , inte ens i sina mest nattsvarta stunder , behandla en patient med pneumoni enligt ett vårdprogram från början av 30-talet ?De flesta , om inte alla , vårdprogram , konsensuspapper och intyg som vi skriver är färskvara med ett » bäst före datum » – det datum då
vederbörande papper är signerat .Detta är för oss läkare självklart , men jag tror ändå det skulle vara värdefullt att det i vårdprogram och konsensuspapper tydligt anges att de gäller en kort tid och måste uppdateras eller omprövas senast efter ett år .Att våra intyg ( sjukintyg , friskintyg , osv ) också är färskvara kan kanske tyckas egendomligt .Jag fick emellertid detta mycket tydligt demonstrerat för mig för många år sedan på ett sjukhus i södra Sverige .Vi satt några stycken och drack kaffe efter lunchen då en av de biträdande överläkarna på medicinkliniken kom in med håret på ända och allmänt skärrad .På vår fråga vad som stod på berättande han följande .Han hade haft en knappt 50-årig dam på mottagningen på ett rutinbesök efter genomgången hjärtinfarkt .Hon var pigg och besvärsfri och ville absolut börja arbeta igen .Hon fick sitt » friskintyg » .När hon steg på bussen utanför sjukhuset rasade hon ihop och dog .När hon rullades in i bårhuset hade hon ett intyg inte i handen men
väl i handväskan – ett intyg skrivet en dryg timme tidigare som visade att hon var frisk .Kan innebära en faraDen standardiserade likformigheten i vårdprogram och konsensuspapper kan innebära en fara om man inte har klart för sig att deras giltighet är strikt tidsbegränsad .Det finns också en risk att utveckling av alternativa och nya behandlingsformer bromsas upp eller hämmas .Risken är förhoppningsvis begränsad , då vår yrkeskår med viss rätt tror jag , har beskyllts för att vara en hopplös samling individualister som alltid ifrågasätter allting .Jag tror att de flesta med tillfredsställelse accepterar vårdprogram och konsensuspapper och har klart för sig deras oftast korta giltighetstid utan att därför ge avkall på den nödvändiga kreativa olikheten .JE Johnsson pensionerad överläkare , Lund
