Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Björn Kadesjö påstår i sitt inlägg att MFRs state of the artdokument inte tagit hänsyn till att barnet är en aktiv deltagare i samspelet och själv påverkar hur relationen utvecklas .Det är obegripligt hur Kadesjö kunnat läsa dokumentet på detta sätt .I själva verket står följande att läsa på sidan 23 i dokumentet under rubriken » Anknytning » : » Barn är , på grund av skillnader i temperament , redan från de första dagarna på BB väldigt olika .Vissa barn har också medfödda svårigheter eller handikapp , som gör att deras förmåga att signalera sina behov är sämre än barns i allmänhet .När barnet fötts börjar ett intensivt samspel med miljön , som utgörs av de närmaste vårdnadshavarna .Den första uppgiften för dessa är att lära sig att tyda barnets signaler och att svara på dem efter bästa förmåga . »Docent Anders Broberg har i Läkartidningen 25/00 ( sidorna 3072-3 ) , utförligt presenterat anknytningsteori och möjligheter att påverka hur processen utvecklas .Ingen motsatsställning om hembesök i olika fallNär det gäller nästa punkt är vi inte säkra på att vi förstår hur Kadesjö menar .Det är självklart att hembesöksverksamhet till psykosociala riskgrupper är något annat än uppföljande hembesök vid utvecklingsavvikelser .I det första fallet finns god dokumentation om gynnsamma effekter .I det andra fallet kan hembesök vara en bra arbetsmetod för sjuksköterskan .Något motsatsförhållande mellan dessa typsituationer kan vi inte se .Avvaktande inställningFör det tredje säger sig Kadesjö vilja uppnå att BVC-personal känner igen hur ADHD/DAMP kommer till uttryck hos förskolebarn .Vi delar denna strävan och anser att Kadesjö själv i hög grad bidragit till att förbättra förutsättningarna .Konferensdokumentet bejakar klinisk identifikation vid problem men intar en avvaktande hållning till generell screening .På denna punkt rekommenderas fortsatt utvärdering av pågående försök .Behandling vid språkstörningarFör det fjärde instämmer vi i att terapieffekter vid grava språkstörningar
är mycket ofullständigt kartlagda .Det är svårt att göra sådana studier på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt .Det som förefaller möjligt är att med tämligen god precision identifiera de aktuella barnen vid 3 år [ 1 , 2 ] .Man kan naturligtvis diskutera värdet av sådana studier när terapieffekterna är okända , men vi skulle aldrig resonera på detta sätt om det gällde andra svåra utvecklingsavvikelser , t ex cerebral pares .Som regel försöker vi i sådana fall ge den bästa behandling som professionen kan erbjuda .Det är mycket osannolikt att passivitet i dessa fall skulle vara det mest gynnsamma , och det finns också viktiga humanitära aspekter .Beträffande Kadesjös slutförslag att ersätta den landstingsbaserade barnhälsovården med en annan typ av organisation tål ett sådant förslag att diskuteras .Förslaget följer dock inte som en slutsats av Kadesjös punkter utan måste analyseras från andra utgångspunkter .
