Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
I
en artikel i Läkartidningen 5/99 redovisar Ragnar Westerling och medarbetare ett förslag som Socialstyrelsen utarbetat för lokal avvikelsehantering [1]. Man redovisar också hur detta förslag använts under en försöksperiod inom olika specialiteter och verksamhetsområden. Liksom vid andra redovisningar av avvikelsehantering [2, 3] anger man att man vid registreringen noterar en rad olika uppgifter, men däremot inte identiteten på patienter eller personal. Motivet till detta är vad gäller patienten sekretessfrågan med hänsyn till att ärendet kommer att diskuteras bland en större grupp personer som inte har med den direkta behandlingen att göra samt vad gäller personal att denna inte ska känna sig hämmad av att kunna vara identifierbar. Liksom artikelförfattarna menar jag att detta är starka motiv för att inte registrera identiteten på patienten. Beträffande personalen kan det vara mer diskutabelt. Med en god och öppen attityd på arbetsplatsen borde det trots allt vara möjligt att framföra kritik och anmärkningar mot arbetskamrater. Det är emellertid inte detta jag vill ta upp i det här inlägget utan fast mer i vilken utsträckning beslutet att inte registrera identitet står i överensstämmelse med Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd beträffande kvalitetssystem i hälso- och sjukvården (SoS FS 1996:24). I paragraf 6 står att »Kvalitetssystemet skall innehålla rutiner för hur åtgärder rörande en viss patient skall kunna identifieras och spåras vid dokumentation; rutiner för dokumentation av genomförda förbättringsåtgärder i kvalitetssystemet och i verksamheten; rutiner för hur verksamhetens resultat och kvalitetssystemets effekter redovisas relaterade till kvalitetsplanen i verksamhetsberättelsen.» Om identiteten på patienter inte registreras i samband med avvikelserapportering finns det ju ingen möjlighet att identifiera och spåra åtgärder som vidtas med anledning av avvikelserapporten rörande en viss patient. De allmänna råd som åtföljer paragraf 6 är inte
särskilt tydliga och kan knappast ha skrivits av någon med praktisk erfarenhet av sjukvård, journalföring och avvikelsehantering inom sjukvården. Det av Socialstyrelsen framtagna och i artikeln beskrivna systemet för lokal avvikelsehantering ter sig helt enkelt som en avvikelse från 6:e paragrafen i lagen om kvalitetssystem i hälsooch sjukvården. Det vore intressant att få ta del av Socialstyrelsens kommentar till detta. Jon Ahlberg docent, S:t Görans sjukhus, Stockholm Referenser 1. Westerling R, Andersson D, EkströmJodal B, Farnebo LO, Hansagi H, Jorulf H et al. Datorstött system för lokal avvikelsehantering nu utprövat. Kompletterar Lex Mariasystemet, påvisar ouppmärksammade risker Läkartidningen 1999; 96: 4868. 2. Westling S, Carlsson C, Melltorp G. Avvikande händelser vid en anestesiklinik. Kommunikationsproblem och avsteg från rutiner vanligaste felen. Läkartidningen 1998; 95: 56446. 3. Westling S, Carlsson C, Melltorp G. Personalens syn på avvikande händelser vid en
anestesiklinik: Rapporteringen viktig för både patientsäkerhet och arbetsmiljö. Läkartidningen 1998; 95: 564850. 580 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 96 ? NR 6 ? 1999 ORRESPONDENS KORRESPONDENS pedagogiskt och underlätta anpassningsprocessen genom att minska hoten och öka patienternas kunskap om anledningen till att de mår dåligt. Davoud Amiri leg läkare, allmänpsykiatriska kliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala Socialstyrelsens avvikelsehantering tycks strida mot lagen om vårdkvalitet För inte så länge sedan användes genitivformen av personnamn allmänt som beteckning på sjukdom, syndrom, behandlingsmetod etc, exempelvis Dariers sjukdom, Krabbes sjukdom, Sjögrens syndrom, Downs syndrom, Sjöbrings konstitutionsfaktorer, Langes hålfotsinlägg. I Socialstyrelsens »Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997» används genitivformer av eponymer genomgående. Det har dock blivit allt vanligare att ej begagna genitivform av eponymer, såsom Krabbe sjukdom, Sjögren syndrom, Down syndrom, analogt
med praxis i Nature och andra – framför allt amerikanska – medicinska tidskrifter. I Lancet och flertalet andra engelska tidskrifter däremot används genitivformerna, exempelvis Alzheimer?s syndrome, Marfan?s syndrome, Down?s syndrome. Bägge formerna används I Läkartidningen och dess förnämliga syndromböcker används såväl genitivform som icke genitivform i personnamnsbeteckningar för sjukdomar, syndrom etc. Själv har jag hitintills alltid använt genitivform av eponymer. Vilket är riktigast ur språklig synpunkt och vilken policy har Läkartidningen i denna fråga? Karl-Henrik Gustavson professor, med dr, avdelningen för klinisk genetik, Akademiska Barnsjukhuset, Uppsala Kommentar: Genitiv-s gäller Läkartidningen och Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård är eniga om att svensk genitivform fortfarande gäller även för eponymer som Downs syndrom. De som pläderar för former utan s – och till och med hänvisar till amerikanska källor för »hur det skall heta och skrivas»
– glömmer att engelska och svenska skiljer sig åt. Att den utländska påverkan är stark ser vi förstås allt oftare exempel på, också i sättet att särskriva ord som skrivs ihop i svenskan, t ex kontroll röntgen, reflux esofagit, T cell funktion, bakterie virulens, Duroferon tablett (som alltså bör skrivas kontrollröntgen, refluxesofagit, T-cellsfunktion, bakterievirulens, Duroferontablett). Jarl Holmén Läkartidningen Downs eller Down syndrom?
